Flyttningen till Norge

Ni som läst om tidigare flyttningstransporter på min hemsida har måhända fått en inblick i hur jobbet som yrkeschaufför är genom alla de resor genom Europa jag gjort under årens lopp. Den här arbetsresan som ni nu får följa med på går till vårt vackra grannland Norge 1978 närmare bestämt till Askvoll, en spännande och oförglömlig resa med en Volvo B58 flyttbuss som verktyg där besättningen bestod av mig Dieter Dunedal, Håkan Johansson och Anders Svensson.

Min allra första transport till Norge begynte med en flyttning en bit innanför Norges gräns närmare bestämt till Sarpsborg redan 1968 detta innan jag blev egen företagare och som följdes av transporter av kontorsmöbler från Tibro till Oslo för Transporttjänst i Skövde. Se foto:

Bilen en Hanomag Henschel E 66 med en 6 cylindrig dieselmotor Cylindervolym 4,25 liter, 110 Hk (SAE) Max last 6,800 kg Riktpriset 1968 var 28,700: - Kronor

Jag till vänster och ägaren Åke Theodorsson till höger 1968. Fotot taget i Tibro för TIR besiktningen för tullen i Lidköping.

Sedan rasslade det på väldeliga med alltfler transporter till grannlandet och den jag minns mest var nog den från 1978 då hade jag haft eget i några år, jag fick en förfrågan om att flytta ett bohag från Skövde till Askvoll på Norges västkust en enkel resa på c:a 83 mil med en mindre flyttning i retur från Drammen till Göteborg. Var ligger Askvoll då ja frågar man mig så är det världens ende tyckte jag då.

Dagen innan var flyttbussen inne på verkstaden Volvex i Skövde, några foder i motorn hade släppt vilket var vanligt förekommande på B 58 motorn som låg ner på sidan mellan rambalkarna på chassit, detta betydde att motorn fick mer kylning på undersidan än ovansidan. "Nåväl" Volvex hade bytt foder på garanti. jag hämtade flyttbussen på eftermiddagen när den var klar. Vi hade lastat möblerna 2 dagar innan och kunden var förstås underrättad om att vi var försenade p.g.a. motorfelet.
Vi påbörjade resan mot Askvoll Håkan, Anders och jag Dieter Dunedal själv mot Skara men jag märkte ganska snart att allt inte stod rätt till med motorn. "Den orkade inte som förut" Vid Axvall mellan Skövde och Skara stannade vi på en parkeringsficka och tog fram verktygslådan varpå jag kröp under flyttbussen. Jag misstänkte att motorbromsen låg fel. Anders fick trycka på kontakten i golvet vid förarplatsen. Och mycket riktigt motorbromsen låg i. vilket betyder att avgaserna inte kommer ut till fullo och bromsar då motorn, jag ändrade spjället så det stod öppet vid körning och stängde när man tryckte på kontakten på golvet för att motorbromsa. Sannolikt hade någon kommit åt spjället i samband med motor renoveringen.

Det var kallt som fan att ligga där och skruva! Det var ju mitt i vintern (Januari månad) att åka tillbaka till Volvex var inget alternativ dessutom var det ju sen eftermiddag och verkstaden var förmodligen redan stängd (Ingen dygnet runt service som i dag)

På väg till Svinesund och gränsen till Norge.

Anders tog över ratten en stund och jag satt och värmde mig efter att legat under bilen i kylan. Jag hade ingen som helst erfarenhet av Norge och dess vägar under vintertid. Men ett nytt äventyr väntade var så säkra.

Norge var alltid ett problem på den tiden! För att flytta till Norge var man tvungen att lösa en TV licens innan man fick flytta in i landet. Vem (fan) tittar på TV första kvällen när man kommer till lägenheten. "Men regler är regler" Nu hade vi klarat av tullen. I Norge gick det inte muta tullarna som i övriga Europa om man skulle behöva här var tullpersonalen väldigt strikta. Nu åkte vi mot Oslo och Drammen, Anders låg och sov medan Håkan och jag underhöll oss med att prata om gamla flyttningar vi hade gjort. Bland annat en till Belgien som vi sent ska glömma. När vi åkte genom Nederländerna på sena kvällen. hade vi fått in en radiostation som bara spelade 50 tals musik mest Elvis. Vi satt tysta och lyssnade "ingen sa något". Vi bara njöt av musiken. I de 4 högtalarna som Pelle hade monterat i Flyttbussen. Medan Volvon B 58 an gungade fram på motorvägen. "Vilket jag minns som det var i går även Håkan tror jag?" 

Håkan Johansson med Per Nilsson i bakgrunden. Båda duktiga medarbetare. Ja detta var lite minnesbilder vi pratade om Håkan och jag under tiden som Anders låg i sängen och snarkade.

Nu passerade vi Drammen och var på väg mot Kongsberg vägen blev allt smalare och halkan tilltog. Nu började jag bli allt tröttare så jag väckte Anders som nu hade sovit några timmar och tog över ratten och jag lade mig att sova en stund.

Ingen av oss hade hört talas om "Hardanger Vidda" eller "Haukelifjället" det var helt okända platser för oss. Men farliga vägar för den oerfarna "än i dag är de beryktade"

Mot Haukeli Fjället.

Nåväl Anders som var en duktig chaufför tog det lugnt medan jag sov och jag märkte inte så mycket av serpentinvägarna vi nu lämnade bakom oss, nu kände jag mig utvilad och tog över ratten så Anders fick vila en stund, det var jobbiga vägförhållanden så det tog på krafterna att köra.   

Det var väldigt halt på de knapphändigt grusade vintervägarna men på vissa ställen fanns det åtminstone lite grus på vägens mitt.

Nu närmade vi oss Haukiliseter och Möbodalen med sina 1 656 meter över havet och en av de många vägtunnlarna (Måbötunneln) som finns i Norge. Jag körde in i tunneln och märkte att temperaturen ändrade sig från minus till + grader i tunneln, när jag kom till slutet av tunneln som sluttade brant nerför uppfattade jag inte att farten var för hög, det fanns ju inga fixa punkter i tunneln man kunde orientera sig på. 

Möbödalen med Möbötunneln
I Möbötunneln sommaren 1988 skedde en stor trafikolycka där en svensk buss med en skolklass kraschade och 12 barn och 3 vuxna omkom i den tragiska olyckan där övriga 19 passagerare skadades, olyckan berodde på brister på bussens bromssystem.

Nära katastrof.

När flyttbussen var nästan i utgången av tunneln upptäckte jag att farten var för hög i förhållandet till det hala väglaget som rådde utanför tunneln men då var det för sent att bromsa "Vad göra nu" jag fick se blinkande lastbilar som förmodligen inte kom upp i det isbelagda underlaget. Jag försökte bromsa i det hala väglaget men det var förstås lönlöst men nedanför för tunneln var det upplogat med snö och jag hade att välja på att köra in i lastbilarna eller i snöhögen. "Jag valde snöhögen" Nu blev det tvärstopp och snön sprutade upp på vindrutan. Anders som låg och sov ramlade ur sängen yrvaken "vad är det som händer" "frågade han" Jag satt länge lutad över ratten och undrade hur det hade gått med flyttbussen i mötet med snödrivan. Vi gick ut i mörkret alla 3 och kollade hur det hade gått med flyttbussen men den hade landat mjukt i den stora snödrivan och hade klarat sig helt utan skador och vi också men det kunde gått riktigt illa.

En trasig Lampa.

Jag kunde till och med backa ut ur snödrivan. Väl uppe på vägen förstod vi vilken tur vi hade haft. Det var glashalt här på västlandet där golfströmmen värmde upp på dagen och fukten frös till på natten. En extralampa hade gått sönder, vad gjorde det i sammanhanget! "Ingenting både vi och flyttbussen kom undan med blotta förskräckelsen" och det var ju viktigast.

Nu skulle vi åka vidare nerför den branta och glashala backen men Håkan sa "jag åker fan inte med utan går ner" Det var så halt så jag fick ha det högra hjulparet precis på vägkanten där det var lite snö och sand, Håkan som gick före flyttbussen med ficklampan ramlade flera gånger på den glashala vägbanan medan han dirigerade mig så jag inte kanade ner för stupet.

"Fy fan vilken pärs"

Vi tog oss ner till slut och väl nere på säkrare mark tog vi en paus för att lugna våra nerver, Håkan kokade kaffe och vi tog en av de medhavda smörgåsarna med stekta ägg på som min fru skickad med. Nu började vi förstå vad vi hade gett oss in på och åkte vidare, vi närmade oss nu Odda där vi hade Sörfjorden på vår vänstra sida och vår destination för dagen var Kinsarvik där färjan gick över Hardangerfjorden till Utne.

I Kinsarvik fick vi uppge längden på flyttbussen för att lösa biljett till färjan "12 meter" fick jag betala för, efter båtturen körde vi vidare till Utne där fick vi fick ta en ny färja till Kvanndal. Åter en biljett att betala för 12 meter flyttbuss "Fan det börjar att bli dyrt med alla färjorna"

Vägen vi åkte på var väg nr 13 "Tur eller Otur"

Nu hade vi åkt färja 2 ggr och kommit in på väg nr 7 som gick till Voss. I Voss tog vi av höger in på väg 13 igen. De första 15 km var det skaplig väg men det blev sämre allteftersom

Bra väg i början.

Nu var det sämre väg i 5 mil till nästa färja som var i Vangsnes till Balestrand. Nu var det dags att uppge längden på flyttbussen igen och det började bli dyrt med alla färjor." Han som sålde biljetter frågade, "hur lång är bilen" "jag drog till med 10 meter" Jag betalade och vi körde ombord på färjan. Jag sa "att nu tjänade vi 2 meter i avgift"

Vägen efter färjan var smal och krokig och vi fick ta det försiktigt och efter intermezzot vid Möbötunneln som satt kvar i våra skallar tog vi inga risker.

En och annan stavkyrka passerade vi. Dessa fanns det gott om, nästan en i varje by. 

Stavkyrka,

Nåja det gick sakta men säkert framåt jag och Anders turades om att köra vilket underlättade då man kunde koppla av lite emellanåt. Håkan som var en duktig kartläsare dirigerade oss mot vårt mål Askvoll som låg längst ut vid västkusten.

Mot Nordsjön.

Nu hade vi äntligen kommit fram till stället där vi skulle lossa flyttningen som gick relativt fort bara rakt in (inga trappor)

Efter ha lossat flyttlasset satt vi med utsikt över Nordsjön och kollade kartan om det fanns någon annan väg hem som var bättre än den vi hade åkt dit på, hade förstås tunneltraumat i färskt minne och ville inte bli stående i den branta uppförsbacken innan tunneln på hemresan.

Nej det fanns det inte.

Vi hade träffat en norsk chaufför som hade snökedjorna på där det var som värst. (Pige kedjor) Jag sa till Anders och Håkan att vi måste skaffa snökedjor för att ta oss hem helskinnade.

Att åka över Haukelifjell och Hardangervidda i Januari månad igen utan snökedjor kommer inte på fråga. Vi frågade många lastbilschaufförer var man kunde få tag på kedjor. Vi fick rekommendationer att "Du mo åke till Bergen" var svaret.

Nåväl jag hade inget val jag ville inte riskera våra liv över fjället där det kunde bli ett fruktansvärt oväder och ofta med kolonkörning efter en snöslunga som gällde. "Alternativet var väl att vänta till våren" "men vi hade ju en lastning i Drammen på väg hem".

På väg till Bergen.

Nu fick vi ta kustvägen nr 1 mot Bergen. I Larvik var det dags att åka färja igen till Nystrand. "Fan tänkte jag" nu fick man börja att plocka pengar ur reskassan igen och den började nu tryta efter alla färjeturer och nu måste vi dessutom ta av reskassan till snökedjorna som var dyra vilka inte alls fanns inplanerade i den ekonomiska kalkylen

När jag skulle köpa biljett för färjan över, fick jag den vanliga frågan! Hur lång är bilen. "Svar 9 meter" Norrmannen tittade lite förvånande och sa. " det mo vare svenske meter det men icke norske meter" Jag hade tagit i för hårt i ivern att spara pengar och skulle fortsatt med 10 meter. Nu fick jag i stället betala för 12 meter. (surt sa räven)

Nåja jag fick bita i det sura äpplet och fortsätta färden mot Bergen.

I en del rondeller stod det älgar som visade hur stora de var som avskräckande exempel och de ville man ju inte krocka med utmed vägarna och faktum var att trafikanterna körde också därefter.

Nu hade vi tagit oss till Bergen och letade efter en järnaffär som sålde snökedjor. Jodå vi fick tag i en järnaffär i utkanten av Bergen, vi gick in och frågade om de hade snökedjor. Han bakom disken svarade att "vi har snökedjor men de är dyre" Jag svarade att "det skiter jag i" annars tar vi flyget hem och hämtar bilen till våren. Vi fick våra 4 snökedjor och nu var det ett problem det fanns ingen bruksanvisning med hur man sätta på dessa? Jag mins inte vad de kostade 1978.

Men i dag 2023 kostar samma uppsättning snökedjor ca 27,000:- 

Sätta på snökedjor?

Vad göra nu? I Kvanndal där färjan går över till Kinsarvik stod vi och väntade på färjan. Där tog vi kontakt med en norsk chaufför, om han kunde visa oss hur man sätter på snökedjorna. "Jodå han kunde detta" Han hade till och med en tång som man kunde klippa av dessa i rätt längd. "Och nu fick vi", Jag, Håkan och Anders en snabb genomgång hur man sätter på snökedjor. Detta hade vi inte klarat utan denna trevliga norska chauffören. "Tack för hjälpen vem du nu var" Nu hade vi lärt oss att montera snökedjor. Vi hade nu smutsiga händer och gick in på macken som låg bredvid färjeläget och tvättade våra händer så även Anders som tog av sig klockan och lade den på tvättstället och glömde den på macken. 

Vädret var med oss över fjället men utan snökedjor hade vi fått problem här och var. Lägg märke till hur höga snö pinnarna är på dessa får man en indikation på hur mycket snö det kan bli på fjället men till synes var snömängden inte stor nu som tur var men vädret kunde slå om bara några minuter.

Norska hytter där norrmännen gick på tur med lusekofta eller åkte skidor, dessa hytter låg mitt i ödemarken.

På väg upp på fjället fanns särskilda platser för att lägga på snökedjor. Se foto.

Efter att kommit en bit upp på fjället kom Anders på att, "Fan jag glömde min klocka på macken" "att vända var inget alternativ"

Nu hade vi tagit oss över Haukefjället med 2 snökedjor på bakaxeln och en på framaxeln som underlättade när man styrde. När vi kom till Åmot tog vi av kedjorna när vi började att känna oss trygga med väglaget igen. 

Fotot tagits vid ett senare tillfälle på någon av mina resor till Norge.

Den svarta linjen mitt i fotot är vägen upp och över fjället. Den så kallade svartisen på västlandet var nog den värsta halkan, Man visste inte hur halt det var. Det var mycket bättre när snön låg kvar på vägen då hade man bättre koll på väglaget.

Lastning i Drammen.

Vi skulle lasta diverse möbler åt en student hemma hos hans föräldrar i Drammen för han skulle studera i Sverige, "vad jag kommer ihåg" Det jag minns mest från Drammen var att när vi kom dit hade frun i huset gjort i ordning en stor bricka med smörgåsar. "dock inte som tur var med stekta ägg som vi mest levt av under resan". När vi hade lastat färdigt kom frun i huset och sa att "nu har jag gjort några smörgåsar och satt på kaffet". Jag hade ont om pengar på den tiden och någon mat fanns inte i plånboken att tillgå. Pengarna var helt enkelt slut för att köpa mat, de pengar som fanns kvar måste räcka till att tanka diesel för. Snökedjorna jag köpt i Bergen fanns inte alls med i kostnadskalkylen och färjekostnaderna blev mycket dyrare än vad jag trott, jag hade helt enkelt missbedömt kostnaderna totalt.

Tre utsvultna svenskar.

När brickan med alla smörgåsarna kom fram tog det inte lång tid innan den var tom. Jag vill minnas att det var en smörgås kvar när frun i huset sa "är det ingen som vill ha den sista". Nu sträckte Jag och Håkan och Anders fram handen samtidigt för att ta den sista smörgåsen. "Vem som tog den minns jag inte"

Jag var nog lite väl optimistisk 1978 på vad allt kostade på min första långresa till Norge, färjor, diesel, snökedjor m.m. Därför kom smörgåsarna i Drammen som en befrielse för hungern vi hade. "Tack för mackorna vem du nu var i Drammen Norge"

Hur gick det med Anders klocka som han glömde på mackens toalett? Jodå han på macken hade noterat DJG 351 från Sverige och kom ihåg den stora gröna flyttbussen så klockan kom med posten hem till mig och överlämnades senare till Anders. Kan man vara mer ärlig än människorna i Norge? "Nej inte enligt min åsikt"

Här ser man på vänstersidan på fotot den lampan som fattades på kofångaren och blev kvar i Norge. Vi lossade i Göteborg och har den i delar traumatiska Norgeresan som ett minne för livet. Nu var vi en lärdom rikare till nästa gång det bar i väg till Norge.

Som slutord vill jag även tacka Håkan Johansson och Anders Svensson båda tillhörde några av de plikttrognaste och duktigaste medarbetare jag haft. Tack för den fina tiden vi fick ihop.

Här följer några foton på Håkan och Anders.

Här är det jag till vänster och Anders till höger som ställde upp för att hjälpa behövande människor i Polen 1982 när det var krigstillstånd i Polen, 1981 den 13/12 stängdes Polen av diktatorn Jaruzelski. Jag gjorde 11 hjälpsändningar till Polen närmare bestämt till en kyrka i Poznan. Läs mer på min hemsida.

 "Tack än en gång Anders och Håkan som ställde upp frivilligt"

Håkan och Jag i Varberg när han och Peter Iggström skulle ut och tågluffa i Europa Peter jobbade även han en tid hos mig.  

Anders och Jag 1982 när vi kom hem från Polen efter att levererat en hjälpsändning.

Håkan här i Iggesund vid korvkiosken. När vi var på väg till Umeå.  

27 år senare vid samma mack men en nerlagd korvkiosk där Håkan köpte korv med bröd. Fotot taget när jag var på väg till Tromsö. 2011.

Här är jag och Håkan vid den nyinköpta Ford Cargon.

Håkan till vänster och Anders till höger när de bär ut ett piano.

Eftersom vi har varit i Norge med denna berättelse kan jag likväl fortsätta med ännu en resa nu till Nord Norge och närmare bestämt till Tromsö. 2011.

På väg till Tromsö i Norge.

Många resor genom åren blev det till Norge säkert ett 100 tal om inte mer? En annan utav alla Norgeresor som jag vill tillägna min hemsida går av stapeln 27 år senare till Tromsö. Anders i Töreboda ringde mig 2011 och frågade om jag kunde köra hans trailer till Tromsö. Anders körde för ett inrednings företag till olika affärer, denna transport bestod av kassadiskar till Bitemas nyöppnade affär i Tromsö Norge.

Anders skulle förnya sitt körkort och hade tid samma vecka. "Klart att man hjälper en kompis" Jag mötte Anders i Hova på eftermiddagen där jag tog över trailern som Anders hade lastat klart. Jag stuvade in mina sängkläder och en medhavd matsäck som min fru hade gjort i ordning bestående av 6 smörgåsar och en termos med kaffe. Nu bar det i väg 1 800 km till Tromsö.   

Hakke Gård.

Efter några timmars körning mot Tromsö stannade jag några mil norr om Gävle vid en utav Rastas matställen (Hakke Gård) Där bäddade ner mig i sängen för att sova en stund. Det blev ingen lång stunds sömn för efter ett par timmar blev jag väckt av ett brummande ljud. "En frystrailer hade parkerat bredvid mig med frysaggregatet på". Den förde ett sådant oväsen så jag beslöt mig för att avbryta min sömn och åka vidare. Efter en kopp kaffe och en äggmacka bar det i väg mot Sundsvall och höga kusten bron. 

Här på väg uppför Höga kusten-bron som var klar 1997 och går över Ångermanälven. 

Fotot taget från Höga kustens hotell vid ett senare tillfälle. När jag var på väg till Gällivare för att besiktiga en olycka låg jag över här vid höga kustens hotell.

Nu var jag på väg mot Hudiksvall, Sundsvall, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå, Piteå, Luleå, Och vidare till Töre. Där tog jag av in på väg E10 mot Kiruna.  

Shell macken i Töre.

Schell macken i Töre var ett självklart stopp och här tankade man upp lastbilen och sig själv med lite kalorier för vidare färd mot riksgränsen dit det var 420 km. Men först skulle jag passera Överkalix, Polcirkeln, Gällivare, Svappavaare, och Kiruna

En bit kvar till Kiruna? Nåja jag hade varit här många gånger förut och inget nytt, jag visste vad avstånd var här uppe i Norrland. Även hade jag klart för mig att man kunde träffa på både renar, älgar och björn ja alla möjliga djur utefter vägen, vilket inte är ovanligt här uppe.  

Att passera Polcirkeln var alltid en upplevelse.

Här är jag på väg in i Kiruna med slagghögarna från gruvan i bakgrunden.

Renar var vanliga på vägen och det kunde bli dyrt om man körde på någon, jag vill minnas att det kostade ca 1 200 per ren. Många renägare placerade ut svarta sopsäckar på stolpar för att varna för renar. Nåja några eftersläntrande renar fick man alltid räkna med på denna väg E10 vilket jag kände till sedan tidigare. De var ju inte speciellt rädda för bilar heller och det hjälpte knappast att man signalerade med starhornen. 

På väg mot norska gränsen. Flytta på er!

På väg till gränsen hade man sällskap av malmtåget vissa sträckor. Naturen var bedårande vacker men som synes inga träd. Jag var ju över trädgränsen. (här växte inga träd) 

Lapporten sedd från lastbilshytten.

Inte långt kvar till gränsen mot Norge. 129 km.  

Gränsen Mellan Sverige och Norge.

Papperen på lasten hade redan skickats med fax till tullen vid gränsen mellan Sverige och Norge "Smidigt" Bara 2 norska lastbilar före mig och efter bara 30 minuter var jag nu i Norge, nu var det bara att ge järnet till Narvik. I Narvik fick jag byta väg till E6 mot Lofoten och Tromsö ingen motorväg precis men vackra vyer och man fick verkligen hålla tungan rätt i mun på dessa smala och krokiga
vägar.

Här till höger i bild har någon varit i avbärarräcket 

Här kunde man stänga av vägen på vintern när det var mycket snö och man fick köra i kolonn efter snöröjarnas fordon.

Det var ju mitt i sommaren (juli månad) men snön låg fortfarande kvar på vissa ställen.

På väg in till Tromsö

Torget i Tromsö med den berömda Ishavskatedralen i bakgrunden.

Min avlossnings adress var på väg mot flygplatsen där det var ett nytt pågående uppförande av ett köpcentrum (Jekta Storsenter) i Tromsö.   

En skymt av Hurtigruten fick jag när jag hade lastat av och parkerat nere vid hamnen med Ishavkatedralen i bakgrunden.

Denna lastbil en Volvo FH 12 6X2 från 2001 och en 3 axlad trailer med styrbar sista axel "körde jag" Se foto.

Nu bar det av hemåt.

Klockan var ca 14,00 när jag lämnade parkeringen utanför Tromsö söderut mot Töre med 1 800 km kvar till Töreboda, efter några mil ankom jag Töre och tankade, jag vilade mig också några timmar men fyra timmar var egentligen alldeles för kort men nu gick färden vidare till Docksta Baren där jag intog en snabb lunch. 

Fotot taget utan för Docksta Baren. som ligger söder om Örnsköldsvik. Docksta var ett populärt ställe för lastbilar att stanna på "bra mat" och där kunde man även tanka.

Vad färdskrivaren anbelangar var den av den gamla typen med diagramblad som tur var och här fuskades det rejält!

Det var en nål som ritade på ett runt diagramblad, jag återger här hur många chaufförer fuskade på den tiden, man böjde helt enkelt nålen nedåt så den inte ritade så hög hastighet eller också använde man en gummisnodd som höll tillbaka nålen. Ja tricksen var många!

För min del var det för sent för jag hade brutit mot kör och vilotids lagen redan på väg upp till Tromsö så jag chansade hela vägen med körtiden väl medveten om att blir jag stoppad av polisen så var det dryga böter och rapport som gällde.

Stoppad av polis I Gävle.

Nu var det kväll och jag hade i princip kört hela vägen ner till Gävle utan någon längre vila och när jag kom utanför Gävle vid 22,00 tiden var det en lång kö på vägen, och i fjärran såg jag blåljus från en polisbil. "En olycka tänkte jag" "Nej det var en poliskontroll på parkeringen" jag lade märke till att det bara var personbilar som fick åka in för kontroll medans lastbilarna fick fortsätta men när jag närmade mig polisen som stod på vägen blev jag in vinkad av en ung polis. Nu tänkte jag att "det går åt helvete om de kollar mig" när jag kom in på parkeringen körde jag ner fönstret och den äldre polismannen sa "Vi har utbildning för aspiranter i kväll och tar bara personbilar så du kan fortsätta". "Vilken jävla tur" när jag skulle köra där ifrån var jag så hjävla nervös att jag lagt i fel växel, så lastbilen hoppade till och nästan stannade och polismannen vände sig om och kollade vad som hände men nu hade jag pillrat i rätt växel och torkat svetten ur pannan och kom ut på vägen igen med vetskapen om att det hade blivit riktigt dyrt om jag blivit kollad. "Men lite gambling hör väl till" Nåväl nu var det att ta av i Gävle och vägen mot Gysinge. Efter det att klockan passerat midnatt kom "John blund" sakta men säkert smygande och jag stannade i
Tärnsjö och vilade några timmar.

Tärnsjö var ett populärt ställe för lastbilar att stanna vid bra med plats att parkera, här sov jag till kl 6 på morgonen och drog sedan vidare mot Töreboda där jag var framme vid middagstiden och jag parkerade lastbilen hos Anders. Anders frågade om allt gått bra och jag svarade "jadå inga problem" vad hände med diagrambladen "jo" de hade jag kastat för länge sedan efter min resa på väg upp till Tromsö och ner till Töreboda.

I dag kan man inte göra så eftersom det är digitala färdskrivare och alla yrkeschaufförer måste ha ett Förarkort och gå en kurs på 5 dagar för att få ett yrkeskompetensbevis utan detta får man inte framföra en Lastbil i yrkesmässig trafik.

Text och bild av Dieter Dunedal.