Resan till Rumänien

Jag Dieter Dunedal Från Skövde ger er nu tillfälle att följa med på en ny spännande resa. Denna gång till Rumänien bakom järnridån då året var 1971 och blev 1972 innan uppdraget var i hamn. En Volvo B58 Flyttbuss (Lastbil) var verktyget 

Jag Dieter Dunedal blev tillfrågad av ett företag att transportera Etsmaskiner från Stockholm till Bukarest Året var 1971 och Jag och min fru Ing-Britt hade för avsikt att köpa ett litet hus på Eriksdalsgatan 32 i Skövde. För 100,000 kr varvig handpenningen var 15,000 kr. Här såg jag min chans att tjäna en bra slant. Detta var nämligen bra betalt efter som det inte var många som vågade eller kunde köra till dessa länder. Sagt och gjort. jag lastade två dagar före julafton i Stockholm och jag fick information om att detta var en viktig och dyr last och var tvungen att vara framme före nyår. Vid hemkomsten till Skövde frågade jag en bekant Kurt-Åke Bogren om han ville följa med och han svarade ja. Äventyrslusten fanns fortfarande i mig och var större än tidigare efter att jag genomfört lyckade resor till Holland. Spanien. Italien. och England. Jag tog fram Europakartan och informerade mig om var Bukarest låg. Oj! Endast 17 mil från Svarta havet. Detta gjorde mig än mer nyfiken, Jag fick även information om att färdvägen skulle gå från Stockholm via Trelleborg med färjan till Travemünde. 

Färjan: Nils Holgersson. TT-Linie.

 Sedan ner genom Tyskland till Österrike och vidare in i Ungern. Sedan till Oradea gränsen mellan Ungern och Rumänien och vidare till Bukarest. Vid den tiden gränsade Rumänien till Ryssland Ungern Jugoslavien Bulgarien och Turkiet. Rumänien styrdes av en diktator vid namn Nicolai Ceauşescu. Och detta gjorde mig lite fundersam efter som väldigt lite information kom ut ur Rumänien, Man hade inte hört något varken om hur vägarna var eller förhållandena för människorna men enligt kartan såg det ju bra ut. Trodde jag.

Helgstopp

Vi startade juldagsmorgon i Skövde, Med ca 3,000 km framför oss vi styrde kosan mot Trelleborg, Det gick väldigt fort eftersom det var lite trafik. det var ju helg i Sverige. Vid 22,00 på kvällen avgick färjan TT linjens, Nils Holgersson till Travemünde i Tyskland. Nästa dags morgon var vi i Travemündes hamn. Nu var det annan dag Jul. Jag gjorde klart med tullen, Allt gick väldigt fort eftersom det var förvånansvärt lite lastbilar. Orsaken till detta fick jag reda på av Polisen. Det var körförbud för lastbilar. På söndagar. Nu hade Kurt kokat kaffe på vårat gasolkök och gjorde några smörgåsar. Medan vi satt där och drack kaffe berättade jag att det var problem det var körförbud för lastbil till 22,00 på kvällen. Vad göra skulle vi förlora en hel dag? Nej jag bestämde mig för att köra ändå, det stod ju möbelbuss i registreringsbeviset och buss fick ju köra. på söndagar! Om jag blir stannad får jag väl rycka på axlarna och säga: "Det hade jag ingen aning om!" Det kanske går hem! Jag behövde aldrig rycka på axlarna för resan genom Tyskland gick utan problem. För oss, men inte för en del?

Kö krock på Autobahn 

Skapade långa köer på Autobahn

Långa köer av lastbilar.

När vi på kvällen närmade oss gränsen till Österrike. Var vi inte ensamma längre efter att körförbudet hade upphört. Nu var det en lång kö av lastbilar i högerfilen fram till tullen. Efter-som kön kröp fram sakta men säkert, så bestämde vi att Kurt kunde köra fram flyttbilen. Medan jag ombesörjde alla erforderliga stämplar på den så kallade laufsettel och TIR carnet och därmed sparade vi mycket tid. Strax innanför gränsen vid Salzburg slog vi läger för natten. Det var även sent på kvällen, och det passade rät bra att åka på dan för att se lite av Österrikes vackra landskap. Nästa dag fortsatte vi resan mot Wien med 1,6 miljoner invånare. Här körde vi totalt vilse. Efter att studerat min Europa karta såg jag att vägen följde Donau och vi letade oss mot Donaus strand där vi frågade oss fram och fick tipset att köra mot flygplatsen som log på vägen mot Bratislava och gränsen. Vi förlorade mycket tid här.

Tyvärr har jag inte visumet från 1972 kvar. Det såg likadant ut som detta. 

In i Ungern.

Vid gränsen till Ungern gick allt förvånansvärt bra. TIR maneret stämplades korrekt och visumet var stämplat i passet och nu var i Ungern. Här började vägarna inte längre likna det breda sträcket som fans i min så kallade europa karta. E5 började bli vanlig väg genom städer och byar och vi började få sällskap av traktorer och häst och vagn. Detta gjorde att våran medelhastighet blev avsevärt lägre. Nu hade mörkret fallit över oss och i fjärran såg vi skenet på himmelen från huvudstaden Budapests lampor med 2 miljoner invånare. Här fick vi vara mer skärpta och uppmärksamma på vårat vägval så vi inte hamnade i Tjeckoslovakien eller i Jugoslavien dit E5 gick. Våran väg hade nr 42. För att vara på den säkra sidan, att inte förlora mer tid frågade vi oss fram. Och fick åter rådet att köra mot flygplatsen som log på vägen mot Debrecen och Oradea. Som var gränsen till Rumänien och dit vi hade ca 23 mil. Här var det skaplig väg med långa raksträckor som gick genom stora fält och landskapet. Det var ett typiskt jordbruksdistrikt den ungerska tundran (Pusztan) utan några som helst backar men man fick fortfarande vara uppmärksam på att det kunde dyka upp en häst med vagn utan någon som helst belysning eller vet att hålla åt höger sida.

Fortkörning.

Nu gasade jag på lite extra eftersom jag ville komma till gränsen före gryningen.

Detta skulle visa sig förödande efter som jag körde förbi en polisbil som stod parkerad vid vägkanten. Han började förfölja mig och satte på blåljusen. Jag hade naturligtvis inget val, varför jag saktade ner och han fick köra om, och stoppspaden kom ut. Han hade en Lada (Rysk bil) Polisen kom ut ur sin bil och tittade misstänksamt på flyttbussen, och skakade på huvudet, han kom fram till dörren på min sida och undrande frågande "Mercedes" ?. No,No Volvo, "sa jag", Han undrade var vi var ifrån, jag sa Sweden varvid han sa Schweiz. No sa jag, Stockholm Skandinaviske! Nu började han förstå att vi var från höga norden. Även började förhandlingen på bruten tyska angående fortkörningen.. Han la båda knytnävarna i kors vilket betydde handbojor, och förklarade att det var fängelse för detta. Han pekade på sin bil och "sa max 110 km" jag förstod att han hade problem att hänga med, efter som flyttbussen var byggd på ett turist buss-chassi med hög utväxling.

Vi fortsatte diskussionen och jag tog fram en ask cigaretter, och bjöd honom på en cigarett. Jag pekade på asken och sa att han kunde behålla den. Han vände och vred på asken varvid jag tog upp tre askar till, och sträckte fram dessa till honom. Han tog emot dessa utan vidare. Jag tog även upp den medhavda plånboken för mutor. Som innehöll DM och Dollar jag tog fram 20:- DM.(Tysk valuta) han stoppade ner dessa i fickan, och med ett viftande och förmanande finger sa han! Nix Schnell! "okey okey" "sa jag." Även förstod jag att han bara var ute efter pengar och cigaretter, efter som vi var västerlänningar, och kunde muta oss fram. För honom var detta en månadslön. Och med valutan från väst kunde han köpa västerländska varor, i speciella affärer för västerlänningar. Nu var vi tvungna att köra nästan hela natten. I Puspökladany fick vi se upp för här delade sig vägen till vänster mot Sovjet, och höger till Rumänien. Vägen blev allt sämre och vi fick slå av på farten avsevärt. Framme vid gränsen fick jag världens utskällning på ungerska. Efter som vi hade kört på natten när det var förbjudet. Detta kunde tullen och polisen se på visum stämpeln i passet. Där både dag och klockslag var angivet. Jag fick åter användning av mina tre införskaffade cigarrett limpor från färjan fyra packet och allt löste sig. (egentligen ett smidigt system att slippa böter)

Beväpnade gränspoliser.

Nu hade vi den Rumänska tullen kvar, här stod en stor skylt med texten" Republica Socialista Romania"

Detta var inte utan en spänd känsla i mig, när jag lämnade bilen, och gick förbi beväpnade gränspoliser med automatvapen. Och hundar. Vi fick lämna ifrån os pass och Tir caneret för lasten och fick sedan vänta i bilen. Eftersom det var tidig morgon kokade vi kaffe, och gjorde några smörgåsar. Doften av kaffe kunde inte undgå vakterna, som kom närmare bilen. Vi hällde upp några plast muggar med kaffe till vakterna. Och nu släppte spänningen, Jag tog fram min Europakarta och frågade om bästa vägen till Bukarest. Ingen kunde förklara vägen, förmodligen för att ingen hade sett en karta tidigare, eller varit längre än till byn innan för gränsen. Eftersom Rumänien var en sluten stat. Nu fick man passa sig för vad man sa och tyckte, tullen letade igenom lastbilen på tidningar och kontrollerade om vi hade någon kamera (jag hade en liten kamera gömd i bilen) och hur mycket västerländsk valuta vi hade. Vi fick fylla i ett papper med mängden pengar i olika valutor för att intyga att vi inte skulle växla svart. Eller handla för västvaluta eftersom man var tvungen att ha samma mängd pengar in som ut och kvitto på utgifterna. Vi var även tvungna att växla en vis mängd Lei för varje dag man skulle vistas i landet enligt deras lagar. Jag hade även gömt en hel del DM och Dollar för det var ingen som tog emot Rumänsk valuta (Lei) av västerlänningar, Dessa pengar var i princip värdelösa för det fanns ju inga saker att handla heller.

Visum Klart.

Efter några timmar var papper och visum klara och färden gick vidare mot Cluj dit vi hade 15 mil. De första milen gick ganska bra men nu började eländet med häst och vagn och Polis kontroller vid varje by. Där man fick stanna och vissa färdhandlingarna sedan rapporterades det till nästa stad eller by att nu var vi på väg. Det kändes både tryggt och olustigt på samma gång. Den så kallade busstrafiken var traktorer med släp där människorna satt hopkrupna på flaket. Även fans det folk som gick hur som helst på vägen. Det var även många som ville åka med de var ju inte vana vid trafik. På trälådor efter vägen satt äldre kvinnor och sålde handarbeten och potatis och Rötter av olika slag. Vi hade förflyttat oss 40 år bakåt i tiden, eftersom det var mitt i vintern med minus grader, tyckte vi naturligt vis synd om dessa människor. Här i byarna och Städerna märkte man ingen Jul - stämning inga lampor som lyste upp vintermörkret. Eller dekorationer allt var grått och trist knappt några bilar alls och de få som vi såg var Dacia, (byggda på delar av Renault) Men massor med häst och vagn och även kor och oxar med vagn. Jag fick köra mitt i vägen efter- som asfalten inte var kvar på vägens ytterkanter. Vi passerade staden Cluj-Napoca och kom till staden Sibiu. Här började bergskedjan Karpaterna Transsylvanska Alperna, med bergstoppar så höga som

2,245 meter. Vi började klättringen uppför vägen var nog inte lämpad för en flyttbuss med så låg markfrigång. Här tog asfalten slut på långa sträcker av vägen även delar av vägen hade rasat ner i ravinen som var uppbyggda med trästockar. Vi fick hålla oss så nära bergskanten det bara gick.

Vägarbetare

Här träffade vi på vägarbetare vars enda utrustning var varsin spade eller hacka, inga maskiner syntes till men massor av folk. Vi undrade var dessa kom ifrån, eftersom byarna låg flera mil bort, det fanns heller inte några arbetsbodar. Vi såg massor med gropar som såg ut som sockerkaks formar, där marken var platt och i mitten var en upphöjning, där det var en eldstad. Vi blev naturligt vis nyfikna, på vad dessa gropar var till. Vi stannade där det fans plats, och steg ur flyttbussen. Det låg kläder och gamla filtar runt eldstaden.

Nu hade nyfikna arbetare kommit fram till oss, jag frågade vad dessa gropar var till. Han tog båda händerna mot varandra och höll de mot kinden, Det var deras sovplatser, Jag ryste till vid tanken på att bo i en håla på marken, när det var minusgrader. I stället för hjälmar på huvudet, hade arbetarna en vanlig toppluva, med påsydda triangelformade plåt bitar, Efter att bjudit på cigaretter åkte vi vidare. Jag fick stanna många ggr för att plocka bort grenar som hade fallit ner på vägen. Sakta men säkert kom vi till toppen, som hette Röda torn passet. Här hade vi Karpaternas högsta toppar Moldoveano på vänster sida 2.543 meter och till höger Mindra 2.518 meter hög.

När vi kom högst upp på berget stod där en polis som stannade oss, och jag undrade förstås "varför." Vi kunde omöjligt kört för fort, på den här vägen där man till och med fick backa fram och tillbaka i kurvorna. Han kom fram till mig, och jag öppnade fönstret, och frågade "vad det var frågan om." Han slog med knuten näve i den andra handens handflata, som om han ville stämpla något. Jag tog fram ett papper och han stämplade detta. Han förklarade att stämpeln betydde att vi körde ner på egen risk. Och han gjorde samtidigt en rörelse med handen som en orm. Aha, nu förstod jag att det var kurvigt. Vi bjöd honom på en ask cigaretter, som han tog emot med stor tacksamhet. Jag frågade om vi kunde stanna här över natten, eftersom det var en liten plan här. Även hade mörkret börjat falla över oss, och det var ju förbjudet att köra efter mörkrets inbrott. Han kunde ju även rapportera till nästa station att vi var där, 

Draculas hemvist

Här satt vi mitt i Draculas hemvist, Transsylvaniska Alperna efter att vi intagit en god måltid bestående av en burk ärtsoppa bullens varmkorv och koltabletter. För att inte få problem ned magen. När vi druckit ett par kalla öl, diskuterade vi hur resan hade gott hittills. Somnade vi  så gott. Nästa morgon när vi vaknade kollade vi ifall. Dracula hade varit framme? Nej allt blod i våra kroppar var kvar! Nu fortsatte vi nedför berget på serpentinvägen. I alla kurvor stod det skyltar med stora bokstäver. "DANGER"=VARNING.

Det var även dödskallar ritade med vit färg på asfalten. Här fanns inga räcken, någon enstaka cementstolpe och nedanför låg rostiga ramar och plåtdetaljer av före detta lastbilar och bilar. I kurvorna fick jag lägga framändan av flyttbussen över kanten, och bakändan likaså för att överhuvudtaget komma runt. Flyttbussen hade bra däck fram och back. Vad gäller vädret har vi haft tur hela vägen, ingen snö och ej heller någon kyla att tala om. Några minus grader bara, men det var fuktigheten i luften som gjorde att det kändes som - 10. Nu hade vi tagit oss ner för berget, Och var på slättland igen. Även den milda luften från Svarta havet, började att svepte in mot bergskedjan Karpaterna som vi började lämna bakom oss.

Diesel i fat.

Vi bestämde oss för att stanna för natten strax före staden Pitesti. Staden är berömd för sina stora oljefält. Här var vi tvungna att tanka. Vi hade använt kreditkort DKV ända fram till Rumänien, men nu gick det inte med några kort längre. Och jag fick inte ens tanka med den egna valutan. Jag hade växlad lite Rumänsk valuta (lei) mest för att man var tvungen så att man inte skulle handla med västvaluta svart. Jag körde fram till macken som bestod av två pumpar. En för diesel och den andra för bensin. I en liten kur med en liten lucka satt en Gumma insvept i 3 lager gamla kläder, säkert flera kappor och en för stor pälsmössa, Hon öppnade luckan, jag sa diesel och höll fram pengarna, lei, Hon viftade "no diesel." Jag hämtade två askar cigaretter och en dollar- sedel. Nu blev frågan omvänt hur mycket jag kunde tanka. Hon kom ut och jag körde fram till pumpen.

Svart Diesel

No NO sa hon och pekade på en gammal lastbil som stod bakom skjulet med oljefat på. Här fanns plenty diesel! Med hand pump fyllde hon våra tankar. Nu var inte priset eller mängden så noga längre utan rätt valuta var det viktigaste. Jag betalade i fem och en dollar sedlar. Man ville inte visa hur mycket man hade. Jag har lärt mig att ju mer man visade desto dyrare blev det. Därför tog man bara upp lite i taget. Med fulla tankar styrde vi nu mot Bukarest och när vi hade passerat Pitesti skulle det bli motorväg! Jo Jo här hade faktiskt någon slängt ut betong på ett gärde och försökt att jämna till det hela med någon bräda eller spade. Det var några meters mellanrum till andra sidan och skarvarna i vägen var säkert 3-4 centimeter breda. Även skarven längs med i mitten var lika bred varför ingen av personbilarna vågade byta fil. Det kördes om på både vänster o höger, sida även den leriga remsan i mitten utnyttjades. Där stod trasiga bilar parkerade, det fanns även traktorer och häst med vagn på vägen. Inga räcken eller andra säkerhetsdetaljer, bara någon enstaka skylt att man var på väg till Bukarest. Detta var Rumäniens enda tvåfiliga väg som var 11 mil lång. Vi hade nu kommit ner på lågland med mycket oljeborrtorn och jordbruk.

Nära katastrof

Den varma luften från Svarta Havet gjorde sig bemärkt bar som DIMMA! Nu fick man vara än mer uppmärksam efter som det var dålig sikt. Vi var nu på väg in till Bukarest som hade ca 1,6 miljoner invånare. Både dimbankarna och trafiken var besvärliga på den så kallade motorvägen. Jag körde i vänster fil och efter några mil hade en Dacia havererat i höger fil, varvid bilen framför oss i vänster fil helt plötsligt ställde sig på bromsen. Och stannade öppnade dörren och steg ur för att hjälpa den bilen i höger fil. Vad skulle jag göra! Jag hade alldeles för hög fart, att kunna stanna innan jag kom fram till bilen framför. Att komma förbi på höger sida var omöjligt. Det fanns bara en möjlighet kvar vänster sida. Jag bromsade så mycket det gick, och styrde ut i mittremsan mellan motorvägarna. Tack och lov, fans inga räcken här! Det stod som tur var heller inga bilar eller andra föremål här. Flyttbussen lutade kraftigt, efter som det var en blandning av lera och sand, där flyttbussens hjul hade gått ner. Nu fick jag gasa på så mycket det gick för att inte fastna. Kurt ropade ATT NU VÄLTER VI! Nej, Nej, skrek jag! Håll dig i vi måste upp igen. Med leran sprutande från oss passerade vi den stillastående bilen, (jag undrar hur mycket lera han fick på sig?). Nu försökte jag att styra upp på vägen igen, där nivå skillnaden mellan betongen och leran inte var så hög. Med bibehållen fart kom jag upp igen. Nu körde jag till höger kanten där det var fastare mark. Där stannade vi och satt helt tysta och tittade på varandra. Jag bröt tystnaden med vilken j...la tur. Efter att ha torkat svetten från pannan gick vi ut och undersökte bilen, Den såg ut att ha klarat sig bra, förutom att den gröna färgen på sidorna hade blivit brun av all lera. Nu såg vi ut som alla andra Rumänska bilar. Skitiga!

Poliseskort genom Bukarest

Nu var vi i Bukarest och eftersom det inte fanns vare sig skyltar eller andra riktmärken stannade jag flera Dacia bilar och visade papperet med adressen dit vi skulle Men ingen ville visa oss hur vi skulle köra. Det kom en polisbil som jag stannade och han tittade på papperen. Han nästan bugade och sa på bruten tyska !grosse haus! Stort hus. Nu förstod jag att det var till diktatorns kvarter vi skulle. Han körde före och vi efter. Färden gick rakt igenom staden till utkanten på andra sidan stan. Vi körde igenom en hög mur där vakter med automatvapen stod. Här var det mycket riktigt stora byggnader, det stod vakter över allt, och jag förstod nu att ingen annan vågade att visa vägen hitt. Nu tog militären över och jag fick följa med till ett kontor och lämna pappren och TIR caneret och passet. Jag förklarade att tullen var tvungen att stämpla TIR caneret för att jag inte skulle få problem vid hemresan. Här fanns även en militär med hela bröstet fullt av medaljer och ordnar. Han kunde det Tyska språket och sa till mig, att gå tillbaka till bilen och inte lämnade den. Och vänta där tills vi blev tillsagda. Innan jag gick ut frågade jag om att få ringa hem. Och meddela att jag var framme, även höra ifall jag skulle lasta något på vägen hem. Detta var omöjligt och jag fick istället skriva ner vad jag ville ha sagt på Engelska eller Tyska. För att man inte skulle skriva något negativt om landet. Och detta skulle sändas per telex. Telex var en apparat där man först fick skriva en remsa med en massa hål i och sedan stoppade man in den i en annan maskin som sände iväg det per telefon. Detta skulle ta några dagar så jag brydde mig aldrig om det. Vi var nu omringade av vakter och det kändes både tryggt och olustigt på samma gång. Mörkret började lägga sig över Bukarest, nu vågade sig vakterna sakta fram och frågade efter paparosi vilket betyder cigaretter på ryska. Vi tog upp en ask cigaretter och gav till vakterna som tacksamt drog sig undan. Vi hade inte mycket att göra utan laga lite mat och satt mest och pratade och lyssnade på medhavda kassettband och tog en öl. 

Polisbilen som guidade oss in i Bukarest

Hål i golvet

Hemma i Skövde hade jag bunkrat upp med konserver av alla de slag så det gick alls ingen nöd på oss. Nästa morgon var det dagen före nyårsafton, jag vaknade av den intensiva militärtrafiken till byggnaderna innanför murarna. Det var höjdarna som kom i sina bilar med chaufförer. Jag frågade en vakt angående toalett och han frågade i sin tur sitt befäl. Och följde med oss till deras logement. Där fans bara kallt vatten att tvätta sig med. Toaletten kunde man i princip lukta sig till. Den bestod av ett runt hål i golvet, och två upphöjningar där man kunde ställa fötterna. Nu var det bara att hålla balansen och sikta väl! Det såg ut som om en del var dåliga på att sikta. Kanske var de bättre med vapen? Tanken slog mig att tänk om man skulle halka här, fy f-n vilken landning. Efter morgontoaletten kokade vi kaffe och åt några smörgåsar. Vi funderade på om vi skulle bli stående här över nyår, ännu vid lunch hade inget hänt. Vi lagade en god lunch som bestod av en burk köttsoppa, Bullens varmkorv, en smörgås med raket ost. Nu var vi mätta och belåtna, Vi låste dörrarna och la oss för att sova middag, efter någon timme kom en vakt och knackade på dörren. Han pekade på byggnaden jag skulle gå till och nu var papperen färdiga. Vi skulle följa efter en lastbil med fullt av soldater på flaket. Efter en kortare färd fortfarande kvar i området. Kom vi till en annan stor byggnad som nog var tryckeriet. Vi möttes av två höjdare som var utsmyckade med ordnar både högt och lågt och detta va nog de enda julgranar vi sett i Rumänien. Nu fick jag lov att bryta plomben. Detta var lika spännande för mig som för dom, efter avåkningen på motorvägen var jag spänd på om maskinerna hade flyttat på sig. Det hade de inte gjort, förmodligen på grund av att det var luftfjädring på flyttbussen. Jag försökte förklara att vi behövde en truck, detta förstod de inte. Nu kom 30 man med långa störar och plank med rep. Jag ruskade på huvudet men tänkte att det var lika bra att inte lägga sig i Jag satte mig i hytten och väntade. Efter ca sex timmar var de fem Kollina ur flyttbilen. Efter- som det nu var kväll fick vi heller inte köra så vi tänkte stanna på samma ställe som tidigare, där det var säkert. Detta fick vi inte utan vi fick lämna området.

En kvinnas bidrag

Strax utanför murarna på en mindre gata parkerade vi. Tidigt på morgonen vaknade vi av att det pratades utanför bilen. Jag tittade ut och fick se massor av folk som köade med kannor och andra behållare. Efter en stund när vi hade kvicknat till tog vi reda på varför. Det var ett ställe där man blev tilldelad fotogen. Människorna som stod här verkade vara väldigt fattiga, jag försökte prata med en äldre dam. Men hon vågade nog inte eftersom hon tog pekfingret och höll rakt över munnen, och tittade sig nervöst omkring. Jag klev upp i hytten och värmen igen. Kylan där ute var av den fuktiga sorten, som trängde in i ben och märg. Vi stannade här för att laga oss en god frukost. Medan vi satt där och drack kaffe kom samma kvinna tillbaka hon hade ett litet paket inslaget i tidningspapper. Och hon räckte detta genom fönstret till Kurt han vek upp papperet. Där fanns två brödskivor och en bit fläsk! För att inte göra henne besviken tog vi tacksamt emot detta. Hon sa även något om sovjet och gjorde korstecknet. Hon sa också något jag kunde tyda som "Gud vare med er" Jag tog snabbt upp plånboken och gick ut och mötte henne bakom bilen. "Jag gav henne10 DM". Hon pekade på bakänden av bilen och nu förstod jag, vad hon menade med Sovjet. Det var ju 1. S märke för Sverige som hon tydde som Sovjet. Hon gick snabbt från platsen, och jag gick till hytten för att dricka klart kaffet. Kurt och jag satt tysta och eftertänksamma en stund. Hon hade förmodligen givit oss en hel dags förtäring. Jag funderade över varför jag inte lämnade mer av de konserver vi hade med oss. Hon hade ju så bråttom för att ingen skulle se henne eftersom det var förbjudet att tala med västerlänningar! Jag hade svårt att förstå hur hon kunde göra detta men det är väl mentaliteten hos fattiga att dela med sig och inte som ordspråket i väst "den som har mycket vill ha mer"

Nyårsfirande

Nu var det, nyårsafton och vi var på väg hem. Utan poliser nu fick vi fråga oss ut ur Bukarest. På vägen ut såg vi något märkligt. Som vi även hade sett dagen innan. Vid varje spårvagnsväxel fans ett oljefat som man gjorde upp eld i. På en låda bredvid satt en eller två äldre damer eller gubbar med ett spett. Det var de som växlade om spårvagnen. När spårvagnen kom plingade föraren i en klocka, en eller två gånger beroende på vilket håll han skulle. Nu reste sig en av damerna eller gubbarna upp och sate spettet i spåret och tryckte över växeln. Som jag sa tidigare vi var nästan 40 år tillbaka i tiden. Med några askar cigaretters hjälp kom vi nu till motorvägen till Pitesti. Nu försökte jag att komma så långt över bergspasset som möjligt eftersom vädret var bra men kunde slå om snabbt till snö. Jag undrade om det fans några plogbilar över huvud taget eller fick man kanske vänta tills våren kom. Vi tog oss relativt snabbt till bergsmassivet Karpaterna. Vi klättrade uppför och det gick fortare nu eftersom flyttbussen var tom. När vi var uppe på toppen stannade vi på samma ställe som tidigare, där polisen stod och stämplade. Det var ju Nyårsafton så vi kunde lika gärna fira här. Vem vet blodsugaren Dracula kanske kommer och hälsar på? Det blev inget stort kalas eftersom det i hela öst är noll promille bakom ratten som gäller. Några öl på kvällen och ett par bullens varmkorvar fick räcka. På morgonen kände vi efter om Dracula hade varit framme. Nej han ville väl inte ha utspätt blod. Nu bar det iväg nerför. Vi passerade massor av vägarbetare som stod där med hackor och spadar. Som vi set tidigare, vi närmade oss gränsen Oradea.

På väg upp och över Karpaterna

På väg över Karpaterna

Branta smala vägar

Försäljning av Souvenirer.

Här satt gamla damer på trälådor efter vägen och sålde handarbeten. Jag stannade och köpte två dukar för 5 DM till min fru. Man ville ju ha något minne från Rumänien. Vid gränsen fick vi deklarera våra pengar som naturligtvis stämde! Vi hade nu ca 50 mil genom Ungern framför oss. Detta kunde vi inte klara innan det blev mörkt, så vi stannade efter halva sträckan vid Budapest. Nästa dag startade vi tidigt för att vi ville hinna till Tyskland innan kvällen. Det var ca 55 mil och borde inte vara några problem eftersom vägarna blev allt bättre. Gränsen mellan Ungern och Österrike var inga problem så nu var det raka spåret till Salzburg och gränsen. Vi stannade utan för Wien för att äta en riktigt god lunch. Efter att ha levt på konserver i en vecka beställde vi naturligtvis Wienerschnitzel med pommes frites. "vad gott det var"! Vi var nu mätta och belåtna och på väg till gränsen mot Tyskland.

Snökedjetvång i Tyskland

Några mil utanför Wien började det att snöa, när vi kom till gränsen vräkte snön ner. Efter som vi var tomma behövde vi inte köra in till tullen, utan kunde köra över till den. Tyska tullen och polisen BAG.(Bundes Amt fyr Guterferker.)

Här blev vi stannade och fick jag upplysningen, att inga lastbilar släpps in utan snökedjor. "Men vi hade inga"! Nu tog jag en chansning. Jag kunde ju prata med honom på tyska "så jag sa att jag hade snökedjor". Men han sa "att då får du sätta på dem först". För att komma in i Tyskland och ut på autobahn. Här var en stor upplyst plan, och jag frågade honom om jag fick åka till belysningen längre bort mot kanten. Det fick jag göra, jag sa till Kurt "ta med ficklampan" vi gick ut, jag tog fram en filt som jag la vid bakhjulet. Jag låtsades att lägga på snökedjor. Efter ca en halv- timme blinkade jag med lampan mot kuren, där han satt och han körde upp bommen så vi kunde passera ja - det gick hem? Han ville väl inte gå ut i snöstormen och kolla. Finten med kedjorna hjälpte föga och efter några mil var det STAU = Kö so det var bara att hänga med kön. Vid nästa parkering stannade vi för att sova. Nästa dag startade vi åter resan hem mot Puttgarden dit vi hade ca 100 mil. Vi anlände sent på natten, och tog färjan från Puttgarden över till i Rödby i Danmark sedan vidare till Helsingör och Helsingborg. Nästa dag vid middagstid var vi vid Tullen i Sverige, och nu kom standard frågan från tullen. Något att förtulla? Var kommer ni ifrån? Jag svarade Rumänien och han blev lite nyfiken på hur det var där. Så jag berättade lite och sedan sa han att vi kunde åka. Vi hade bara ransonen med oss. Och på vägen hem stannade vi på macken i Örkelljunga för att äta köttbullar med kokt potatis och ett stort glas mjölk. Som jag verklige har saknat. Resan hem gick bra, utan problem. Hur gick det med huset vi skulle köpa? jo jag fick ihop till handpenningen. Vi flyttade från Gustav Adolfsgatan 9 till Eriksdalsgatan 32 i Skövde i april månad 1972. 

Handgjorda souvenirer köpta efter vägen i Rumänien. 

Text och bild av Dieter Dunedal