Resan till Paris 1973

Kärlekens stad "mon Amour" = (Min kärlek). Ja här har ni en höjdare till stad. Jag Dieter Dunedal och mit företag Skövde Stadsbud. Körde mycket till Paris på 1970-1980 talet. Inte bara flyttningar även konst skulle transporteras mellan Sverige och Frankrike.

Våra flyttbussar var väldigt lämpade för transporter av ömtåligt gods eftersom vi hade luftfjädring på bussarna vilket gjorde att stötarna från vägen inte blev så kännbara då de togs upp av luftkuddarna i flyttbussen. Vi hade även filtar som emballeringsmaterial ca 120 st i varje bil som användes vid flytt transporter och som kom väl till pass av ömtåligt gods såsom tavlor och statyer som ju ofta var förekommande till och från Paris. 

Nu kör vi!

Denna gång kör vi en flyttning till Paris med en returflyttning bestående av tavlor och skulpturer från ett konstgalleri som låg i centrum av Paris tillbaka till Sverige och Stockholm, vi hade även med ett flyttlass från Paris till Düsseldorf i Tyskland. Vår färdväg ner var med färjan Helsingborg - Helsingör sedan vidare till tullen i Kvistgård i Danmark. Där fick vi två plomber på flyttbussen och kunde nu fortsätta mot Rödby där färjan går till Tyskland.

Men först skulle vi passera den smala storströmsbron som förbinder Själland och ön Falster. Här fick man vika in backspeglarna och hålla tungan rätt i mun!

Färjan mellan Rödby - Puttgarden. 

Fehmarnsundsbron som öppnades 1963.

Efter att kört av färjan i Puttgarden var vi nu på ön Fehmarn där bron Fehmarnsundsbron förbinder ön med fastlandet Tyskland, här var det vanlig väg (bundesstrasse) och här var hastighetsbegränsningen för lastbilar 60 km. Nåja! Man tryckte väl ner gaspedalen lite mer ibland men man fick hålla uppsikt för polizei som var snabba med att bötfälla på denna sträcka. Vi passerade orten Heiligenhafen där var en lång raksträcka där den som vågade kunde köra om men blev man påkommen blev man in vinkad och bötfälld vid Gasthau Zum Grünen Jäger.

Vid Oldenburg började motorvägen A1 och här var det 80 km som gällde men 85 km kunde tolereras av en del poliser. När vi kom till Hamburg stannade vi över natt. Jag körde som vanligt ner till Fisch Hafen i Hamburg där många svenska lastbilar och chaufförer övernattade och det var alltid lika intressant att få höra av andra chaufförer hur det var på vägarna neråt Europa. Efter några öl och en del snack om lastbilar och vägar var det dags att "krypa till sängs" "krypa o krypa" "nej så farligt var det inte", man skulle ju upp och köra dagen efter. På morgonen var det till att äta frukost på den lilla "knaipe" (restaurangen) där även många hamnarbetare åt vilket innebar bra mat.

Ett sinnrikt kontakt system.

På den tiden fanns ju inga GPS eller mobiltelefoner. Men det fanns ett sinnrikt system, efter motorvägarna i Tyskland när man fick problem. Jag kommer här att förklara hur det fungerade.

"Häng med nu"                    

Det är bra att känna till en del saker när man åker på motorvägarna i Tyskland som underlättar om man skulle få stopp på bilen eller om någon olycka skett. Först kollar man på de vita och svarta stolparna efter motorvägen på dessa finns en symbol med en telefonlur på och en pil. Detta betyder att man skall gå i pilens riktning till närmsta hjälptelefon. Det kan ju vara tät dimma eller mörkt och man har ju ingen aning om vilket håll man ska gå för att hitta den närmaste telefonen.

På sidan av stolpen stor det KREIS OH vilket betyder område Ohldenburg och A1 är beteckningen på den motorväg man befinner sig på. "Men var någonstans på motorvägen befinner jag mig då "jo" svaret får man genom beteckningarna på de blå stolparna. Detta uppger man sedan i de telefonerna som finns efter autobahn.

Du uppger att "jag befinner mig på A1 och kreis OH söderut på kilometer 93,5"
Nu vet de exakt var du är där stoppet eller olyckan har skett. "Enkelt" "ja" på den tiden men idag är det ännu enklare de flesta har ju mobiltelefon. Men vet de var de är?

Autobahn A 1.

Nog om detta nu kör vi vidare, efter att intagit en god frukost och tagit avsked av de andra chaufförerna med ett "Hej då" "vi kanske syns på vägen hem" bar det i väg ut på autobahn A1 mot Bremen. A1:an var ganska nersliten med mycket skarvar i betongbeläggningen så man var rätt nöjd med att man hade luft och parabelfjädring på flyttbussen. Detta gjorde att skarvarna i vägbanan inte kändes så hårt i ryggen när det studsade.

När vi kom söder om Bremen hade vi "studsat färdigt" på motorvägen A1! Där tog vi avfarten Wildeshausen West och in på väg 213 som kallades för (lingonstigen) av svenska chaufförer, för att det låg en stad som heter Lingen vid denna vägen. Denna väg var ett populärt tillhåll för polisen. Här gällde nämligen bara 60 km för lastbilar "många böteslappar skrevs ut på denna väg" Redan 1972  fick jag minna första böter när jag körde blommor från Belgien på lingånstigen.

Nu var vi framme vid gränsen mellan Tyskland och Nederländerna (Holland). Här satt vi i restaurangen Gustaaf Scandinavian Restaurang och väntade på tullhandlingarna som vi lämnat. Det kunde ta många timmar eller mer, beroende på hur många lastbilarna det var. Även humöret på tullarna kunde påverka väntetiden. Jag minns särskilt när det var fotboll. "Då gick inget" alla tullare var upptagna av fotboll och luckorna var stängda. "Bara att vänta tills matchen var över"! 

Denekamp i Holland (NL)

Här stannade alla svenska chaufförer "även vi" på Gustaaf Scandinavian Restaurang. Sedan tog vi sällskap ner genom Holland och Belgien, eller upp till Trave, (Travemünde) eller Puttgarden.
I restaurangen utbytte vi information om hur trafikläget var eller om det fanns andra problem som var bra att känna till utefter vägarna medan vi väntade på våra tullhandlingar. Här träffade man chaufförer från olika åkerier man minns Börje Jönsson Åkeri i Helsingborg. Oltrans Åkeri i Falkenberg. Veddige Åkeri. Ove Fundins åkeri. Ja det var många svenska åkerier och chaufförer på den tiden. I dag finns inte många chaufförer på utlandet kvar. När man i dag sitter på färjorna i matsalen "Truckars corner". På alla destinationer hör man inte det svenska språket längre. Någon enstaka gång träffar man en chaufför från ett svenskt åkeri.

Detta är original klistermärken som jag har sparat sedan 1972.

Dessa klistermärken fick alla chaufförer som varit och ätit på Gustaafs restaurang vid gränsen (Tyskland-Holland) Denekamp. Här fanns, Telefon och Fax att låna för att kunna komma i kontakt och kommunicera med Sverige. Nu fortsätter vi till Almelo - deventer-Utrecht-breda-Antwerpen-Gent - Och sedan vidare till Gränsen Belgien-Frankrike till Lille. Nu var det raka spåret söderut mot Paris.

Framme i Paris.

Här fick man åka ut till patin öster om staden Paris för att förtulla. Detta kunde ta en eller två dagar i anspråk. Det var bara att ta det lugnt. Att stressa upp en fransk tulltjänsteman gjorde man inte ostraffat för då kunde det ta ännu längre tid. På flera av mina resor till Rumänien, Italien, Danmark och Frankrike frågade jag ofta Kurt Åke Bogren om han kunde följa med därför han var en riktigt bra kille att resa tillsammans med, trevlig och rolig som dessutom kunde ta egna initiativ om det behövdes.

På väg in till Paris 1973.

Året är 1973 och varken jag eller Kurt Åke hade tidigare varit i Paris men vi hade en karta över Paris med oss annars hade vi stått oss slätt, Kurt Åke fick verkligen visa vad han gick för som kartläsare för Paris är stort. Vi passerade flygplatsen Charles De Gaulle, och fortsatte till ringvägen runt Paris som heter "Boulevard Peripherique". Vi tog vägen österut och kom till Patin där vi skulle förtulla flyttningen som tog några dagar och detta passade oss bra för då kunde vi ta tunnelbanan till centrum. Kurt Åke hade kameran med sig och här följer några av de foton som togs i Paris. År 1973. detta är nostalgi!  

Detta foto med bakgrunden av Triumfbågen tog jag 1978 "minns jag som i går". på paradgatan Champs Elysees.

Här fanns även vår favoritrestaurang som vi besökte varje gång vi var i Paris (ja nästan i alla fall) dubbelparkering var mer regel än undantag och när någon ville ut så tutade de bara två gånger. Då visste man att det var dags att släppa besticken och springa ut för att backa undan så personbilen kom ut. Sedan var det bara att hugga in på den goda maten igen.

Champs Elysees med Triumfbågen i bakgrunden 1973

Champs Elysees med Triumfbågen i bakgrunden 2019

Kurt Åke i gul jacka. I Paris. Jag till höger. Med Eiffeltornet i bakgrunden 1973 

Vilken tur vi hade, fontänerna startade precis.   

1973 Gick det att parkera under Eiffeltornet. Inte i dag. (Omöjligt) Köerna var heller inte så långa 1973. För att ta hissen upp.  

Mot i dag med flera timmars väntetid 2019. "Vi tog trapporna upp".

Men nu åter till arbetet, flyttlasset skulle till söder om Paris. Här åker man inte bara rätt igenom Paris, utan man tar motorvägen (Boulevard Peripherinue) ringvägen runt Paris för att komma till södra sidan. Det tar 4 - 5 timmar att komma till rätt avfart. Nu kom vi till södra sidan av Paris och kom allt närmare adressen där vi skulle lossa. Det var en villa inte vilken som helst. Bara uppfarten till garaget var något extra. Som tur var fick vi sköta oss själva ingen var hemma.

Vi började med att bära in alla tunga möbler som vi placerade enligt en skiss vi fick av kunden, porslinet skulle ställas in i skåpen och andra saker skulle och placeras enlig vår skiss, vi hade gott om tid och "Allt skulle vara perfekt". Våra bekvämligheter på platsen "hette duga" en pool vi kunde bada i, ett kylskåp med kalla öl i och en restaurang inom gångavstånd. "Vad kunde man mera begära"? Varje kväll satt vi vid polen med varsin kall öl och pratade om ditt o datt. Efter två dagar var vi så färdiga med vårt uppdrag.

Lastning i centrala Paris.

Lastningen bestod av tavlor och diverse skulpturer som skulle till konstmuseet i Stockholm. Även en mindre flyttning till Düsseldorf i Tyskland

Med andra ord en lätt lastning "trodde vi" "men att komma dit var värre".

Att köra i Paris var att ta och ge med ögonen och vänster handen utan för fönstret. För att förstå vart man skulle, vi var nu i centrala Paris och här var det inte lätt att parkera för att lasta. Nu kom vi till adressen och en dubbelparkering var nödvändig. (inga problem i Paris) vare sig Polis eller parkeringsvakter brydde sig hur vi parkerat.

Efter lastningen i centrala Paris skulle vi nu ut ur centrum, vilket inte alltid var så lätt. Efter att kört runt hörnet var det väldigt trångt och jag var tvungen att knuffa till en mindre bil och en lapplisa dök upp "nu jävlar var det kört trodde jag " men icke då hon vinkade att jag skulle knuffa undan bilen lite till och efter en lite hårdare knuff kom jag loss och parkeringsvakten vinkade till mig (Bra gjort) En buckla mer eller mindre vad gjorde det i Paris.

Lastning av flyttning.

Nu skulle vi lasta flyttningen en 3 rummare i distriktet Vanves i södra Paris. För att komma till adressen var det inte alltid den närmsta vägen som var bäst och snabbast. Raka vägen genom paris undvek man, utan man körde ut till ringvägen Boulevard Peripherique. Och körde runt paris. Detta var den snabbaste och enklaste vägen.

När vi kom till lastnings adressen blev vi lite besvikna, tredje våningen utan att kunna använda hissen för hiss fanns men den ingick inte automatiskt i hyran för den som bodde där. Det var nämligen så att man fick lite lägre hyra om man uteslöt hissen i hyreskontraktet och de som bodde på bottenvåningen använde ju aldrig hissen så kanske det trots allt fanns en viss rättvisa i den i vårt tycke knasiga uppgörelsen men det unga paret som vi skulle ombesörja flyttningen åt orkade väl gå i trapporna så det betydde att inte vi heller fick använda hissen eftersom de inte betalade för den servicen.

Muta Portvakten.

I de flesta större hyreshus i Paris fanns det alltid en portvakt, som såg till att allt fungerade och gick rätt till och att inga obehöriga kom in, de såg också till att hissen inte användes av de som inte hade betalat för den. Men det fanns en lösning på problemet "att muta portvakten" 100: - Franc och strömmen slogs på till hissen. Och alla var nöjda. "vi i allra högsta grad" som slapp gå i trapporna. Efter ca 8 tim. Var det lastat och klart. Nu körde vi ut till Boulongne skogen för att övernatta.

Utförtullningen var nu inte i Pantin som låg utanför centrum av Paris. Utan det var en speditör på Ru de federation. Nära Eiffeltornet och Boulogne skogen där vi övernattat. Detta gick på den tiden. Att parkera en lastbil där idag är helt omöjligt.

Där fanns speditören som anlitades vilket var bra för oss. Eftersom det var gångavstånd till många sevärdheter. Jag parkerade på en störe gata Avenue De Suffren. Och gick in till speditören i den smala gatan Ru de Federation med papperen. Papperen skulle vara klara nästa morgon vid ca 10 tiden. Nu hade vi tid på oss att göra ett besök i Eiffeltornet. Att ta hissen upp! "nej inte för en flyttgubbe" som var van att springa i trappor hela dagarna och särskilt inte denna dag då vi hade åkt hiss när vi lastade flyttningen.

Här nere på kartan ser ni ett kryss i mitten av kartan strax söder om Eiffeltornet. Där var speditören.

Detta var kartan vi hade att navigera efter. Tänk om vi haft en GPS. Men inte lika spännande när man körde fel. Att köra fel var ju många gånger en fördel man fick ju se mer av staden Paris.

Här står Roland Svensson framför flyttbussen där vi ofta parkerade i Boulogne skogen. Fotot är taget vid ett senare tillfälle, ca 1975.

En sista måltid på vår favoritrestaurang på Avenue Des Champs Elysees. Innan avfärd från Paris. Här följer några foton från Paris 1973 se och njut av denna vackra stad.

Jag gjorde ett sista besök vid fontänen nedanför Eiffeltornet.

Åter en resa till Paris med en trevlig reskamrat och granne. Ingvar Persson 1977. Lägg märke till cykelstället fram på flyttbussen, blev senare förbjudet.

Eiffeltornet.

Utsikt från Eiffeltornet 

Kolla in trafiken stor skillnad mot i dag!

Place De La Concorde

Place De Fontenoy 

Ville man äta bra och god mat var detta märke en symbol för alla lastbilschaufförer i Frankrike.Åker ni läsare till Frankrike kan ni lägga detta märke på minnet det garanterar för god mat och kvalitet.

Au Revoir, Paris.

På väg till Tyskland och Düsseldorf.

Nästa dag var papperen klara (utan mutor) och vi började att leta oss ut ur stan. Vi körde ut på Boulevard Peripherique (ringvägen runt Paris)

När vi kom till avfarten mot flygplatsen Charles-De-Gaulle, var vi på rätt väg. E15 mot Bryssel, före Bryssel tog vi av och in på E19. Vid Valenciennes kom vi in i Belgien och vidare till Liège. Där körde vi in i Tyskland och sedan vidare mot Köln och Düsseldorf. Här skulle vi till stadsdelen Oberbilk som inte låg så långt från Centrum i Düsseldorf.

På väg in i Düsseldorf.

Nu var det lossning av flyttningen. Här var det ett nybyggt hus med hiss. Som man fick använda utan att muta någon.

Sen eftermiddag var vi klara och övernattade till morgonen dagen efter . Nu kunde vi vända hemåt Jag körde mot Wuppertal och Dortmund där vi kom ut på motorvägen A1 som går ända upp till Puttgarden.

I Helsingborg tog vi ett vägtullpas till Jönköping, bilen plomberades och införtullningen i Jönköping skötes av Jönköpings Stadsbud. För vidare färd mot Stockholm Tavlorna och statyerna skulle till Stockholm. Detta ombesörjdes av Jönköpings Stadsbud.

Vi blev hämtade av min fru från Skövde i Jönköping och resan var slut för vår del. Efter 380 mil var vi ganska nöjda, vi fick ju även se Paris en av Europas finaste städer.

Tack till: Kurt Åke Bogren som var en bra reskamrat. Tyvärr inte är med oss längre. Saknad men inte Glömd.

Foto: Även av Kurt Åke Bogren.

Text och bild av Dieter Dunedal. Mail adress. dunedal@hotmail.com

Hemsidan.

dunedal-50yearsontheroad.com