Hamburg till Berlin
En berättelse om hur man tog sig igenom gränsen mellan Väst Tyskland (BRD) och in i Öst Tyskland (DDR) Landvägen på motorvägen nr 2 under kalla krigets dagar.
De flesta transporterna med lastbil kördes av östtyska statliga åkerier på 1960 och 1970 talet. Det var få transporter mellan Sverige och DDR. De flesta lastbilarna från Sverige åkte med färja från Trelleborg och Ystad och gick rakt igenom DDR (transit) till Czech Republik (CZ) och vidare söderut. Detta på grund av att det var billigare att tanka diesel och man kunde muta sig fram om så behövdes. Även Polen (PL) var ett bra alternativ. Gränsen vid Marienborn på motorvägen A 2 kallades av USA för (A) Alfa. Gränsen vid Drilingen (B) Bravo. Och (C) för Charlie i Berlin. A.B.C. för att underlätta.
Förklaring till de gamla skyltarna. Skylten till vänster där det stod. Personbil och buss-Transit Västberlin. På skylten i mitten stod det. Inresa DDR. Transit VR ( Varor). Polen. CSSR. På den högra skylten stod det: Transit Väst Berlin. Denna filen fick jag ta när jag kom. Redan här hade Stasi ( gränsvakterna) kontroll över mig med kikare i sina övervaknings torn. Långt innan man kom hit fick man tömma bilen på tidningar. Och böcker och annan propaganda från Väst Tyskland. Även en kamera var tabu att använda här. Detta kunde klassas som att man var spion och bli satt i fängelse.
Nästa kontrollstation.
Den lilla kuren till höger, där fick man lämna pass och färdhandlingar,
Alla handlingarna lades efter
en liten kontroll på ett transport-band på ca 60 meter. De gick till en byggnad
där alla personer registrerades i ett register. Jag fanns redan i detta. Och
slapp alla förhör sedan tidigare.
Efter en noggrannare kontroll på någon timme eller 2?. Kom papperen och passet tillbaka. Var de i ordning fick jag köra fram till lastbryggan. Om inte fick man vända sig till en speditör och vänta några dagar på komplettering av papperen.
Kontroll av motorrummet
Här var nästa kontrollstation dit mitt pass och papperna hade transporterats.
När det var klart åkte man fram till nästa station lastbryggorna.
Här fick man åter lämna ifrån sig pass och papperna på lasten för kontroll. Här var det nu bara att hålla" käft" och lyda order. Nu fick man order att ställa sig i en vit målad cirkel och vänta. Här kom schäferhunden fram och började att nosa utvändigt och under lastbilen. Även några Stazi-gubbar kom och öppnade dörrarna där bak för att kontrollera lasten. Hunden fick lyftas upp i lastutrymmet för att kolla så allt var ok. Nu var det hyttens tur. Hunden fick lyftas upp och han nosade runt utan resultat. Även Stazi gubbarna hade lite frågor om jag hade något annat att visa upp eller gömt. Nu fick jag även deklarera min väst valuta jag hade med mig. Den var tvungen att stämma när jag kom till gränsen till Öst Berlin och Väst Berlin. Det fanns ju inget att köpa efter vägen. Nu bar det iväg! Man var ju övervakad hela vägen. C:a 16 mil med vakt- torn som hade kontakt med varandra och meddelade var man var. Även stämpeln i passet talade om när man åkt från gränsen. Både dag och tid förmiddag eller eftermiddag.
Pink - paus.
Jag mins ett tillfälle i början av mina transporter till Väst Berlin. Jag stod i kön på infarten till kontrollområdet (vilket inte var ovanligt). Nu blev jag pinka-nödig och ställde mig vid däcket i bak och pinkade. När jag kom till lastbryggan för kontroll där hunden var gjorde han en markering där vid däcket. Detta var inte bra. Nu fick jag förklara mig . Som tur var kunde jag ju det tyska språket. De nöjde sig med min förklaring och jag fick fortsätta min färd mot Väst Berlin.
Dörren
längst till vänster och höger: där fick jag tillbaka pass och färdhandlingar.
Dörren i mitten var förhörsrum och visitations rum om så behövdes. Jag fick
alltid lite problem efter som jag hade ett tyskt förnamn och kunde tyska. Jag
fick redogöra för vad mina släktingar och mina föräldrar hette. Ja många var
frågorna. I bland beroende på hur nitisk Stasi medlemmen
var.
Alla kontrollplatser var
numrerade så att man inte körde till fel plats.
Här ville man inte hamna. Detta var sista stationen om man inte hade rent mjöl i påsen. Till höger gick vägen ut ur kontroll området.
Dessa 12 ljus-master hade en styrka på hela 8000 Watt/ st.
Kontroll område för personbilar
Från detta torn skötte man all övervakning av området. Här kunde man trycka på olika knappar och stänga grindar och bommar. Här fanns även en röd telefon med direkt förbindelse till väst-tyska gränsen. Till höger ser man den nya motorvägen A 2 den mest trafikerade i Tyskland och kallas i folk-mun för "Polen Allen".
Gränsstationens bostäder för Stasi anställda som arbetade vid gränsen. Här fanns schäferhundarna som användes i löp-linor vid gränsen. Nästa foto översikts bild av området.
DDR. Stämplar
Detta var sista hindret att ta sig förbi från båda hållen en tung fyrkantig balk (kallades för FIFFI) som gick på räls och utlöstes i tornet i bakgrunden. Här fastnade många östtyskar som hade en stor frihetskänsla. När man kommit hit så hade man redan iakttagits 5 kilometer innan av vakter i tornen efter-som de som försökte ta sig igenom med lastbil ökade farten tidigt för att ta sig igenom med fart (här var det max 30 km) Den som överskred hastigheten gjorde ett potentiellt flyktförsök och automatiskt gick alla bommar ner. Ingen lastbil eller personbil klarade balken "Fiffi". På lastbilarna slogs-fram axeln av och person-bilar kom aldrig så långt dessa tog bommarna hand om. Många försök gjordes av östtyskar som gömde sig i diverse utrymmen i lastbilar eller personbilar. Jag kan nämna ett försök med lastbil: Hans-Jörgen kom till Fiffi balken där det blev stopp. Han fick 8 års fängelse och 120 000:- DDR mark i böter för förstörelse av div. bommar. Till och med gevärskulorna som avfyrades mot honom fick han betala. Så desperata var folket på andra sidan järn-ridån.
I den röda byggnaden ville
ingen hamna. Då var man misstänkt för den högre graden av smuggling. Här
genomfördes en noggrann visitation av både personbilar och personer.
DDR propaganda med flaggor efter vägen.
Landets märke som fans på alla
bilar från Östtyskland.
Jag vill även nämna att många undrade vart alla schäferhundar tog vägen? Som sprang i löplinor vid gränsen. Hundarna var ju tränade att jaga folk. Därför gick de inte att använda som sällskapsdjur. Då kom förslaget att det bara var att avliva dessa. Nu lade sig djurskyddsföreningen i Västtyskland emot. Då kom det en bättre ide! Från USA! Vi tar hand om hundarna och kan använda dessa vid gränsen mot Mexiko. De gamla hundarna avlivades och de friska hundarna fick flytta till USA. Muren revs 1989. Staket revs. Automat-gevären plockades bort. Minfälten röjdes. Idag finns några bitar kvar som en påminnelse om "kalla kriget." När muren föll fick alla östtyskar som kunde visa upp ett östtyskt pass en välkomst-peng på 100:- DM av de Västtyska bankerna.
Slutet gott allting gott ? Nej !
Nu skulle Väst ta hand om ca 22 miljoner (Östisar) Östtyskar. Detta påverkade väst tyskarnas ekonomi. Någon måste ju finansiera och bygga upp öst sidan med vägar (infrastruktur) telefon vatten avlopp bostäder järnvägar ja i princip allt. Detta fick Väst betala med höjda skatter på drivmedel, fordon skatt, gas, telefon. JA allt blev några DM dyrare vilket inte var så populärt för (Västisarna). Även har Östisarna 20% lägre (lön) inkomst sedan murens fal vilket gjorde motsättningarna än större.
Motsättningarna.
Många Östisar flyttade till Väst vilket inte alltid sågs med blida ögon i Väst. Snacket gick att de tar jobben ifrån oss väst tyskar för mindre lön. Ja motsättningarna var många. Jag har många bekanta både i öst och väst. De äldre tycker att det var bättre för vi hade mat och ett arbete att gå till. De yngre tycker att det är bättre nu! Meningarna går isär. Många företag har lagt sin produktion i forna Östtyskland. Bl.a. Porsche. Audi. BMW. DHL har sin Tysklands-terminal i Leipzig. m.fl.
Resor. Bilar. Byggmaterial.
Östtyskarnas högsta
önskan var att resa nu när de var fria och kunde åka vart de ville. Många
busslaster gick till Sverige och Stockholm. Även att köpa andra bilar var
en stor längtan. Andra än de som gjordes i Öst t.ex. Trabant (se foto). Man
dammsög Västtyskland på begagnade bilar. Det skulle vara en BMW eller en
Mercedes. Denna Trabant (se foto) köpte jag i Mölkau (Leipzig) 1990 av familjen
Buchner för 50 DM ca (450:- kr). jag fick även med en reserv-motor och en hel
del reservdelar. jag lånade en släpkärra och hämtade den ,Vikten var ju låg
bara 600 kg så det var inga problem att transportera den till Skövde. Familjen
Buchner och jag har fortfarande kontakt än i dag.
Jag besiktigade bilen i Skövde och den gick igenom på grund av att modellen var före 1965 då avgaserna inte spelade någon roll. Trabant tillverkades i Zwickau mellan 1955-1991. Den har en tvåtaktsmotor på 18 hk och är byggd av duroplast, en sorts östtysk glasfiber. Detta gjorde att de inte kunde rosta. I folk-mun kallades de för (Bensinbomber) för att bensintanken satt under vindrutan i fram. Bilen blev inte populär i Väst Tyskland på grund av sina avgaser och den låga hastigheten på motorvägarna.
Ps: Än i dag i skrivandes stund 2022 har Östisarna lägre lön än Västisar.