Resan till Bulgarien
Åter en intressant transport av mig Dieter Dunedal till Plovdiv i Bulgarien för att hämta mink pälsar. Plovdiv låg endast 1 timmes körning från Svarta havet. Året är 1978 den 12/11.
På väg till Jönköpings Stadsbud.
Göran och Alf Bosmyr ägde och drev flyttfirman Stadsbudet i Jönköping. Där blev jag ofta anlitad att köra till andra sidan järnridån och de diktaturer som fanns under den tiden i Europa. på grund av att jag kunde det tyska språket och körde ensam. Även ville de andra anstälda chaufförerna alltid vara 2 på dessa ressor.
Foto tagit av mig 1973 i Jönköping
Jönköpings Stadsbud AB. Deras Terminal vid porfyrvägen 9 (gamla flygfältet i Jönköping) Jag kom till Stadsbudet i JKP och lastade i klädstänger som sattes i olika höjder i flyttbussen så att det räckte till ca 800-1200 st pälsar beroende på om det var långa eller korta kappor. Jag tankade och kollade oljan, reservhjulet och att det var vinterdäck på drivaxeln på flyttbussen. Jag skulle ju över Karpaterna i Rumänien. Det var ju höst här och det var det ju där också. Det kunde även vara snö på vägen hem. Jag hämtade kreditkortet DKV och de olika valutor. Jag och Alf Bosmyr gick igenom papperen. "Vi kollade nog två ggr". Här fick inget bli fel i dessa länder som jag skulle till och igenom. Pass, försäkring, registreringsbevis, tankchain, för Tyskland, TIR bevis från svenska tullen med foto på flyttbussen. Allt i original. TIR carnet skulle fyllas i på handelskammaren i Sofia. Plånboken såg ut som ett dragspel med sina 8 fack för olika valutor.
Nu var allting kontrollerat 2 ggr och jag fick en färdplan. Vi körde mestadels via Helsingborg - Helsingör. därför att färjorna som hade tågförbindelser hade inga ramper där flyttbussarna kunde skrapa i underredet. Flyttbussarna hade ju en låg markfrigång. Det fanns även 2 balkar i bak på underredet som skrapade i vid andra färjor med ramper. Där fick man tänka sig för att inte bli hängande på dessa balkar. Så att drivhjulen inte var i luften så att man förlorade drivningen på dessa. Nu var jag i Helsingborg. Här behövdes inga tullhandlingar. Flyttbussen var ju tom. Nu körde jag ombord på färjan där jag intog en kopp kaffe och ett smörrebröd.
In i Danmark.
Nu var man någorlunda mätt och belåten för att köra av flyttbussen i Helsingör. Här behövde jag inte till tullen i Kvistgord som låg utanför stan, men jag stannade även till i Röndene för att tanka upp så det stämde med tankchain för Tyskland. Här i Röndene träffade man många svenska chaufförer som var på väg hem. Man utbytte information om hur det var söder ut eller norrut. Det danska vägnätet var ganska bra även om det var vissa sträckor som var rätt dåliga. Motorvägen runt Köpenhamn var nu färdig, så det gick mycket fortare att passera staden jämfört med när man var tvungen att köra genom centrum. Där skulle man passera 29 trafikljus. Över sundet mellan Själland och Falster var det en flera kilometer lång bro (Storströmsbron) som var så smal att man fick vika in backspeglarna när man mötte andra lastbilar.
Här fick man hålla tungan rätt i mun. Här krossades även många backspeglar på lastbilar vid möten.
Nu hade jag klarat mig utan att bli av med någon backspegel. Även var det raka spåret till Rödby hamn och ta färjan till Puttgarden. Här var det bara att uppge kontonumret från Jönköpings Stadsbud och jag fick köra ombord på färjan. Ingen tull som kunde sinka mig. "Jag var ju tom".
På färjan Scandlines.
Nu var det bara att ta de långa trapporna upp till matsalen, Där vi hade egna bord. "Tuckers corner" för lastbilschaufförer. Jag beställde fisk (rödspätta med stripps och remouladsås). Ingen öl. Det får duga med vatten. Jag hade ju för avsikt att köra en bit in i Tyskland. Här på färjan träffade man alltid några svenska chaufförer som var på väg söder ut. Vi hade ca 1 timme på oss att äta och prata lite om ditt o datt. Det mesta snacket var väl "vart ska du"! "Paris" någon annan till "Milano". Kunde man tipsa om något så gjorde man det. På den tiden hjälpte man varandra om det var möjligt. Inte som de senaste åren då stressen tog överhand. Min sista resa med färjan var i januari 2020. På väg hem. Jag brukar sätta mig i "Tuckers corner". Men i dag finns knappt några svenska chaufförer kvar på färjorna! Nu var det dags att gå ner de långa trapporna till lastbilsdäcket, Och starta upp motorn så att man fick luft till fjädringen och bromsarna till lastbilen.
Här kör jag av färjan i Puttgarden.
Framme i Puttgarden. Här fick jag stanna för kontroll av tullen och gränspolisen. Här fick jag en laufzettel att fylla i och visa upp tankchain (tanksedel med hur mycket diesel man hade i tanken). Detta måste stämma med den mängd flyttbussen hade med sig ut senast. Detta betyder att hade flyttbussen 150 liter med sig ut ur landet sist fick den ha 150 liter med sig in igen! Hade man för mycket fick man betala mellanskillnaden. En fri mängd var 50 liter när en lastbil kom första gången. Detta var på grund av att man inte skulle åka genom Tyskland utan att tanka.
Laufzettel
Nu var jag klar med Zoll och Polizei i Puttgarden. Allt var i sin ordning och jag kunde ge mig ut på bundestrasse (det var vanlig väg till Oldenburg). Här var maxhastighet 60 km hör lastbilar fram till motorvägen. Detta var en populär sträcka för polisen att kolla hastigheten på. Nåja, man hade ju åkt här nästan en gång i veckan. Jag hade god kännedom om ställena där polisen stod med fartkontroller.
Fehmarnsundbrucke mellan ön Fehmarn och fastlandet.
Nu hade jag kört 3,5 mil och kom ut på motorvägen. Jag tryckte ner gaspedalen lite! Här fick man köra i 80 km. Nåja, man körde i regel 85 km vilket accepterades ibland, om man inte utmärkte sig nämnvärt.
Nu hade jag passerat Lübeck och hade möjlighet att ta mig till Hamburg utan att överskrida körtiden.
I Hamburg brukade vi svenska lastbilschaufförer träffas nere vid Fisch-haffen där det fanns bra parkeringsplatser. Det var heller inte långt ifrån Reeperbahn, där alla turister höll till.
Fotot taget i nutid. Del av Reeperbahn som heter "Grosse freiheit." Här spelade Betels 1961"
(Stora friheten)
Hamnen i Hamburg.
Nere vid hamnen fanns många bra små restauranger (som kallades "kneipe" på tyska). Dessa hade specialiserat sig på hamnarbetare och chaufförer. Här kunde man få typisk tysk husmanskost. En specialitet var Schweinebraten och Hakse med potatismos och en sejdel öl. "Gud va gott" Här kunde man sitta ute på sommaren och kolla på fartyg som kom och gick. Med en god öl och trevligt sällskap gick tiden fort. Vi fick även väckning kl 6 av den äldre damen som ägde (kneipe). Hon knackade på dörren och sa att vår frukost var serverad som vi hade beställt kvällen innan. De svenska chaufförerna kunde vara så många som 7-8 st. (Det var härliga tider.)
Fotot är tagit i nutid.
På väg söderut.
Efter en god frukost bar det iväg ut på motorvägen nr 7 mot Hannover. Jag hade följe av några svenska chaufförer som skulle söderut. Efter en stund delade vi på oss till olika destinationer. Jag fortsatte på motorväg 7 mot Hannover, Göttingen och de fruktade Kasselbackarna. Till höger ser ni en avkörningsramp för lastbilar som inte hade några bromsar kvar i de branta backarna, en sandbank kunde stoppa dessa.
Jag fortsatte på motorvägen nr 7 mot Würzburg och sedan nr 3 mot Nürnberg. Vidare nr 9 mot München och nr 8 mot gränsen till Österrike. Vid gränsen var det åter samma procedur. Först en laufzetel att fylla i, sedan genom den tyska tullen och Polisen som kollade färdskrivardiagrammet (så att man inte kört för fort eller för länge.) Sedan passkontroll.
In i Österrike.
Nu var det samma procedur i Österrike igen. Äntligen efter ca 6-7 timmar var jag igenom. Jag var ju inte ensam lastbil. Gränsposteringarna var en ett stressmoment om man hade bråttom. Det var ingen ide att stressa för man kunde inte göra något som gjorde att det skulle gå fortare. Inga mutor här inte! I kön fram till tullen kunde det stå chaufförer från olika länder. Det var alltid en påfrestning för mig eftersom jag är icke rökare. Inte bara röken påverkade mig, även att det luktade vitlök och svett av en del som inte hade duschat på flera veckor. Nåja, man fick helt enkelt finna sig i detta! En bit innanför gränsen vid Salzburg, kände jag till en bra övernattningsplats. Jag hade ju varit här med flyttningar tidigare. Nu var det kväll och jag satt i Flyttbussen och tog en öl och läste tidningen jag köpt i Tyskland (Bild Zeitung). Efter en stund kom "John blund" och jag bäddade ner mig i sängen.
På väg mot Graz i södra Österrike.
Min väg genom Österrike gick
från Salzburg till Graz. Till Graz var det Autobahn, men sedan vanlig väg som
tog tid att köra. Men vad gjorde det i det vackra landskapet. Nu var det snart
lunch och efter vägen i de små byarna fanns många restauranger med bra mat.
Detta skulle bli min sista måltid i väst på väg söderut. Sedan blir det att
leva på mina medhavda konserver.
Jag stannade vid ett Gasthaus med det passande namnet Jägerwirt. Och här var det inte svårt att välja maträtt. "Se nästa sida"
En Jägarsnitsel så klart.
Efter en god måltid bar det iväg mot gränsen mot
Jugoslavien och staden Maribor. Här vid gränsen var det många olika
nationaliteter på lastbilarna, så det tog sin lilla tid. Jag tog ut lite DM
(Tysk valuta) och Dollar (USA valuta) ur plånboken, och stoppade ner i fickan
för eventuella mutor. Att ta upp en plånbok här var inte bra, och att visa alla
pengarna var "tabu" Här fanns många oärliga ögon
som noterade oss västerlänningar. Att råna chaufförer och privatbilister var
väldigt vanligt strax innanför gränsen.
Man bröt helt enkelt bort sten som rullade ner på vägen för att blockera den så att det var svårt att komma förbi. Här har det drabbat ett par där frun blev chockad. Det var nog tur att det var en del trafik på vägen.
Jugoslavien.
Vid den här tidpunkten ingick de nuvarande länderna Slovenien, Kroatien, Bosnien och Serbien i ett gemensamt land Jugoslavien. Landet var kommunistiskt och styrdes av diktatorn Tito med järnhand. När jag kom in en bit i Jugoslavien var det som att förflytta sig årtionden tillbaka i tiden. En viktig gröda var majs. Det såg man tydligt efter vägen med stora odlingar. Nu gick det inte att äta på restaurang längre, så jag fick plocka fram gasolköket och tillaga något ur mitt förråd med konserver. Konserverna bestod mest av soppor och Bullens varmkorv. Även knäckebröd stod sig ju lång tid. Knäckebröd fungerade bra med Kalles kaviar. Vägen genom Jugoslavien gick via Maribor, Zagreb, Belgrad, och Nis. I Nis stannade jag efter en jobbig färd genom landet. På vägen befann sig nästan en hel djurpark! Kor. Oxar. Hästar. Höns. Gäss. Hundar. Katter. Och så klart människor som gick hur som helst. Man fick verkligen koncentrera sig på vad man gjorde.
Provianten som var med på alla mina resor inte
bara i öst utan även i väst.
Man fick verkligen hålla tungan rätt i mun, för i nästa kurva kunde ett sådant här ekipage gå på vägen.
Staden Nis i södra Jugoslavien.
Nu var jag i staden Nis där vägen delade sig till vänster mot Bulgarien och höger till Grekland. Jag stannade på en stor grusplan som enda svenska lastbil. Här fanns olika nationaliteter. Turkar. Bulgarer. Rumäner. Greker. Iranier. med flera. Alla hade sina platser efter nationaliteter. Jag stod lite längre bort för mig själv, jag var ju neutral från Sverige "Ha Ha." Här fick man låsa in allt som var löst. Även backspegel glasen stals, och såldes som speglar till toaletterna hemma. Här rökte de vattenpipa och andra grejer? som man inte hade en aning om. Det spelades även hög musik i dessa grupper. Irakiskt. Turkisk. Det blev en salig blandning, och mitt i smeten satt jag och lyssnade på Siv Malmkvist! Det fanns en gammal byggnad som var bygd av gamla cement stenar och taket var av korrugerad plåt. Där serverades olika hemgjorda drycker och mat. Efter att tittat in, där satt det både mystiska kvinnor och gubbar, jag drog mig snabbt där ifrån. Jag gick till min bil för att laga en god middag bestående av köttsoppa Bullens varmkorv och en skiva knäckebröd med kalles kaviar . Även en öl satt bra. och lite svensk musik.
Rånförsök.
Efter dagens bravader var jag lite trött så jag hade tänkt gå och lägga mig. Då knackade det på dörren och jag steg upp snabbt. När jag hade rest mig upp såg jag en skugga i backspegeln som gick bakom bilen. Jag öppnade fönstret en liten bit och undrade vad som var på gång. Vid dörren stod en tjej och ville att jag skulle öppna dörren. Detta är ett tydligt sätt att råna chaufförer. När man väl hade öppnat dörren då ställer sig tjejen mellan dörren och hytten så att man inte kan stänga den.
När man väl har öppnat dörren springer grabbarna bakom bilen fram och du har ingen chans att stänga dörren. I regel med pistol eller knivar, och du blir av med reskassan. Och kanske får du behålla livet? Jag stängde fönstret och satte min förskärare i fönstret, så att de förstod att man inte skulle ge sig så lätt. Nu var det mörkt och dags att sova en stund, utan att bli störd av vare sig kvinnfolk eller den höga musiken. Jag vaknade av att några lastbilar körde i väg vid gryningen. Men jag hade ställt klockan på 06,00 så jag slapp att köra i mörker. Efter en kopp neskaffe och 2 smörgåsar bar det iväg mot gränsen till Bulgarien ca 8 mil. Här fanns berg så höga som 1,800 meter. Man följde floden Nisava som slingrade sig fram i dalen. Vägen från Nis till gränsen var backig och gropig. Man fick passa sig när asfalten var blöt vid regn. Eftersom deras asfalt innehöll mer olja, kunde det bli som en skridskobana. Även vattenpölarna kunde vara djupa gropar i vägen. Detta blev jag varse om i Bulgarien när jag körde ner i en vatten pöl som slog sönder ett fjäderblad på höger fram. Och jag fick krypa under och skruva upp luftfjädringens stag så att inte (lastbilen) Flyttbussen inte lutade för mycket till höger.
Bulgarien.
Nu var jag i Dimitrograd vid gränsen. Här var det en lång kö av lastbilar. Jag gick ur min bil och kollade vad det var på gång? Det var kö till speditören inte till tullen. Jag gick till tullen och förklarade att jag var tom (Empty). Han skruvade på sig och låtsades inte förstå. Jag förstod vinken. Han ville ha en muta. Jag tog upp 5 DM och en ask cigaretter, och nu hände det saker. Gränsbommen åkte upp med en jäkla fart. Och nu var jag i mutornas land.
Desinfektion.
Innanför gränsen fick jag åka genom en grop med någon sorts desinfections medel i. Där satt även en gumma på en pin stol och huckle på huvudet och en alltför stor kappa. Hon kom fram och gav mig en lapp, (se ovan). Jag fick betala ca 5 DM (Tysk valuta). Hon hade en pump och sprutade något medel ca en meter högt runt flyttbussen. Jag undrade naturligtvis varför. Hon sa att det var för att inte få in rabies i landet. Bulgarien var ju ett köttproducerande land och ville väl inte ha in skadliga sjukdomar. Bulgarien var i likhet med Jugoslavien ett kommunistiskt land men här var det nog Moskva som bestämde det mesta. Grått och och tråkigt. Dåligt med bensin- mackar och bekvämligheter. Det var diket som gällde. Gummorna efter vägen var klädda i hucklen och kappor som var alldeles för stora. De frös väl. Det var ju höst här också.
På väg till Sofia.
Nu hade jag "bara" 7 mil till Bulgariens huvudstad Sofia. Här fans en ringväg runt staden (jag hade ju varit här förut några ggr). Där stod mycket poliser och inkasserade fingerade böter av lastbilar. Det var bara att förbereda sig på att bli stannad av en polis. Jag gjorde som tidigare. Inväntade en Bulgarisk lastbil och hängde på bakom den. Polisen stannade inte dessa för de hade ingen västvaluta eller cigaretter att muta med från väst som Philip Morris, Marlboro, Chesterfield. Jag valde den södra ringen som var den kortaste vägen runt Sofia till Plovdiv och Turkiet. Alla bokstäver på vägskyltarna var på ryska. Det gjorde inget. Jag hade ju varit här förut och gjort mina misstag att köra fel. Jag klarade mig även förbi de 2 korsningarna runt Sofia utan att muta någon, och var nu på väg de sista 12 milen till Plovdiv. På min högra sida hade jag Bulgariens högsta berg Mussla, som sträckte sig mot skyn med sina 2 925 meter. Foto. Här var det stopp på grund av en järnvägsövergång. Här fanns inga bommar eller varnings ljus utan en äldre kvinna gick ut med en röd flagga och stoppade trafiken. Jag passade på att lätta på blåsan och tog kortet på flyttbussen. Man fick även vara försiktig med att fotografera. Att fota en järnvägskorsning klassades som spioneri och kunde bli fängelse.
Framme i Plovdiv.
Jag hade en skiss på vart jag skulle på ett ungefär och namnet på fabriken. Efter att ha hamnat någorlunda i närheten, slog jag läger och inväntade morgondagen. Min teori var att gå upp tidigt och se vart alla arbetare var på väg och fråga dessa. Nåja, det blev många pekande hit eller ditt, en del ville inte peka alls för att jag var västerlänning. Det var i regel förbjudet att tala med folk från väst. Nu hade jag kommit fram till en byggnad där jag backade till lastbryggan och lastningen kunde påbörjas. Jag skulle lasta 850 st minkpälsar. Jackorna hängdes längst ner och kapporna högst upp. Man fick vara uppmärksam och räkna varje päls så att antalet stämde. En stulen päls kunde inbringa en förmögenhet för arbetarna, och jag var ju ansvarig för lasten. Hade det fattats någon, hade jag fått problem. När lastningen var klar sattes det en industriplomb på dörrarna, och jag fick en bunt papper med mig till handelskammaren i Sofia.
Nu var jag på väg till Sofia och handelskammaren, som låg nästan mitt i stan, Jag parkerade utanför vid trottoaren, och gick in till ett kontor och lämnade det medhavda TIR caneret och papperen från lastningen. Det var bara att vänta. Här kunde man inte mutta sig fram ( kanske hade gått vem vet.) Detta var ett bra kvarter med mycket poliser så jag kunde känna mig någorlunda trygg. Efter två dagar kom en tulltjänsteman med mina papper och nya plomber till dörrarna. Jag kontrollerade att TIR caneret var stämplad på rätt ställe. Jag hade ju en annan resväg hem. Detta för att inte bli rånad på lasten som var väldigt värdefull. Den var även högt försäkrad.
På Väg Hem.
Jag fick inte köra via väst hem på grund av rånrisken. I öst var det ju näst intill omöjligt att springa omkring med en minkpäls på gatorna för en vanlig människa. Möjligtvis kvinnor till högt uppsatta politiker och deras kamrater. Min väg hem var: Bulgarien, Rumänien, Ungern, Tjeckien. Polen, Nu var jag på väg till staden Pleven, och Ruse, som var gränsstaden mellan Bulgarien och Rumänien. I Ruse fick jag en stämpel i Tir caneret. Nu skulle jag korsa gränsen som gick mitt på bron över Donau. På andra sidan Donau var jag i Giurgiu, gränsstationen i Rumänien. En stämpel till och jag var på väg till Bukarest, huvudstaden i Rumänien. I Bukarest var det även en ringled runt staden, vilket underlättade mycket. Nästa stad var Poiesti med sina stora oljefält.
Bergskedjan Karpaterna.
Här började Karpaterna, Draculas hemvist. Här fanns berg så höga som 2 544 meter. Det var ett väldans upp och ner för bergen. Och Dracula såg jag inte till nu heller. Jag hade kört här många gånger förut, så jag kände mig faktiskt lite hemmastadd. Det tog tid att komma över bergen. Jag fick ju ta det lugnt med den dyra lasten. Det var även en hög tyngdpunkt på flyttbussen. So att man inte välter med lasten. Då hade det nog varit kört för mig.
Karpaterna
Mycket branta backar.
Nu hade jag tagit mig över bergen, men det gick inte att koppla av för det. Här fans andra hinder runt hörnen.
Hästar och Trabanter var riktiga bromsklossar.
Foto på Trabant som tagits vid ett senare
till fälle. Avgaserna av dessa bilar var väl inte så hälsosamma.
På väg in i Tjeckoslovakien. Landet var kommunistiskt och styrdes av sovjet unionen. Här fick man även vara väldigt försiktig med kameran i detta landet. Det kunde bli fängelse för att man fotograferade.
Foto tagit av mig på väg till Rumänien 2018
Ungerns gräns i nutid.
Efter att ha passerat gränsen mellan Rumänien och Ungern vid Oradea, tog jag av mot Debrecen. Här började den ungerska pustan med stora åkrar med majsodlingar. Här behövde lastbilen inte jobba så hårt. Det var ca 30 mil till Miskolc där det roliga tog slut. Nu började det att gå uppför bergen lite lätt med 950 meter och vid gränsen så höga som 1 225 meter. Efter att ha fått stämplarna i passet och TIR caneret bar det iväg mot gränsen till Polen. Nu började jag att fundera om jag hade valt rätt väg till Polen. Detta skulle ju vara en genväg men blev en senväg. Jag hade frågat mig fram och de svar jag fick var "ta av till höger i Poprad." från Poprad var det ju bara 7 mil till gränsen.
Zakopane i Polen.
Jag hade gjort världens blunder att köra denna vägen. Zakopane låg ju på 2 655 meters höjd. Och denna vägen var inte gjord för en flyttbuss med så låg markfrigång, möjligtvis för häst och vagn. Jag fick köra fram och även backa i kurvorna detta var ju en serpentin väg utan dess like med stenbeläggning. Nåväl, jag kom upp till en bom med en liten vaktkur och 2 gränspoliser. De skakade på huvudet och undrade vad detta var. De hade nog aldrig sett en 12 meter lång flyttbuss här uppe.
Det blev totalt katastrof.
Efter att ha torkat svetten från pannan av allt rattande på väg upp, när jag äntligen kommit fram som ensam bil vid gränsen. Blev jag litet förvånad när gränspolisen började att argumentera att jag skulle vända. "Nej, tänkte jag. "Jag hade ju bara 10 mil till Krakow. Nu började vi att diskutera om vad som skulle göras. De hade varken visum eller stämplar till TIR caneret. Nu började de att ringa. "Telefon hade de." Han som hade ringt ville öppna bilen. Jag förklarade att den var plomberad och den fick inte brytas enligt TIR konvention. Han gav sig inte. han hade fått order från någon höjdare per telefon att öppna. Vad skulle jag göra om jag ville komma vidare. Det var ju bara att acceptera situationen.
Plomben bröts och jag visade papperen på frakten. Han kände på kapporna och tittade på papperen. Nu gick han till sin kur och ringde igen till tullen i Zakopane. Nu hade jag stått här i 5 timmar, och någon lösning låg inte i sikte. De kunde inte plombera eller stämpla TIR caneret ej heller passet. Några mutor gick inte heller, för att jag kunde åka vidare. Nu började mörkret falla över mig och ett vaktombyte var på gång. Jag fick vackert vänta till nästa dag. En natt på Zakopanes högsta topp. 2 655 meter. Det gick ju ingen nöd på mig här på toppen av berget! Jag värmde en burk köttsoppa och några varmkorvar, samt bjöd jag vakterna på kaffe och cigaretter för att lätta upp stämningen. Jag var förbannad på mig själv att jag tog denna genväg. "Varför hade jag lyssnat på de som tipsade mig." Jag skulle tagit den vanliga vägen över Bratislava. Jag hade förlorat 2 dagar. Nåja, jag kunde ju inte stå här hur länge som helst. Nästa morgon ringde telefonen i kuren, och meddelandet var att jag skulle ta mig till tullen i Zakopane. Jag tog mig nerför berget och tog första vägen till vänster mot Zakopane och tullen. Här fanns både stämplar och plomber i överflöd. Efter att stämplar och plomberingen var klar, var det bara ett problem. I Polen var man tvungen att växla in zloty för varje dag man skulle vara i landet. Jag fick gå till turistinformationen Orbis, och växla in svenska kr till zloty för två dagar. Jag var också tvungen att köpa diesel kuponger så att man inte tankade svart med väst valuta. Vilket man gjorde ändå för att dieseln var billig med västvaluta i Polen.
Dieselkuponger från Polen.
Krakow.
Nu var jag äntligen på väg till Krakow. Här var snön svart efter alla utsläpp av kolgruvorna och luften var tung att andas. Man eldade ju även med kol i husen. "Bort härifrån så fort som möjligt". Jag hade ju vilat länge vid gränsen. Så det var bara att stå på upp mot Wroclaw och vidare mot färjehamnen Swinoujscie och ta färjan över till Ystad. Innan jag lämnade Polen fick jag lämna tillbaka de polska pengarna och fick ett till godokvitto som jag kunde använda nästa gång jag kom! Nu var jag på Svensk mark igen och på väg till Stockholm. När jag lossat i Stockholm bar det iväg till Jönköping och sedan hem till Skövde.
visum
stämplar.
Bilden tagen vid ett senare tillfälle
Här ser ni hur det kunde gå när man fotograferar eller filmar på andra sida järnridån. En Svensk kille hade vistats på ingen mans land på gränsen mellan Chekien och Österrike. En remsa mellan länderna där ingen fick vistas. Inget gräs fick vara högre än 10-15 cm så någon kunde gömma sig i detta.
