Resan till Belgien 1972

Häng med på en resa att hämta blommor i Belgien. Mellan åren 1972 till 1974. detta gjordes åtskilliga gånger på året av mig Dieter Dunedal. Verktyget var alltid en Scania lastbil från Gustafssons blomsterodling i Skultorp (Skövde) en av de största blomstergrossister i väst Sverige. I dag fins inget kvar. 2022

Lastbilen är en Scania LB 85 - Super 4X2 190 hk, som tillverkades mellan 1969-1975

Fotot tagits på Europa färjan mellan Varberg och Grenå

Att köra till Belgien började mestadels på lördagar. När jag kom ut till Gustafssons Blomsterodling i Skultorp var lastbilen i regel färdig för att köra med. Redan på fredag kontrollerade jag värmaren för lastutrymmet (skåpet) där blommorna skulle förvaras, den prov-startades, "ja i princip kontrollerades jag allt." Jag kollade min plånbok med de olika valutorna: Danska Kronor, Tyska D- mark. Nederländska Gulden - Floriner. Belgiska Franc. Registreringsbevis på bilen och grönt kort (försäkring). Internationellt körkort var också bra att ha med, man vet ju aldrig! Man kan träffa på en nitisk polis! Vägvalet till Trelleborg var lite varierande, ibland över Helsingborg Malmö Trelleborg den andra varianten, Värnamo Alvesta Hässleholm Lund Svedala och Trelleborg.

Framme i Trelleborg var det inga konstigheter, en biljett bara. Tullen frågade bara om last, men lastbilen var tom förutom några trä-hyllor för blommorna. Vid 21 tiden började lastningen på TT linjen. Som brukligt fick singel-bilarna stå vid fören eller akterns sidor där det var lättare att manövrera. Efter att blivit tilldelad en hytt, kunde man nu gå till restaurangen och äta med de andra chaufförerna. Det var i regel bara svenska chaufförer med, många var från Gert Olssons Åkeri (OLTRANS) från Falkenberg. Dessa bilar körde mycket på Holland, Belgien, Frankrike m.m. Åkeriet kunde man se när man åkte gamla E6: an förbi Falkenberg. Även bilar från Börje Jönssons Åkeri, Ja det fanns många svenska åkerier på utlandet på den tiden. I dag finns bara ett fåtal kvar.

Färjan Nils Holgersson.

Färjan Nils Holgersson lastade 10 långtradare och ca 90 personbilar. Efter att intagit en god måltid och någon öl, och pratat en stund med de andra chaufförerna, gick jag ner till min hytt för att få en stunds sömn. Efter att man blivit väckt på morgonen, vid 6-tiden gick jag till restaurangen för att äta frukost. Och sedan ner till lastbilsdäcket.

På väg in i Travemündes hamn.

Framme i Travemünde

Nu var det söndag morgon. Efter att ha kört av färjan och parkerat gick jag in i tullhuset. Där fick man en (laufzettel) löpsedel som skulle stämplas vid olika stationer, bl.a. Pass kontrollen. Tullen. Polisen. Kontrollen av diesel. Tillstånd att transportera gods till eller genom Tyskland (genemigung fur guterferker), För min del var tullen inga problem jag var ju tom. Däremot fick jag betala för diesel. Den mängd diesel man hade sist ut ur Tyskland, fick man ha med sig in vid nästa till-fälle. Var det för mycket över den mängden, fick man betala mellanskillnaden. Detta kollades med en gummistav, som stoppades ner i tanken, och lyftes upp igen, på så vis kunde man se nivån i dieseltanken. (Jag hade för mycket).

Exempel. Nivån var 15 cm på staven. Sedan mätte man tankens längd o bredd o höjd. På så vis fick man fram hur många liter det var i tanken. Detta för att man inte skulle köra genom Tyskland utan att tanka i landet. Tillstånd: Ett så kallat "Tysklandstillstånd för godsbefordran" behövde alla lastbilar med gods. Dessa tillstånd var väldigt åtråvärda handlingar, på grund av att det tilldelades bara ett vist antal per år. Man kunde ansöka för en transport utöver den tilldelade kvoten, men det var svårt att få. Transporter som inte behövde tillstånd i Tyskland var flyttningar och eget gods och tom lastbil. Nu hade jag fått de erforderliga stämplarna. Och nu bar det i väg!

Förbud att köra på söndagar.

Det var bara ett tillstånd kvar: (Ausname fur gyterferker fur Vochenende) Förbud att köra på motorväg på söndagar. Detta förbud gällde från lördag kväll 22,00 till söndag kväll 22,00. Förbudet utökades när det var större helger som Jul. Påsk. Pingst. Och vid semestertider då kunde det redan börja på fredag kväll. Lastbilar som hade dessa tillstånd transporterade i regel färskvaror som mjölk, livsmedel, grönsaker, kyl och frysvaror. m.m. Det fanns en möjlighet att kunna köra på söndagar. Det var att köra på (Bundesstrasse), allmänna vägar (de vägar som inte var autobahn).Där var hastighetsbegränsningen för lastbilar 60 km/h. Men vad gjorde det man var ju i alla fall på väg, fast det tog längre tid. Nu hade jag ca 70 mil till Gent i Belgien, där jag beräknade vara framme på kvällen.

Den möjlighet jag hade var att köra Bundesstrasse, (landsväg) nr B 75 som gick parallellt med motorvägen A1 mot Hamburg, och sedan tråckla sig igenom Hamburg och ut på B 75 igen mot Bremen och vidare till Wildeshausen. Här körde man in på väg nr B 213 som vi kallade för lingon- stigen, för att där fanns en stad som heter Lingen. Detta var en väg med många samhällen att köra igenom och även mycket fartbegränsningar. Alla lastbilar som skulle till Holland, Belgien och norra Frankrike körde denna vägen. Den var även populär för polisen, som tog många fortkörare här. Jag talar av egen erfarenhet. Det var svårt att hålla 60 km här. Jag minns en dyr händelse. På en raksträcka hade jag möjlighet att köra om en lastbil med släp, som körde väldigt sakta. Visserligen var det förbud att köra om. Heldragen linje."Men vad då."

Fortkörning.

Jag kollade i backspegeln, växlade ner, tryckte ner gaspedalen, och nu var jag snart förbi lastbilen. Döm om min förvåning när det ligger en traktor med släp långt till höger före lastbilen. Som jag inte såg! "Nåja det var ju två flugor i en smäll". Tänkte jag! Någon kilometer längre fram kom nästa ord "J..vlar" Här står en polis med en spade och vinkar in mig, och sa "sprichst du deusch" Ja sa jag. "Han sa ta med dig passet och plånboken och sätt dig i vår bil". Nu kom två som fick sig ett gått skratt. Traktorn och lastbilen som jag körde om. Men inte jag! Omkörningsförbud och fortkörning. 120.- DM. Inte första gången på denna vägen, ( jag var ju tom och kunde dra på lite mer).

Vid gränsen mellan Tyskland och Nederländerna.

Nu hade jag tagit mig igenom alla små städer och byar som Cloppenburg, Löningen, Hasellune, Lingen, och Nordhorn. När jag kom till gränsen mellan Tyskland och Holland i Denekamp, var det enkelt för mig "jag var ju tom."Det var även ett måste att stanna här. Det fans en restaurang här som startade 1952 och specialiserade sig för skandinaviska chaufförer. "Ja, alla skandinaver stannade här." De som kom söder ifrån, och de som kom norr ifrån. Här kunde man äta väldigt gott. Det fans en avdelning bara för chaufförer. Man kunde även fräscha till sig, använda duschen, faxen, telefon, och tanka. Handla billiga cigaretter och alkohol i dunkar om 5 liter om man så ville. (Det var på den gamla goda tiden när Sverige hade en stor utlandstrafik.) "Ja detta var ett populärt ställe". Alla lastbils-chaufförer som var på restaurangen eller körde förbi här kunde få ett klistermärke. (Se första fotot. På min lastbil i hytten sitter det ett från 1972). Jag har sparat några original klister-märken från Denekamp. Jag vill nog påstå att "alla" Svenska lastbilar som körde på utlandet hade ett sånt märke. Vem minns inte det svart o vit schack-mönstrade golvet i restaurangen? (Nostalgi)

I dag finns inget kvar! (Inte ens de svenska chaufförerna som höll igång stället !) Det byggdes en ny motorväg. De sista milen blev klara 1985 av motorväg A 30 från Osnabrück i Tyskland till Oldenzaal i Holland. Det blev slutet för Gustaaf Scandinavian Restaurants. I dag finns en supermarket och några mindre affärer där. När jag kör till Holland i dag kör jag in här för att minnas gamla tider. "Nostalgi i stora mått"

In i Holland.

Efter en god måltid hos Gustaaf! bar det iväg mot Hengelo, och sedan mot Almelo, där motorvägen började mot Amsterdam. Nu var det motorväg ända fram till Gent i Belgien. Vid Amersfoort svängde jag av mot Utrecht. Här var det ett myller av vägar. Man fick vara observant på var man skulle svänga av.

Vatten vägar och kanaler.

En av Hollands viktigaste transportleder var floderna och kanalerna, innan motorvägarna och lastbilarna kom. Här nedan på fotot ser vi en av de viktigaste transportlederna, floden Lek som kom från Rotterdam och fortsatte till Ruhr- området i Tyskland.

Floden Lek. Där gick pråmarna i skytteltrafik mot Ruhr- området i Tyskland.

Till Gränsen Belgien.

Efter-som lastbilen var tom, kunde jag fortsätta på motorvägen mot Antwerpen. Hade lastbilen varit lastad, hade jag varit tvungen att köra av motorvägen och in till Wustvessel och gränsen mot Belgien. Vid gränsen på motorvägen var det smidigare för mig, bara visa passet och öppna dörren på lastbilen, för att kontrolleras att den var tom. Nu var det raka spåret till Antwerpen. Antwerpen var en stor knutpunkt för motorvägar. Jag vill minas att redan på den tiden fans 8 motorvägar som möttes här "Fyra filer var inget ovanligt."

Genom Antwerpen

Jag skulle köra i filen längst till vänster på den fyrfiliga motorvägen för att komma till Gent, men det var gott om tid att byta fil. Jag kunde byta när jag hade passerat Kennedytunneln, som invigdes 1969 för trafik under floden Schelde.

På väg in i Kennedy-tunneln i Antwerpen

På väg ut ur Kennedy-tunneln i Antwerpen

Man körde förbi många fina fält med blommor

Nu hade jag 6,2 mil till Gent. Där skulle jag ta av mot Bryssel. Efter ca 10 km körde jag av motorvägen avfart nr 16 Merelbeke, sedan lokal väg till baka ca 4 km mot Gent. Strax före floden Schelde fans företaget TUCO Blomster Export, där jag skulle lasta. Det fanns ett litet gästhus vid kanalen, där jag kunde övernatta och äta. Ibland hade jag med min fru, eller min svärfar. Han var mycket intresserad av blommor, så-detta var ett eldorado för honom.. Han hade en kolonilott i Skövde där han odlade grönsaker och blommor.

Monga finna vägar fick man köra på till blomster odlingarna i Belgien.

Sven vid ett hav av begonior.

Nu var det lastning av blommor, detta sköttes av lagerpersonalen från Tuco. Det mesta av blommorna var gröna växter t.ex. Palmer, Fikus Benjamin, Fikus lyrata. Ja, allt som var grönt. Detta lastades löst i lastbilen. Man lindade in blomman i tidningspapper och staplade lerkrukorna på varandra som när man bygger ett kort-hus. På så vis fick man in mängder av blommor. Lastningen började med blommorna till Gustafssons längst in. Sedan till övriga handelsträdgårdar i Sverige. När man lastat färdigt till första kunden, skärmade man av med wellpapp, som man skrev kundens nummer på med en tusch -penna, så att jag visste vem som skulle ha nästa parti.

En glad belgare som lastar. Här ser man hur de staplades blommorna. Man använde träull mellan lerkrukorna så att de inte skulle gå sönder. Det packades väldigt tajt för att det skulle ligga stilla.

Att lasta på Tuco var väldigt bra. Det var ju inte långt från Gent. Endast 4 km. Så när man hade tid över, tog försäljaren med mig in till staden Gent för att bjuda på middag. Och en liten sightseeing-tur i staden, "var ju inte fel". När jag lastade på Tuco hade jag i regel 8 lossning ställen i Sverige, från Skåne och ända upp till Stockholm.(Återkommer till detta senare)

Jag hämtade även andra blommor i Belgien bl.a. Azaleor till handelsträdgårdar i Sverige.

Lastning av Azaleor, eller andra sorters blommor, var i regel ute hos odlarnas växthus, även här lastade man löst med träull i mellan. Det var ett j..vla plockande när man lossade hos de olika blomsterhandlarna i Sverige.

Man fick verkligen se Belgien. Lastningarna var spridda över hela Belgien. Många odlare hade specialiserat sig på vissa sorter. Ibland bara en sort som på fotot. Cyklamen i mängder.

Man hade även lite tid över för att se några sevärdheter bl.a. Atomium i Bryssel, som byggdes till världsutställningen 1958, var ju ett måste.

På väg till gränsen

Nu var lastbilen lastad och jag var på väg hemåt. Efter att ha mottagit mina färdhandlingar för tullen. Bar det iväg ut på motorvägen mot Antwerpen igen. Efter Antwerpen kunde jag inte köra hela motorvägen till gränsen efter-som lastbilen var lastad och skulle förtullas ut ur Belgien. Någon sådan tull-anläggning fanns inte på motorvägen, utan alla lastbilar fick köra av strax före gränsen vid Gyerbroek, och ta en vanlig väg, N.1 till tullen i Wusstwesel. Detta var ett måste. Här fanns speditörer som ordnade tull-handlingarna. Detta tog några timmar i anspråk, men jag var ju inte ensam här, det var massor med lastbilschaufförer. Vi satt i regel i restaurangen och tog en kopp kaffe, eller för den som var hungrig fanns det mat. Många chaufförer var liksom jag på väg hem till Sverige, eller på väg neråt Frankrike. När papperen var klara ropade man ut bilnumret i en högtalare i restaurangen. FCB 472. Nu var det min tur! Man hämtade papperen hos speditören, sedan gick man vidare till tullen för att få de erforderliga stämplarna, för vidare färd mot Holland, Tyskland, Danmark, och Sverige.

In i Holland

Här var det vanlig väg med mycket lastbilar ända fram till breda, där motorvägen började. Nu fanns det olika möjligheter på vägar att välja på. Den vanliga vägen man åkte ner via Utrecht, Amersfoort, Apeldorn, Deventer, Almelo, Hengelo, och Denekamp, eller Utrecht, Arnhem, Zutphen, Hengelo, Denekamp. För att variera lite. Oavsett vilken väg man tog ville man inte missa Gustaaf Scandinavian Restaurang i Denekamp. I Denekamp träffade man alltid svenska chaufförer, som var på väg hemåt eller neråt. Man kunde få information om hur förhållandena var på vägarna i Tyskland av de chaufförer som kom där-ifrån. När man ätit klart hos Gustaaf, kunde man gå till den tyska tullen. Det var inte längre än ca 70 meter över till andra sidan gränsen. Det var dåligt med parkeringar på den tyska sidan.

In i Tyskland och på väg 213 Lingon stigen igen.

Efter att stämplarna i papperen var klara, hämtade man lastbilen och nu bar det i väg på Bundesstrasse 213 Lingon-stigen mot Bremen igen. Detta var ingen bra väg. Den var smal och gick genom många samhällen vilket tog tid.

Jag i Scanian 1972

När man klarat sig hela vägen på lingon-stigen utan att bli stoppad för att få böter. Var man rätt nöjd när jag kom till Wildeshausen, där motorvägen A1 började. A1 an var inte den bästa motorvägen. Den var väldigt sliten med sina betong skarvar. Detta gjorde att man i-bland körde på den heldragna linjen på höger sida på motorvägen. Där man inte märkte betong-skarvarna så hårt. Detta var inte tillåtet vilket resulterade i 40 DM i böter (ca 180:- svkr) detta hände mig vid flera tillfällen. Man var ju även rädd om lasten som skakade rejält av alla betongskarvar.

Strax före Bremen fanns ett trevligt ställe att tanka och äta gott på. Shell macken i Delmenhorst. Där träffade man även många svenska chaufförer på restaurangen en trappa upp. På 70-80 talet hade vi tid att vara mer sociala. "Det fanns tid att umgås." Servicen var även bättre på 70- 80 talet. När man kom till macken var det alltid en kille som tankade och gjorde rent rutorna och lamporna på lastbilen. Man fick en papperslapp med sig in till kassan, där mängden diesel som tankats stod på. Betalningen gjorde man med kreditkortet DKV. Detta kortet var särskilt framtaget för yrkestrafiken, och fungerade i 42 länder. Ville man äta gått ute i Europa fick man hålla utkik efter detta märke.

Resesällskap.

När jag ibland bara hade en lastning och lossning (Gent-Skövde) var det trevligt när min fru Ing-Britt följde med någon gång. Tiden gick lite fortare när man hade någon att prata med, Lägg märke till kudden bakom henne. "från macken rattugglan" " Ja vilka minnen"

Dags för en fika-paus.

Färjan i Puttgarden.

Lasten med gröna växter från Tuco blomster-export, skulle ju fördelas i Sverige och därför körde jag via Fehmarsundsbron och färjan Puttgarden - Rödby och genom Danmark till Dragör

Fehmarsundsbron

Färjan: (Köpenhamn) Dragör - Limhamn (Malmö)

Färjan hade ett passande namn till den lastbilen jag körde. SCANIA.

Framme i Limhamn.

När jag kom till Limhamn fick jag förtulla blommorna, och lämna en lossningslista till tullen. Detta för att tullen i regel följde med ut till lossningsstället och bröt plomben på lasten, för att kontrollera att det överensstämde med fraktsedeln och tull-papperen. När jag lossade i Oxie var tullen alltid med och kontrollerade. Sedan sattes en ny plomb på bilen, och tull-tjänstemannen frågade när och var jag skulle lossa nästa parti. I regel blev mitt svar "i morgon bitti vid 07 tiden i Ödåkra" Då svarade tullmannen att "är inte tullen där i morgon vid 07,00 kan du bryta plomben och lossa. "Det var sällan tullen var med vid alla lossnings-ställen, men det hände att de kom oanmälda till andra ställen. De hade ju listan på ställena där jag skulle lossa. Att kontrollera denna lasten vid tullen i hamnen var omöjligt. Att plocka ut alla krukor var omöjligt. Var skulle man ställa dessa? Därför följde tullen med ut.

Lossning i Ödåkra.

På morgonen vid 07,00 kom ingen tullare, så det var bara att bryta plomben och lossa hos Iborns blommor i Ödåkra. Iborn träffade jag ofta i Århus och Odense i Danmark, där han liksom jag hämtade blommor. Nästa ställe var Brinkners i Eksjö, sedan till Vallentuna i Stockholm, Västerås, Degerfors, Karlstad, efter det till Bunoborgs Handelsträdgård i Kumla. Att jag slapp att lasta var ju bra! Men jag fick plocka av alla blommorna och ställa i kartonger! Sista stället var Gustafssons Blomsterodling i Skövde. När lastbilen var tom var det rengöring som gällde, all träull och papper efter lossningarna skulle tas om hand. Och lastbilen göras klar för nästa resa. Till Danmark, Belgien eller Holland.

Lossning tidig morgon vid soluppgången vid Hittarps handelsträdgård. På fotot ser vi min svärfar Sven, som var med på en resa till Belgien.

Färjan vid kajen heter Travemünde och trafikerade mellan. Gedser och Travemunde. På kajen står 2 lastbilar och väntar på att få åka hem till Sverige med TT linjen som är på väg att lägga till I Travemündes hamn. (Den lastbilen till höger ser ut att vara en Oltrans från Falkenberg)

Hur ser det ut i dag? Utländska lastbilar så långt ögat når! På väg till Sverige