Hjälpsändning till Polen Del 2

Resan till Poznan den 13/1-1982 bara 21 dagar efter den första. Åter ett samarbete med tidningen SLA (Skaraborgs läns allehanda) Jag stod även nu på parkeringen vid radiohuset och arenan i Skövde. Besätningen på flyttbussen var jag Dieter Dunedal och Anders Svensson som stälde upp idielt för en god sak.

Jag hade fåt kontakt med Missionsförsamlingen i Mariestad. Att en protestantiska församling i Poznan. Var i stort behov av hjälp. Protetanterna var ju i minoritet i det katolska Polen. Den katolska kyrkan hade bra ekonomi och därför kom de hjälpsändningarna till bätre behövande.

Stor givmildhet från företag och privat personer.

Nu hade det spridit sig i länet (Skaraborg) och givmildheten var stor. Nu fick jag massor med mjölkpulver från arla i Götene rökt sidfläsk från slakteriet i Skövde. Även denna gången gick det bra att få visum i Malmö (det till höger)

Nu var vi på väg.

Det var bra att Anders ställde upp på denna resan. Han hade ju trafikkort och kunde hjälpa mig att köra. Vi hade 40 mil till konsulatet i Malmö där jag hade bokat tid. Så att alt var klart! Men det dröjde ändå några timmar att få stämplarna i passet. Nu bar det iväg till Ystad och färjan. Även denna gång Jan Heweliusz Ingen trevlig färja men man hade inget val. I Ystad var det samma procedur som alltid. "inga problem" På andra sidan östersjön tog det längre tid. Men med ett par paket paparossi (cigaretter) gick det fortare att komma igenom. Nu var vi på väg till Poznan och Pastor Kazimierz Kryston missionsförsamling.

Många militärposter på vägen dessa vaktade en järnvägsövergong.

Många kontroller på vägen till Poznan

Militärer över allt!

Ja man var verkligen övervakad.

Framme Hos familjen Kryston.

Resan ner hade gåt bra utan några som helt intermezzon. Klart att vi var lite spända på vad som väntade oss. Nu hade vi passerat den sista militär kontrollen in i Poznan. Jag hade en stadskarta sen tidigare över staden. Genom Poznan såg vi mycket folk som stod och köade för att få en bit bröd, eller andra matvaror eller kläder allt i dessa tider var svårt att få tag i, Jag sa till Anders tänk om de viste vad vi har i lasten!

Köer, Köer, Över allt.

Nu hade vi letat oss igenom staden till en liten gata där pastorn bodde. Jag gick genom trädgården och knackade på dörren. En dam öppnade och blev helt förstummad av vad hon såg. Jag förklarade att vi kom från Sverige och Missionsförsamlingen i Mariestad. Efter en stund förstod hon att det var hjälpen från Sverige och Skövde & Mariestad. Hon försökte att få tag i sin man Kazimierz som var vid missionsförsamlingens lokal. Telefonen var ju begränsad. Varför jag föreslog att hon kunde åka med oss. Nu var vi framme vid ett gammalt garage (ett ruckel) till församlingssal. Här träffade vi Pastorn med några medlemmar som samlade plank och brädor.

Här ser man på höger sida säckarna med mjölkpulver som var med i lasten Här nedan ser vi familjen Kryston Vad jag vet i dag så är den ena dottern läkare och den anda spelar fiol i USA.

Pastor Krysztons högsta dröm! Ett nytt församlingshem.

Den lilla lilla församlingen hade inga som helst möjligheter att finansiera ett nytt bygge. När jag hörde detta bestämde jag mig för att hjälpa till i den mån jag kunde.

Jag ringde runt till företag och fick tag i material i i hela Sverige. Mycket hämtades in när vi körde flyttningar i hela landet. Som t.e.x Handfat. Toalettstolar. Från Gustavsberg i Stockholm. Takpapp i Trelleborg. Rockwoll i Skövde. Färg & tapeter av Holmbergs färg i Skövde. Cement från Gullhögen. Spik och från Beijer. Element från rivningsfastigheter. Fönster från Per Andersgården Edgars byggnadsfirma i Skövde. Alt transporterades till mitt lager på Falkvägen i Skövde. För vidare till Poznan i Polen. Detta insamlandet tog mycket tid för mig. Jag hade ju även flyttningar att skötta för mina anställda. Min fru Ing-Britt skötte bokningar och telefon och löner och bokföring.

Nu börjar Drömmen att bli verklighet.

Många foton talar för sig, Vilken stor organisation jag dragit i gång!

Familjen, Kazimierz Kyszton Frun Dorota samt döttrarna Elisabeth och Anna.

Kyrkbygget bild nedan börjar ta form med enkla medel!

Den enda kyrkan i Polen med persienner i fönstren. Dessa väckte stor förvåning när jag kom med dessa. Man vred och vred på persienner efter som ingen hade set sådana förut. En episod att inte förglömma var när jag stod vid tullen i Swinoujscie. Blev jag stoppad och fick köra åt sidan för kontroll. Där satt jag och väntade medans soldater skulle kolla lasten. Nåväl jag öppnade dörrarna och "sa varsågod kolla" jag sate mig i hytten efter som det var kalt utte och vinden blåste från havet. Efter en stund tittade jag i ut och fick se paper blåsa förbi. Jag undrade var dessa kom i från och gick till bakänden av flyttbussen. Mycket riktigt jag hade ju fåt blodapelsiner från Gulbergshallen i Skövde. Här stod soldaterna och åt dessa med skal på! De hade aldrig set apelsiner förut. När jag förklarade för dem att de måste skalas först. Steg bodde glädjen och smaken. Jag sa till den att stoppa fikorna fulla men de vågade inte. Det var ju straks före jul.

Inte bara C vitaminer saknades även riktig choklad som jag hade köpt till barnen. Även värktabletter som magnecyl med m.m. Saknades. Överhuvud- taget all medicin.

Fotot är taget utan för bilingehus slalombacken.

Nu hade jag bjudit pastorn och församlingsmedlemmarna till Skövde. Det hade låtat lite på reseförbudet. Men bara gifta par som hade barn fick komma. Detta för att de skulle återvända till sina barn i Polen. Och inte hoppa av i Sverige. Döm om min förvåning när 40 personer stod i min trädgård och sjöng för mig på Körsbärsvägen 30 i Skövde! Vi kunde ju inte ta in alla. Utan mitt och grannens bordtennisbord ställdes på gräsmattan. Grannarna och Ing-Britt kokade kaffe och handlade kaffe bröd till alla. De skulle vidare samma dag till missionsförsamlingen i Mariestad och Uno Hultgren där de skulle övernatta. Nästa dag hade jag beställt fönster bord på hotell Billingen för mig och Ing-Britt och Familjen Kryszton. När vi kom dit var det en Polsk och Svensk flagga på bordet (vilket jag uppskattade väldigt). Efter en trevlig stund tillsammans bar det iväg till att kolla på fönstren som jag hade kommit över på Per Andersgården Edgars byggfirma.

Fler överraskningar.

På sen eftermiddag åkte vi till Mariestads missionsförsamlings lokaler där alla hade samlats. Jag fick hålla ett föredrag om hur det gick för kyrkbygget och vad som behövdes och kunde samlas in. Jag hade för några månader sedan hämtat 2 pallar schampo på en lastbil i Skara som hade frusit. När schampo fryser så separerar det. Alltså färgämnet går till botten och schampot till toppen av flaskan. När man skakar den kraftigt så blandas det i gen. Detta kunde ju inte levereras till butikerna utan köras till tippen. Nästa dag var besöket för Polackerna slut och de skulle åka hem. Men inte utan ett sista besök hos mig. När bussen med resenärerna kom åkte vi till mitt lager på Falkvägen. Här ville jag att de skulle ta för sig av schampot som var svårt att komma över i Polen Nu gick det ett ett lämmeltåg från lagret till bussen. Varje liten plats utnyttjades även vid sätena så att de hade fötterna på kartongerna. En inte så bra ställning att sitta i. Men vad gjorde det kartongerna med schampot var ju hårdvaluta. Efter någon timme var lastningen klar och jag tog med bussen till

Esso macken.

Där tankade jag upp den med full tank så att det räckte hem. Nu ville alla ta farväl av mig och detta gjordes med en körsång. Varför det jo de hade fått tillstånd att åka ut till Sverige som kör. Inte som församlingen.

En tröja från IFK Skövde. Och en från Fritidsgården Dojan i Tibro.

Kom allt fram?

JA! När jag höll föredrag i kyrkor och församlingshem, fick jag ofta frågan om allt kom fram. Redan vid min andra resa uppmanade jag folk att lägga lappar i kläderna. Så kanske ni får ett tack-kort eller ett brev. Vid mina senare insamlingar och föredrag fick jag ofta höra att folk hade fått brev eller vykort på polska eller engelska och tyska. Många har brev-kontakt fortfarande

Den sista resan jag gjorde var till invigningen av kyrkan. Jag hade med mig en dop-skål i furu från Hällekis. Det var så att vi körde för ett företag som gjorde furumöbler till Stockholm och till flera städer. Min fråga var, "kan ni göra en skål i furu"? Jo, det kan vi! Några arbetare jobbade med detta på kvällarna. När den var klar blev jag imponerad av deras verk. Nu ville jag betala men det fick jag inte. Då sa jag att ni kan väl rista in era namn under skålen. Nästa gång vi lastade där var dopskålen klar och jag vände på den. Där stod inga namn men:

EN GÅVA FRÅN OSS ALLA TILL ER ALLA. Nu var kyrkan invigd och mitt åtagande var slut efter 12 transporter och ca 700 m3 med förnödenheter. Jag själv lade ner ett stort arbete och tid & pengar på detta, ca 100 000:-kr Jag fick ofta frågan varför jag gjorde detta?

JO, JAG KOM FRÅN ETT I RUINERLAGT LAND TYSKLAND, EFTER KRIGET. SOM 8 ÅRIG FLYKTING MED ENDAST DE KLÄDER JAG HADE PÅ KROPPEN I SEPTEMBER 1952. NU HADE JAG RESURSER OCH EKONOMI ATT HJÄLPA ANDRA BEHÖVANDE.

En resa till.

Jag blev tillfrågad av Uno Hultgren som var ordförande i Missionsförsamlingen i Mariestad. som hade samlat in en hel del till Stettin. Och jag kunde inte säga nej! Jag kontaktade tidningen SLA om de kunde kungöra en insamling, så att flyttbussen blir fullastad. Jodå, det var inga problem! I Mariestad lastade jag ca 30m3 och sedan samlade Skövde-borna in de resterande 30m3. Nu hade jag last till Poznan och Stettin och några privatpersoner, som Skövdebor hade kontakt med sedan tidigare resor. Nu bar det iväg! Jag Dieter Dunedal och Håkan Johansson (anställd hos mig) och Uno Hultgren. Allt gick enligt plan ända tills vi kom till tullen i Swinoujscie. De blev väl misstänksamma för att jag körde så ofta till Polen och Poznan. Efter lite dividerande hit & dit så löste det sig till slut. Några askar cigaretter (papparosi) så var saken klar.

På väg till Stettin.

Detta var ju strax före jul och väldigt råkallt och dimmigt. På väg till Stettin blev det blixthalka. Håkan och jag fick lägga på snökedjorna för att inte glida av vägen. Nu gick det sakta framåt och vi blev rejält försenade till våran mötesplats vid katedralen i Stettin där Leon Dziadkowiec väntade.

Framme i Stettin.

På väg in i Stettin med dimma och regn stannade vi för att ta av snökedjorna. Nu var vi minst 2 timmar försenade till våran mötesplats katedralen på infarten till Stettin. Vi var ju oroliga att Leon hade gåt hem och någon annan adress hade vi inte. Nu såg vi tornen av katedralen som sträckte sig genom dimman. Och vem stod inte där" jo Leon" Han viftade med sin bibel i regnet och var lika glad för att vi kom. Han kunde ju inte ta fel på lastbil. En stor grön flyttbuss med texten Skövde Stadsbud. Nu kom alla i den Evangeliska församlingen för att hjälpa till med lossningen. Lasten bestod av kläder, skor, rullstolar, ost, smör, tvättmedel, tvål, frukt, leksaker och adresserade julklappar från Skövde och Mariestad & Tibro bor som hade kontakt med Polska familjer. Även en låda från flickorna på televerket till deras vän-familj. Vi skulle även träffa Pastorn Kazimir Kryzton efter-som vi hade saker med till honom. Men han var försenad på grund av det rådande vädret.

Nu bjöds det på frukost.

Den bestod av rödbetssoppa och bröd. "Inte det bästa för våra magar så tidigt," men vi fick ju visa våran uppskattning ändå . Nu kunde vi inte vänta längre på resenärerna från Poznan, utan gav oss iväg till färjan i Swinoujscie. När vi stod där i hamnen på eftermiddagen kom en man gående. Och döm om min förvåning det var Kazimir Kryzton som hade följt efter oss de 10 milen för att tacka oss. Han hade även fått hjälp med bensin av en pastor kollega. Den var ju ransonerad. Jag kunde inte låta honom åka utan jag tog upp 100:- svenska kronor. Även Uno lämnade 100:- kr till bensin. Att köra enbart så långt för att säga TACK visar vilken tacksamhet de hade för den hjälpen vi hade lämnat. Vi satt länge tysta och funderade på vilken uppoffring han hade gjort.

Hur var det i Poznan år 2015 när jag var där?

Jag var i ett annat ärende nere i Polen och gjorde ett besök i Poznan och den nya församlings- lokalen. Jag träffade Kazimir och hans fru Dorota i den angränsande lägenheten och tog en kopp te och pratade om hur allt har gestaltat-sig nu efter ett fritt Polen. Nu hade medlemsantalet halverats i församlingen. Endast ett 20-tal medlemmar kvar. Andra intressen hade tagit över. Deras barn hade flyttat utomlands. Kyrkan hade bytt fönster utan persienner. Även en kall vinter hade farit illa med kyrkan. Värme- ledningarna hade frusit sönder. En vatten-skada i källaren som de inte hade råd att åtgärda. Nåväl, kyrkan står kvar med sitt lilla Klock torn. När jag åkte hemåt var det inte utan att jag tänkte på den tiden när glädjen var som störst för församlingen. Även jag hade glädje av den tiden. Att kunna hjälpa fattiga människor.

Till sist vill jag än en gång tacka alla privatpersoner och företag som gjorde dessa hjälpsändningar möjliga till fattiga medmänniskor i Polen.

JAG KUNDE INTE I MIN VILDASTE FANTASI FÖRSTÅ HUR STORT DETTA BLEV. MÅNGA GÅNGER VAR ARBETSBELASTNINGEN FÖR STOR OCH JAG TÄNKTE ATT "NU SLUTAR JAG," MEN SÅ FICK MAN NYA KRAFTER. ÄVEN VILLE JAG SLUTFÖRA DET JAG HADE BÖRJAT MED. OAVSETT ARBETE ELLER PENGAR. JAG VILL ÄVEN TACKA SLA: SKARABORGS LÄNS ALLEHANDA. SOM STÖTTADE MIG MED REPORTAGE OCH ANNONSER (GRATIS). DETTA HADE JAG ALDRIG KUNNAT GENOMFÖRA UTAN DERAS HJÄLP. TACK!

Ps: ÄVEN SVEN RITZSEBY som arbetade på tidningen SLA. som var med många gånger och lastade( se foto nästa sida)

Den 20/12- 2021 är det 40 år sedan första hjälpsändningen kördes till Polen.

På restaurang bilinge hus. Från vänster pastor Hultgrens hustru. Dorota Kryszton. Mitt emot pastor Kazimierz Kryszton. Sedan Dieter och Ing-britt Dunedal.

Lastning av tak-papp för vidare leverans till Polen. Anders svensson tar emot på lastbilen. Och jag Dieter Dunedal kör trucken.