Med Cullbergbaletten till Italien

Åter en spännande resa att följa med på. Den började juldagen 1978 och slutade i Februari 1979. Denna gången var destinationen, Italien och Palermo på Sicilien som slutmål. Allt gick inte problemfritt! Snön spelade mig ett spratt i Danmark. Textförfattare och aktör är jag Dieter Dunedal.

Efter att jag, Dieter Dunedal turnerat med rekvisita för Kungliga Operan Riksteatern och Dramaten i Stockholm. Turnerade jag bland annat med uppsättningen "Mutter corage" och hade nöjet att träffa Gus Dahlström (Gus spelade 87an i många 91an filmer). Gus var den gemytliga personen som i sakta mak sa. "Du Dieter kan du köpa ut en kvarter renat till mig!" Naturligt vis svarade jag", Gick ner till gröna skylten Systembolaget i centrala Varberg eller var det nu var, och köpte en kvarter renat. För det var så, att vissa behövde ta sig ett järn för att lugna ner rampfebern före uppträdandet. I mitt turnerande träffade jag fantastiska människor bland andra Birgit Cullberg, Niklas Ek. Mats Ek. (Birgits söner), Jan Malmsjö, Lars Lönndahl, Kerstin Dellert, Elisabeth Söderström, Alice Babs med dottern Titti, Tomas Bolme, Gunilla Släktgård, Anita Lindborg, Tova Carlsson. och även primadonnan Git Gay som jag senare flyttade till Franska Rivieran (Nice). Ja, listan kan göras lång, mycket lång.

Slalom med Opera gänget

En som jag inte kommer att glömma är Carl Johan Falkman, som jag turnerade med i Rossinis opera "Kärlek På Prov" i Norrland.

När vi var i Kramfors fanns där en fin slalombacke och på förslag från Carl Johan Falkman skulle vi hyra slalomskidor. Frågan var hur vi skulle ta oss upp till backen. Jag kom på lösningen. Eftersom flyttbussen var tom hoppade delar av ensemblen in i bak, och jag körde genom stan upp till slalombacken. Från flyttbussen klingade operasånger som hördes långväga eftersom en dörr var öppen. Och där stod Carl Johan Falkman och Busk Margit Jonsson med flera och sjöng opera. Folk tittade förvånat efter bussen när jag körde genom stan, och även i backen blev det en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Opera- gänget sjöng och spexade hela tiden i slalombacken.

Åter i Stockholm.

Vid hemkomsten till Stockholm i december blev jag tillfrågad av Birgit Cullberg om att utföra en längre turnering till Italien med sista spelplats i Palermo på Sicilien. Starten var 21/12 - 78 till den 4/2-79, ca en månad med baletten Jag hade tidigare gjort mindre turneringar i Danmark, Norge och Sverige och naturligtvis svarade jag "ja". Starten för turneringen i december 1978 började vid Cullbergbalettens träningslokal på Jungfrugatan i Stockholm och även på Filmstadens rekvisita förråd i Solna, Stockholm. Lasten består av bland annat lådor med elkablar och långa stänger (rör) med strålkastare på som man hängde i taket på teatern (som kallades för råer) och även ett antal kyrkor (= garderober med hängande kläder i).Även tunga plastmattor på rullar som rullades ut för att dansa på. Eftersom man inte visste vad för slags golv på de olika teatrarna, var det viktigt att materialet i rullarna var av samma sort som man tränat på. Dessa tejpades med en special tejp i skarvarna så att ingen kunde snubbla. Detta arbete utförde ofta jag efter som de andra var upptagna med de tekniska grejerna. Ljus. Musik El.

6,000 kg rekvisita

Det fanns mattor i två olika färger, vita och svarta, beroende på vilka föreställningar som skulle spelas. Totalt vägde allt detta ca 6,000 kg som jag hade ansvaret för. Sina egna balettskor hade var och en med sig själva. Vid ankomst till teatrarna fick jag alltid ett program över vilka baletter som skulle uppföras, och det var mitt ansvar att ta fram rätt rekvisita så som ljusramper, kläder, mattor m.m. På denna turnering till Italien hade vi så mycket som 11 uppsättningar bland annat. "ADAM OCH EVA", " S:T GÖRAN OCH DRAKEN" och "SOWETO". Den sistnämnda var min favorit. Den utspelade sig i Syd - Afrikas kåkstad Soweto och i denna balett var Birgit Cullberg med och dansade. Det var en balett som jag begrep mig på. Att vi hade så mycket material med oss berodde på att om någon blev sjuk eller skadade sig fick man byta uppsättning. Det var även så att en del teatrar inte lämpade sig för att framföra vissa repertoarer och detta bestämdes av Birgit Cullberg och Giuseppe Carbone, den sistnämnde var från Grekland. Producent och turnéledare var Ronald Sundberg

Det tekniska teamet bestod av Rainer Fagerström (ljud), Krysztof Koozlowski (ljus), Sven Lindkvist (kostym), Zbigniew Pieniezny (scen) och jag, Dieter Dunedal, chaufför. Så med andra ord. "Vad kunde gå snett inget" ( skratt ). Efter att ha lastat strax före jul i Stockholm, körde jag hem för att fira jul med familjen i Skövde. "Redan på Juldagen började jag skruva på mig". Jag ville iväg, fast den första föreställningen inte var planerad förrän den 4 januari i Verona i norra Italien dit jag hade 1,900km.

Det tekniska teamet hemma hos mig när de var i Skövde 1977.

King of  The Road.

Det var alltså gott om tid. Jag hade bunkrat upp med knäckebröd . Kalles kaviar, ärtsoppa på burk och Bullens varmkorv. Även Pytt i panna. Allt var lätt att tillaga. Kläderna och badbyxorna var också packade. Det skulle ju vara varmare där än här, så det kanske kunde bli ett dopp i Medelhavet? Redan juldagen gick jag lite nervöst fram och tillbaka varpå min fru sa "Det är lika bra att du åker". "Det är ju det du vill". Jag har alltid varit lite rastlös av mig. Barnen var ju upptagna med sina julklappar och klartecken från min fru. "Så varför inte"! Som sagt, jag hade gott om tid så jag tänkte att jag kunde stanna och hälsa på bekanta i Hildesheim i Tyskland på vägen ner.

Jag kontrollerade mitt pass, färdhandlingar TIR carnet (Transports International Routiers) och Returintyget. Plånboken med valutor i olika valörer och kreditkortet DKV för diesel. Plånboken såg ut som ett dragspel. Nu kramade jag om barnen gav en liten kyss till frun och sa spontant "vi syns i februari." Nu bar det iväg. Med en utvilad kropp och lätta steg svingade jag mig upp i mitt rätta element: HYTTEN! Efter att ha stuvat in mina grejer, satt i nyckeln i tändningslåset och vridit om till steg 1, glödtändningen, och sedan till nästa steg, Start, brummade den sexcylindriga diesel motorn på B58:an igång . Den kallades för paddan (grodan) eftersom motorn låg på sidan mellan ramen bakom hytten. Han rök lite eftersom det varit kallt. Men den hade vilat över helgen och var nu pigg igen. Summern slutade att tjuta (varning för lågt lufttryck) och nu var trycket uppe. Det var bara att släppa handbromsen, trycka i kassetten i bandspelaren och ur högtalarna kom KING OF THE ROAD! Var det månne tro jag  ? skratt.

Nu bar det iväg mot Helsingborg. Vädret var bra bara några grader kallt och ingen snö, med andra ord bra väglag. Flyttbussens luftfjädring gungade nästan i takt med musiken och backarna i Mullsjö togs utan problem. Jönköping passerades vid lunch tid sedan förbi Ljungby utan att stanna och fika. Jag tänkte att det gör jag på färjan, efter att ha löst biljett i Helsingborg med övergång Helsingör- Rödby och Puttgarden. Ombord på färjan intogs en kopp kaffe och smörgås. Framme i Helsingör i Danmark fick man åka ut till Tullen i Kvistgård, (ca 3 km söder om Helsingör)för att kontrollera plomberna och stämpla TIR carnet sedan bar det av mot Köpenhamn.

Snöstorm i Danmark

Nu började det snöa lite och vinden tilltog. I Köge, där motorvägen delar sig med Odense till vänster och Rödby till höger, var det nu snöstorm. Som tur var hade jag bra däck och jag hade även lastat de tunga plast-mattorna över bakaxeln, varvid jag fick bra grepp i snön. Nu hade det blivit mörkt och snöstormen hade tilltagit varvid sikten var minimal. Man fick även kryssa mellan stillastående bilar, som hade lämnats på motorvägen. Efter mycket om och men tog jag mig till Rönnede där motorvägen tog slut. I Rönnede var det totalstopp. Jag stod på vägen in till Rönnede, ca 300 meter före korsningen vid Shellmacken. Här var det en lång kö med lastbilar som inte kunde ta sig upp för den lilla backen. Och en del hade kanat sidledes mot vägräcket, eftersom de inte hade vinterdäck. Jag gick ut och informerade mig om läget. Det var ingen ide att köra om i mörkret, utan bara att invänta morgondagen. Jag bäddade upp sängen och gick och la mig för att sova.

Nästa morgon, efter att ha blivit väckt flera gånger av stormen under natten, körde jag ut ur kön och tog mig upp för backen till korsningen. Där stod en polis och stoppade all trafik. Jag förklarade för honom att jag hade bra vinterdäck och kunde ta mig till BP-macken som låg ca 1 km söder-ut. Och med all kraft gick det vägen. De flesta lastbilarna och personbilarna som fastnat i snön hade sommardäck. Dessa hade ingen chans alls att ta sig fram till BP- macken, utan fick lämna sina bilar. De blev hämtade av militära bandvagnar och inkvarterades i skolor i Rönnede. Här vid BP macken fanns ett 20 tal lastbilar och även några personbilar som hade klarat sig hit. Jag var den sista bilen som kom dit. Jag ville gärna hit eftersom jag kände grabbarna på macken sedan tidigare. Här fanns bland annat en trevlig kille som var dvärg. han var väl ungefär 1,20-1,30 lång och han bar alltid en stege med sig för att nå upp till rutorna på lastbilarna. Några år senare var han försvunnen och ryktet gick att han börjat på en cirkus? När man tankade minst 300 liter fick man välja vilka trätofflor (träskor) man ville ha.

Bryta plomben på bilen

Väl framme vid macken tankade jag upp bilen utifall att man kom iväg, fast utsikterna var små. Även färjetrafiken till Tyskland var inställd på grund av snöstormen. Det bekräftades även av radiomeddelanden att ingen fick köra. Det kom militärer i bandvagnar till macken och meddelade att ingen fick köra ut på vägen. Det var även helt omöjligt att köra i detta vädret, eftersom snödrivorna var så höga som 2,5 - 3 meter på vissa ställen. Här stod jag mellan Rönnede och Tappernöje på BP macken och vad skulle jag göra? Här fanns chaufförer från Sverige, Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Österrike, Frankrike, och även ett nygift par på bröllopsresa från Frankrike, på väg till Sverige. BP macken hade en liten byggnad vid sidan om där det fanns fyra rum för uthyrning. Mackägaren och vi bestämde att alla kvinnor kunde sova där medan vi kunde disponera duscharna och toaletterna på dagtid. De flesta av chaufförerna låg på golvet i den lilla restaurangen som fanns på macken. Efter som jag hade ca 120 flytt filtar i min flyttbuss, kunde jag, efter att ha brutit plomben på dörren, bidra med dessa. Att bryta plomben på dörren var ju vågat, men jag förklarade detta för polisen som kom förbi, och de skrev ett papper att jag kunde få en ny hos tullen i Gedser. För min egen del föredrog jag att ligga i bilen. Jag hade ju kupévärmare och jag lät även bilen gå på tomgång större delen av dagen för att ladda batterierna. Det nygifta paret från Frankrike fick övernatta i min bil. Jag hade ju plats och detta gjorde att jag fick lära mig lite franska, (och de svenska) som jag kunde ha nytta av på mina resor till Frankrike. Jag fick även flytta på bilen morgon och kväll på grund av att snön yrde in under den och stora drivor bildades på sidorna. Jag förstod nu att detta skulle ta tid. Jag har aldrig upplevt något liknande och det sades även på radion att stora delar av Danmark och norra delen av Tyskland var lamslaget. Även delar av Sverige, bland annat Österlen, var likaså lamslaget av snöstormen.        

Öl i mängder!

Det var bara att vänta. Vi fördrev tiden med att spela kort och kasta mynt mot en vägg, den som kom närmast vann! Vi diskuterade även vädret. Nästa dag kom ett glädjebud. Det var nämligen två lastbilar från ett danskt bryggeri, "Carlsberg," bland de insnöade bilarna och chauffören hade ringt och frågat vad han skulle göra, efter-som ölen skulle frysa när bilen stod stilla. Han fick till svar "drick så mycket ni vill". Nu blev det fart på alla chaufförer. Vi letade fram varenda spade som fanns tillgänglig och den internationella snösvängen började att skotta en smal gång till lastbilen. Belöningen blev massor med öl. Nu gick det ett lämmeltåg med ölbackar tillbaka till macken. Det blev en helt annan stämning och nu kunde till och med lastbilschaufförerna sjunga. Jag vill minnas att det var ca 70 backar 2,100 flaskor som gick åt. Andra dagen hade 2 Holländska lastbilar brutit sig ut ur ledet i Rönnede och körde förbi macken, så vi trodde att det nu var öppet igen men så var inte fallet! Vi fick snart reda på av en militär bandvagn att den första lastbilen låg på sidan strax före Tappernöje. Och den andre kunde inte stanna utan körde in i den första. Så nu var det inte bara snön som stoppade oss utan även två dumdristiga lastbilschaufförer som chansade och blockerade vägen. Vi som var kvar på macken hade det mycket trivsamt trots omständigheterna. Det var en upplevelse att se hur folk blir i en sådan här situation. Gemenskapen var verkligen fin och alla var lika mycket "värda" oavsett nationalitet eller yrke. På nyårs afton gick alla ihop och gjorde knytkalas. Ett par av chaufförerna svarade för matlagningen. Det blev rödkål, potatis och kött, samt öl i mängder. På nyårsafton var jag rejält förkyld efter att jag legat under bilen dagen innan och tinat upp bromsarna med gasol. Jag hade gjort ett stort misstag! När bilen stod där och gick på tomgång skulle jag naturligt vis tryckt på bromsen då och då så att frostskyddsmedel kommit ut i ledningen. "Man lär av misstagen". Nu var det nyårsdagen och jag började bli orolig över att överhuvudtaget hinna till den första föreställningen i Ferrara den 4 januari. 

Helikopter hämtar chaufför.

Nu var det ett annat problem!

En svensk chaufför hade någon sjukdom och medicinen hade tagit slut. Nu kom en militär helikopter och hämtade honom för transport till sjukhuset. Militära bandvagnar kom varje dag och frågade hur vi hade det och om vi behövde livsmedel eller andra förnödenheter. Men vi hade så vi klarade oss ( öl i mängder ). Snöstormen började avta och solen tittade fram så vi tog en promenad till Tappernöje där lastbilarna hade vält. Mycket riktigt. En av bilarna låg på sidan och den andra stod i diket. Nu började militärer med stridsvagnar att röja upp på vägarna, men det var fortfarande förbjudet att köra efter-som många bilar hade lämnats översnöade på vägen och det var omöjligt att komma fram. I radion efterlystes ägarna och ombads att bege sig till sina bilar. Den femte dagen kom polisen och militären till oss och vi fick tillstånd att börja röra på oss. De lastbilar som var fast i snön, fick stridsvagnar dra loss. Vägen var enkelriktad så alla som skulle söderut fick köra först. Vägen mot Rödby och Puttgarden var stängd. Vi fick köra i kolon med en stridsvagn före. I Vordingborg fanns en militärförläggning där man samlade upp alla som skulle med färjan och söder ut. Här stod en kolonn med lastbilar som skulle norr ut. När vi hade parkerat på den stora planen på regementet körde den norrgående kolonnen ut mot Köge och vidare mot Köpenhamn. Nu fick vi mat och dryck av militären, en varm soppa och kaffe med bulle innan färden mot färjeläget i Gedser. Detta var den enda öppna vägen till Tyskland. 

Sista måltiden med chaufförerna.

Nu såg man vilka höga drivor och skador stormen hade förorsakat. På vissa ställen var drivorna högre än flyttbussen. Det var även svårt att se eftersom allt var vitt. Man blev snöblind och hade svårt att orientera sig men det som hjälpte för mig var ett par solglasögon. Väl framme vid färjeläget vände stridsvagnen och tog med en kolonn med lastbilar mot norr. När han passerade oss drog vi i våra starkhorn som tack för hjälpen. Eftersom min färdväg och gränspasseringar jag skulle göra bestämdes av TIR carnet, var detta fel gränspassering. Den skulle varit Rödby - Puttgarden. Men detta var ju en nödsituation och TIR caneret stämplades av tullen i Gedser. Nu gällde inga bokningar eller tidtabeller, utan när färjorna var lastade körde de. Det gick förvånansvärt fort eftersom det nästan bara var lastbilar på färjan. Vi chaufförer som hade varit tillsammans på den lilla macken bestämde att vi skulle träffas i matsalen och äta en sista måltid ihop innan våra vägar skulle skiljas åt när vi kom till Tyskland. Den tyska tullen stämplade mitt TIR carnet och vägskatten betalades och jag var klar för att ge mig ut på den tyska Autobahn. Nu var det bråttom eftersom en föreställning redan hade ställts in i Ferrara i norra Italien och nästa föreställning var i Parma om två dagar och dit hade jag ca 140 mil. Jag hade en och en halv dag på mig. Nu fick flyttbussen, med den 210-hk starka motorn och den 6-växlade lådan med Norrlands växeln bekänna färg. Norrlands växel var en låda på bakaxeln som fungerade som en överväxel, när man drog upp knappen på växelspaken.

Böter för fortkörning.

Färden gick nu vidare mot Hamburg och Göttingen. Nu närmade jag mig de fruktade Kasselbackarna, men de togs utan problem. Jag låg mestadels i omkörningsfilen fast det var omkörningsförbud för lastbilar. Strax före Shell macken Hasselberg blev jag omkörd av en person bil som tände en skylt i bakrutan. Med texten "Bitte Folgen = Följ Mig". Det kom även ut en spade på höger sida med texten "Polizei" så det bara var att följa med in på macken. Nu funderade jag över vad jag skulle betala böter för, fortkörning eller omkörning. Det var nämligen omkörnings förbud i backarna för lastbilar över 7 tons totalvikt. Jag tänkte att jag får väl dra valsen att bilen lastar ju bara 6 ton fast det var totalvikten som räknades.

Polisen kom fram till mig och frågade på engelska om jag kunde tyska. Vad skulle jag svara, ställa mig dum och inte förstå? Jag hade ju ett tyskt förnamn, Dieter, och i passet stod födelse- ort Hildesheim Tyskland. Nej jag sa att jag pratade tyska och försökte även förklara att jag suttit fast i snöstormen. Han sa "Gut" ta med dig papperen på lasten, körkort och plånbok och sätt dig i vår bil. Väl i baksätet på polis bilen fick jag reda på vilka lagar jag brutit mot. Fortkörning och omkörningsförbud. Jag förklarade min situation att jag var i tidsbrist och på väg till Parma i Italien där jag skulle vara i morgon bitti vid 10 tiden. De hade förståelse för att jag hade suttit fast i snön i Danmark och han prutade från 120 DM till 100 DM = 450 Kr. Även färdskrivaren kom på tal och jag förklarade att alla lastbilar som lastar under 6 ton i Sverige inte behövde använda någon fast det fanns en i bilen. Han nöjde sig med detta. Fast jag skulle använda den i Tyskland. Han tyckte väl att 100DM fick räcka. Han sa, "Gute fart und Nicht So Schnell" = Trevlig resa och inte så fort!

Eftersom jag stod still var det lika bra att tanka, och äta en god lunch och sträcka på benen. "Det kommer att bli en hård natt"! För att kunna rädda föreställningen i Parma var jag tvungen att vara där före kl 12 i morgon. Det tar nämligen så lång tid att bygga upp scenen på teatern fram till föreställningens början 20,00 

In i Österike

 Efter att tankat upp bilen och ätit hade jag nu ca 50 mil till Kifersfelden som var gränsstationen mellan Tyskland och Österrike. I Kifersfelden fick jag börja med att ta en laufsetel. Här kunde man inte skylla på att man hade bråttom utan man fick följa de rutiner som var avsedda för chaufförerna. 5 timmar var i det närmaste normalt att ta sig igenom, och ha fått de erforderliga stämplarna i TIR carenet.

Europabron brennerpasset

Nu var jag i Österrike och framför mig hade jag det beryktade brennerpasset. En av Europas vackraste motorvägar. Detta är det längsta passet genom alperna och den högsta höjden är 1,370 meter. Den sträcker sig från Innsbruck i Österrike till Bolzano i Italien. Motorvägen genom passet blev klar 1969. Efter att ha betalat avgiften för motorvägen genom passet hade jag nu Innsbruck på min högra sida och nu började klättringen uppför. Efter bara några kilometer kommer den fantastiska Europabron. Här fick man inte ha svindel eftersom bropelarna var 180 m höga och längden är 850 m. Jag såg inte mycket av de snöklädda alperna efter som det var mitt i natten. Men vem ville se snö. Det hade man fått nog av i Danmark! Jag kände väl till vägen eftersom jag hade kört här ett 30 tal gånger förut, Visste även att vädret kunde ändra sig väldigt snabbt efter som det var mitt i vintern. Därför fortsatte jag ända fram till gränsstationen Vipiteno i Italien.

Trötta tullare

När jag väl kom till Vipiteno, där den italienska tullen var, fanns det bara ett alternativ. Att gå och lägga sig och sova ett par timmar, efter som det var sent på natten och då brukade inte tullen ha öppet. Fast det skulle vara nattöppet. Men de hade i regel ursäkter, som att strömmen hade gått. Någon av tullarna hade då skruvat ur propparna för att de skulle kunna sova en stund. Det fans även andra ursäkter, som till exempel att kopieringsmaskinen är trasig. På morgonen hängde jag på låset till tullen för att det skulle gå fort. Mina papper var ju väldigt enkla, en stämpel i TIR carnet och jag var på väg igen. Här på motorvägen ner mot Trento fick man ta det lite lugnt. Efter som det var ett populärt ställe för polisen att inkassera böter för fortkörning och omkörningsförbud för lastbilar.

Nu hade jag 47 mil kvar till Parma där föreställningen skulle börja i dag den 7 januari kl 20,00 Vid nästa bensinmack stannade jag och ringde till hotellet där Cullbergbaletten var och bad Giuseppe Carbone, som var turnéledare för baletten, att försöka få ut en tulltjänsteman till teatern som kunde bryta plomben och stämpla TIR carnet. Det skulle spara en väldig massa tid att inte behöva köra till tullstationen. Vi kom överens om att jag skulle ringa från Modena. Jag började närma mig Verona och nedförsbackarna började plana ut. Här skulle jag köra över motorvägen E 13 som kom från Milano och gick till Venedig.

Polisbil med blå ljus

Jag fortsatte på E 6 söder ut och nu hade jag 13 mil kvar till Parma. Jag gasade på rätt så bra och kunde utan vidare hålla mina 100 -110km, efter som utväxlingen och chassit med växellådan var avsedd för turistbussar. Strax norr om Modena på bensinmacken vid Carpi stannade jag och ringde till Giuseppe Carbone. Jag fick information om att allt var ordnat och jag skulle köra in på bensinmacken vid Parma. Där skulle de vänta på mig. Vid Modena fick jag byta motorväg till E 2 som gick mot Milano. Här kände jag igen mig efter att jag varit med en flyttning i Scandiano året innan. Familjen jag flyttade skulle handla med kakel och marmor efter som bergskedjan Apenninerna var berömd för just marmor. Nu passerade jag staden Reggio som var nästa spelplats efter Parma. Jag satt och tänkte att vad skönt det skall bli att lossa bilen och gå och lägga sig. Jag hade ju bara slumrat till några timmar vid gränsen. Nåväl jag hade bara några kilometer kvar till mötesplatsen. Väl där stod en blå och vit polisbil och turnéledaren Giuseppe Carbone, med chefen för teatern i Parma. Nu bar det iväg till teatern med en polisbil med blå-ljus före mig och efter mig en civil polisbil med ett blå-ljus på taket. Framme vid teatern blev det en livlig diskussion angående lossningen eftersom det var siesta mellan kl 14,00 - 16,00 Efter några minuter hade borgmästaren ordnat upp det hela och lossningen började. Detta var ju ett kulturutbyte mellan Sverige och Italien. Då fick inget gå snett!

Det var en lätt lossning eftersom det bara skulle framföras tre baletter, "Romeo och Julia" "Bernardas Hus" och "Soweto". Föreställningen skulle börja kl 20,00 vilket vi skulle klara utan vidare. Jag hade tänkt gå och lägga mig, men istället hjälpte jag till att bygga upp scenen efter som jag hade en viss vana från tidigare turneringar.

Kurt-Åke vid huset dit vi flyttade familjen fån Västerås 

På vingliga ben

När allt var klart blev vi bjudna på lunch, av borgmästaren och teaterchefen. Som brukligt i Italien är maten väl tilltagen med band annat förrätt med bröd och skinka, Parmaskinka naturligtvis eftersom vi var i Parma. Sedan spagetti med riven ost, och därefter grillad entrecote. Nu började tröttheten att falla över mig. Mina ögon började blinka allt mer och min högsta önskan var att få en säng. Då kommer kyparen in med en ostbricka och mera vin och efter detta kom frukten in. Melon och persikor mm. Därefter kaffe tårta och likör. Nu var jag så j..la trött att jag hade kunnat somna direkt vid bordet. Men jag var ju tvungen att hålla stilen efter som hela ledningen för Cullbergbaletten var med. Jag var nog den som gick mest på toaletten. Detta för att skölja mitt huvud med kallt vatten för att kvickna till.

När allt var över gick jag på vingliga ben tillbaka till teatern och flyttbussen. Jag hade ett rum på hotellet men dit var det längre att gå. Flyttbussen stod bakom teatern och jag tog mig med möda upp i hytten och somnade utan att hinna klä av mig. Jag vaknade av att jag frös, för jag hade glömt att sätta på kupévärmaren till hytten. Efter att jag satt på värmen kunde jag sova ut. Vi skulle stanna i två dagar och sedan vidare till staden La Spezia, dit det bara var 10 mil. La Spezia låg direkt vid Medelhavet, där kusten kallades för Riviera di Levante. Vägen över bergsmassivet Apenninerna var odramatisk men väldigt vacker med många broar och tunnlar. Vi skulle stanna i La Spezia i två dagar, och jag hade för avsikt att besöka en familj i Sarzana, som jag och en kompis, Kurt-Åke Bogren från Skövde, hade flyttat dit från Västerås några år tidigare. Jag kunde inte ta flyttbussen dit eftersom förändringar i programmet kunde ske, och man behövde annat material, så jag fick låna en bil av grabbarna på teatern. Det var ju bara 16 kilometer. När jag kom fram blev det stor uppståndelse eftersom de inte var förvarnade om att jag skulle komma på besök. Surprise! Surprise!

Mycket frågor! När? Var? Hur? När jag kom. Var jag var. Hur jag tagit mig dit. Nu kom hela släkten och det blev ett så kallat kram- kalas. Det ordnades med en brakmiddag som,, jag sent skall glömma. Ni som läser detta och har varit i Italien eller hört talas om den italienska gästfriheten kanske kan förstå det jag fick uppleva här. Jag och Kurt-Åke Bogren, bodde hos dessa gästfria människor i tre dagar när vi flyttade dem från Sverige. Nå väl, sent på kvällen åkte jag tillbaka till flyttbussen.

Pizza och vin i Florens

Nästa föreställning skulle vara i staden Livorno dit det var 7 mil. Här blev det bara en föreställning. Nästa stopp skulle vara i Florens eller Firenze, som på italienska betyder den blomstrande och är huvudstad i Toscana i mellersta Italien. På vägen dit passerade jag städerna Pisa, Lucca, Pistoia, och Prato. Strax före Florens, ca 2 mil, i en liten by med namnet Olmi hade jag varit tidigare med en flyttning. I Florens skulle vi stanna i två dagar. Vilken stad! Här hade man kunnat stanna längre för det fanns ju så många sevärdheter. Efter att ha sprungit runt på dagarna var man rätt trött på kvällarna. Och sedan satt man där i lastbilshytten med en pizza och ett glas vin och försökte memorera allt. Det var svårt att ta in allt jag hade sett i denna staden. Jag bodde hela tiden i flyttbussen och man kunde inte bo mera centralt än vad jag gjorde. Mitt i stan bakom teatrarna med gång avstånd till det mesta. Efter 2 dagar i Florens var det dags att åka rakt-norr ut över Toscana-bergen till staden Bologna som var belägen på Po-slätten. Dit hade jag 9 mil. Här stannade vi i 2 dagar. (skönt)

Den första dagen gick åt att bygga upp scenen och den andra dagen till att sova, eftersom nästa ställe var i södra Italien närmare bestämt i Bari dit jag hade 80 mil. Italien kallades även för stöveln Den ser ju ut så på kartan. Och Bari låg i klacken av stöveln. Andra dagen på kvällen när föreställningen var slut kl 22,00 hade vi bråttom med lastningen efter-som jag skulle vara framme i Bari nästa dags morgon vid 10,00 tiden, efter lastningen i Bologna, som var klar ca 23,30 bar det iväg. Jag hade nu resesällskap av Rainer Fagerström, som var ansvarig för scen och ljud. Det var bra att ha någon att prata med när John Blund började att komma över mig fram på småtimmarna. Vi skulle även börja bygga upp scenen när vi kom fram efter som resten av ensemblen flög ner, och de skulle inte vara framme förrän på eftermiddagen.

Inte bara motorvägar i Italien mycket tunnlar och serpentinvägar

På väg till Bari.

Nåväl, resan började nu mot Rimini som ligger vid Adriatiska Havet. Motorvägen från Bologna till Rimini är spikrak så jag kunde hålla en bra snitt- hastighet. Det fanns heller inga backar att tala om, och det var lite trafik eftersom det var mitt i natten. På vägen ner satt jag och Rainer och pratade om vem som hade bokat in detta efter som det var tajt med tiden. 10,5 tim för att köra 80 mil. Den personen hade väl inte tittat på kartan hur Italien såg ut. Vi passerade Rimini och Pesaro och närmade oss nu staden Ancona. Vägen började bli allt-mer backig. även några tunnlar hade passerats. Men den 210 hk starka motorn tog backarna utan problem.

När vi kom till staden Pescara hade vi kört halva sträckan och här hade backarna tilltagit. Vi tog en så kallad pisspaus, och nu fick jag slå av på farten lite, eftersom italienarna började vakna och trafiken ökade väsentligt. E2, som jag körde på, var nämligen den enda förbindelsen från norr till söder på denna sida bergen. Jag kunde ändå gasa på rätt bra utan att riskera något. Men att hinna till kl. 10,00 var nog lite svårt. Strax söder om staden Termoli började vägen plana ut igen och vi var nere på låglandet. Flyttbussen behövde inte arbeta så hårt nu utan vi rullade fram mot staden Foggia. Där tog vi en liten paus och tanka.(även för att tömma blåsan.)

Nu hade vi bara 13 mil kvar och vad tidsplanen anbelangar skulle vi kunna vara framme i Bari ca kl 10,00-11,00. Strax före Bari, på motorvägen vid en bensinmack, stannade vi och frågade efter vägen till teatern. Vi fick en förklaring på italienska, som ingen av oss förstod. Efter vad vi kunde tyda av hans kroppsspråk och hans viftande med armarna skulle vi köra mot färjeläget och hamnen, på väg in mot staden såg vi affischer med Cullbergbaletten på. Mycket riktigt. På väg ner genom staden såg vi teatern och fullt med affischer. Jag backade in på en smal gata mot teaterns baksida. Där blev vi mötta av ett tiotal personer som skulle hjälpa till att lossa. Klockan var nu ca 11,00 och med så mycket folk skulle det gå väldigt fort att lossa.

Siesta

Jag tog fram ett program för att se vilka uppsättningar jag skulle plocka fram. Det var "Romeo E Giulietta", "La Casa Di Bernarda".( på italienska ) och "Soweto". En tima var allt avlastat, och nu började vi hissa upp lampor och långa tygstycken vid sidorna, dra kablar kors och tvärs och ställa ut högtalare. Nu började klockan närma sig 13,00 och den så kallade siestan skulle inträda. Jag har väl aldrig längtat så efter en paus som nu. Efter att ha kört hela natten gick jag och la mig för att sova i 3 Tim. Gud vad gött! Vid fyratiden blev jag väckt och nu hade resten av ensemblen kommit.

Här i Bari skulle vi spela i två dagar och det betydde att jag var ledig till kl 22 nästa dag. Jag tog några korta promenader men detta var ingen trevlig stad. Det var ju en hamnstad med mycket färjetrafik som drog till, sig mycket konstigt folk. Jag föredrog därför att stanna vid teatern och min flyttbuss, och sova ut till nästa dags kväll, då vi skulle lasta vid 22,00 igen. Nu ställdes färden mot Palermo på Sicilien dit jag hade ca 78 mil. Men jag hade 2 hela dagar på mig. Första dagen startade jag tidigt för att vinna lite tid efter som jag skulle åka färja, över Messina-sundet. Men det skall väl inte vara några problem efter-som det är mitt i vintern.

Motorvägen ner mot Messina var väldigt kurvig och hade även många tunnlar. Strax före färjeläget till Sicilien stannade jag i en liten fiskeby Calabra för natten. Nästa dag bar det iväg till färjan dit jag bara hade 2 mil. Vid färjan blev det ett litet problem efter som det var ett veck på rampen och kajen så den låga markfrigången på flyttbussen kunde ta i, men med några brädor ordnade det sig. Problemet hade nog uppstått tidigare efter- som det fanns mycket bräder och kilar på kajen.

Spagetti och koltabletter.

På andra sidan i Messina gick det bättre. Nu var man i Maffians hemland Sicilien. Här fanns även Europas högsta vulkan Etna, 3,350 meter hög. Nu var det bara 23 mil kvar till Palermo, men vilka mil! Vägen gick mestadels på broar och genom tunnlar. På höger sidan hade jag Medelhavet och på vänster sida de höga bergen som var upp till 2,000 meter höga. Där sträckte citronträden sig upp på sluttningarna.

5 mil före Palermo slog jag, läger på en rastplats vid Termins Imerese. Här på höjden hade jag en fantastisk utsikt. Jag gick in på restaurangen och åt. Spagetti med riven ost och en koltablett. (Konserverna jag hade med fick vänta) Jag har lärt mig att inte bli för djärv när man skall äta ute, men spagetti är väldigt svårt att misslyckas med. Det är möjligen köttfärssåsen man ska undvika. Nåväl, här satt jag i min ensamhet i flyttbussen på kvällen och tog en kall öl och tittade ut över Medelhavet. Det var inte utan att man började längta hem! Men 2 dagar till i Palermo sedan skulle det bära iväg hem. Nästa dag körde jag in i Palermo och fick åter fråga mig fram var teatern låg. Nu var det en kille på vespa som var så vänlig att han körde före mig till teatern. När lossningen var klar var jag ledig i två dagar, och den första dagen tittade jag runt i Palermo.

Maffians hem stad Corleone.

Nästa dag hade jag hyrt en bil. En liten Fiat. När jag hade tryckt mig in bakom ratten körde jag upp i bergen. Med de fina vyerna över landskapet. En stor del av terrängen som jag färdades genom bestod av oliv-och citronlundar. Jag fick se en skylt med namnet Corleone 18 km, och vem har inte hört talas om detta namn från maffia-filmen Don Corleone med Marlon Brando i huvudrollen. Jag befann mig nu mitt i den så kallade maffians Costa-Nostras revir.

När jag kom tillbaka till teatern på kvällen, var jag med bakom scenen och tittade ut över salongen. Och undrade naturligt vis vilka som kunde vara med i Maffian. Det var ju väldigt svårt att se eftersom alla hade svarta kostymer och ingen utmärkte sig nämnvärt från de andra besökarna! Vid 22,00 började vi att lasta och var klara ca kl 24,00, Nu hade jag nästan 400 mil till Stockholm. Och där ifrån 35 mil hem till Skövde. Jag körde samma väg tillbaka ända till Castrovillari. Där delade sig vägen, Bari till höger och Napoli och Rom till vänster. Denna motorväg kallas för Autostrada del Sole, "Solvägen." Den sträcker sig från Sicilien ända upp till gränsen mot Österrike. Nu var det bara att gasa på upp mot Napoli. Jag stannade en bra bit söder om Napoli för att övernatta. Ville inte köra på natten eller övernatta i närheten av Napoli eller Rom. Man hade ju hört talas om, från andra chaufförer, att en del lastbilar hade blivit kapade eller rånade där.

Lastbilarnas Bermuda-triangel.

Efter att jag passerat Rom gick vägen nu mot Florens och vidare mot Bologna och Modena. Sedan upp mot Verona och vidare till Trento och Bolzano. Nu var det bara 7 mil kvar till Vipiteno, som var den italienska gränsstationen. Denna del av Italien, Jugoslavien och Österrike kallades för lastbilarnas Bermuda- triangel eftersom många lastbilar försvann. De som blev stulna eller kapade hade i regel laster som bestod av, kött, nescafe eller elektronik. Det var populära laster som kunde avyttras snabbt. Nåväl, ingen var intresserad av min last utan jag kunde fortsätta upp genom Österrike och Brenner- passet till Tyskland och vidare till Danmark. Naturligtvis stannade jag på BP macken i Rönnede och tankade. Det blev en trevlig pratstund över en kopp kaffe och en Röd-Pölse! Vad mina badbyxor anbelangar blev det aldrig något dopp i Medelhavet. Jag var nog lite för optimistisk. Det var ju mitt i vintern och vinter, var det ju i Italien också. Vid hemkomsten efter 48 dagar ON THE ROAD, kom jag till Jungfrugatan i Stockholm, där jag lossade rekvisitan, träffade jag Birgit Cullberg och turnéledaren Ronald Sundberg. 

Danmark nästa!

Här fick jag information om att nästa turnering skulle gå till Hong Kong, och London, men detta skulle ske med flyg. Efter hemkomsten från London, var det planerat en turnering till Århus, Odense och Nyköping Falster, i Danmark. (Inte nu igen tänkte jag!) Men nu var det på våren i maj månad. Förhoppningsvis utan SNÖ! Under denna resa fick jag en helt ny respekt för snö. Hur kunde det hända i Danmark av alla ställen? Nu i efter hand förstår man vad som gjorde detta. Det starka snöfallet och vinden gjorde att jord och snö blandades och vallarna blev stenhårda som betong. Inte bara Danmark drabbades. Åven Skåne och norra Tyskland blev lamslagna av all snön.

Tidningen Expressen

Tidningsurklipp från Skaraborgs Läns Annonsblad. SLA. I Skövde. 1979

St. Göran & Draken

Birgit Cullberg och Hans Ullberg vid ingången till Solna filmstadens infart. Även autografer av delar av dansarna. Här lastade jag mycket utrustning för Riksteatern, och Kungliga operan, och Cullbergbaletten, och Dramaten i Stockholm.

Text och bild av Dieter Dunedal.