Resan till Aten

Turnering med Cullbergbaletten till Aten i Grekland 1978

Jag, Dieter Dunedal, fick åter frågan efter hemkomsten från turneringen i Danmark och Norge, och Sverige om en turnering som var planerad med början i augusti 1978 till slutet av oktober till Aten i Grekland. Föreställningen skulle äga rum på Lyckavitos friluftsteater i Aten. Teatern ligger på toppen av en slocknad vulkan 278 meter över staden, och är Atens högsta punkt. Högre än Akropolis. Och sedan vidare till Bulgarien och Bukarest i Rumänien. Ungern. Ungern var nog det bäst organiserade landet i öst. Ja, åter en liten tripp på 745 mil tur och retur. 

Tidningsurklipp. Skaraborgs läns annonsblad. SLA. 1978.

6,000 kg Rekvisita. Och 750 Mil.

Jag hämtade lastbilen vid Jönköpings Stadsbud, för vidare färd mot Stockholm för lastning.

Som vanligt var det lastning på Jungfrugatan i Stockholm Cullbergbalettens träningslokal, och Filmstadens rekvisita-förråd i Solna. Även några prylar på Operan i Stockholm. Lasten bestod bland annat av lådor med elkablar, långa stänger (rör) med strålkastare på som man hängde i taket på teatern ( råer) och ett antal garderober med kläder i (kyrkor).Också de viktiga plast-mattorna som fanns i två färger. Vit och svart, Detta för att man inte visste vilket slags golv det var på teatrarna. Det var också  de mattorna man tränade på. Mattorna tejpades med en special tejp i skarvarna, så att de höll ihop när de låg på golvet. Nu var allt lastat och klart, och vi åkte tillbaka till Jungfrugatan för att gå igenom programmet och alla papper som behövdes. Bl.a. TIR Carnet en innehållsförteckning och retur intyg. (Retur intyget försäkrar att inget lämnas kvar av oss utan att allt går tillbaka till ursprungslandet Sverige)

Vi kontrollerade att alla i ensemblen hade pass, som var giltiga i minst tre månader efter vistelsen i det sista landet vi skulle vistas i. Detta på grund av visum. För min del blev det ju längre tid efter som jag skulle köra hem via Bulgarien, Rumänien, Ungern, Tjeckoslovakien. Österrike. Tyskland och Danmark. Nåväl, efter att allting var kollat, Tog Jag Dieter avsked av Birgit Cullberg och Giuseppe Carbone, Den sistnämnde var från ön Peloponisos i Grekland. Birgit och Giuseppe var balett-ansvariga. Ronald Sundberg var producent och turnéledare, och det tekniska teamet bestod av Rainer Fagerström, ljud, Ofryst Kozlowski ljus, Sven Lindquist, kostym och Zbigniew Pieniezny, scen. Med flera. Se bilaga.

Cullbergs tekniska tiem hemma hos mig på en drink när de var och gästspelade på Skövde teatern. 1977. Jag till höger på fotot.

På väg hem till Skövde.

Väl hemma hade min fru redan bunkrat upp med burkmat, en vatten-dunk på 25 liter och en mindre på 5 liter. och det viktigaste av allt: koltabletterna, för att inte bli magsjuk. Kläderna jag behövde var framlagda bl.a. badbyxorna. Det var ju mitt i sommaren och enligt väder-prognosen skulle det vara väldigt varmt i Grekland. Hon visste vad jag behövde för resan, det var ju inte första gången. Nu hade jag en vecka på mig att köra de 370 mil till Aten. Detta borde inte vara några problem. Efter att ha lastat in mina grejer i hytten, kollat över lastbilen och sparkat på däcken med träskorna (skratt) bar det iväg. Volvos B58 motor som var placerad i mitten mellan ramen och hördes knappt i hytten. Jag hade laddat upp med nya kassetter med musik att lyssna på. Det hade nog blivit svårt att förstå jugoslaviska, bulgariska, rumänska, m.m. Jag kunde ju tyska och engelska vilket kanske underlättar? Nu hade jag kört 33 mil till Helsingborg och gjort klart med tullen och, lastbilen blev plomberad. Även en stämpel i TIR carnet, och ett blad revs ur som tullen behöll. En del var kvar där stämpeln satt. Detta var ett måste och upprepades vid alla gränsposteringarna. Annars hade jag inte kommit vidare, eller fått vända tillbaka om stämpeln fattades. Man fick kolla två ggr så att det blev riktigt.

Över till Helsingör och Danmark

Efter en kopp kaffe och smörgås på färjan var jag nu framme i Helsingör. Här fick man åka 3 km söder ut till Kvistgård där tullen låg. En ny stämpel sedan bar det iväg 22 mil till Rödby. Jag stannade halvvägs till Rödby, närmare bestämt i Rönnede, på BP macken. Här tankade jag upp lastbilen efter som dieseln var billig.

Storströmsbron mellan Själland och Falster i Danmark 

Den smala storströmsbron. När tåget kom på bron gungade den kraftigt. Här fick man även vika in backspeglarna, och hålla tungan rätt i mun. 

 Nu var jag framme vid färjeläget i Rödby. Även här fick jag en stämpel av den danska tullen i TIR carnet och var på väg ut ur landet. På färjan mellan Rödby och Puttgarden intogs lunch. Man fick ju spara på konserverna! Framme i Puttgarden var det en större procedur. Jag fick en så kallad laufsettel ( papperslapp till olika stationer). En stämpel vid varje lucka behövdes. Mängden diesel kollades med en Tankchain (tanksedel). Det du hade med dig ut sist fick du ha med dig in igen. Hade du för mycket fick du betala mellanskillnaden. Även färdskrivare-diagrammet fick man visa upp. Nu till polisen, och en stämpel vid tullen. När man hade fått alla stämplar bar det iväg. Nu hade jag 100 mil till gränsen till Österrike. Väl framme vid macken Stilhorn Hamburg hade jag kört 70, mil och det var dags att ta dygnsvila här. Det var viktigt efter-som den tyska polisen kollade färdskrivare diagrammet vid gränsen mot Österrike. Stämde inte tiderna kunde det bli höga böter, och en oplanerad längre paus. Nåväl en natts sömn och frukost bestående av två smörgåsar och en kopp nescafe. 

Kasselbackarna.

Nu bar det iväg mot Kassel, jag passerade min födelse stad Hildesheim som jag lämnade som åtta åring för att utvandra till Sverige 1952. Jag hade en morbror kvar här i staden. Tyvärr var Georg både döv och stum efter kriget, så jag kunde inte ringa till honom. Jag ville heller inte krångla mig in med lastbilen dit. Han hade nog också velat att jag skulle ha stannat en stund. Detta hade tagit för lång tid. Det var lite nostalgiskt att passera staden! Men vad gör man? jag hade ju ett Jobb att utföra och var inte på en semester-resa. Allt rullade på. Motorn fungerade bra och jag körde i ca 85 km i tim. Lastbilen var byggd på ett buss-chassi med luft-och parabel fjädring. Den gungade mjukt på motorvägen, men skarvarna i betongen märktes ändå på vissa sträckor av vägen som ett dunk, dunk! Nu närmade jag mig de beryktade Kassel backarna. Här gick trafiken med de tunga lastbilarna uppför i 20 till 30 km tim i backarna. Här gällde även omkörningsförbud för lastbilar. Vad göra! Jag hade tillräckligt med kraft att köra upp i 60-70 km tim. Jag övervägde att gå ut i vänster filen och dra förbi hela kön av lastbilar. Detta kunde bli dyrt, så jag bromsade ner och lade mig i kön i stället. Jag hade ju god tid på mig. Varför riskera att bli av med 20 DM ca Svkr 85:- SEK. per omkörd lastbil. Detta kunde ju bli 15-20 lastbilar att böta för. Jag hade för avsikt att köra in på macken grossenmor, och ta en paus och äta efter-som det var dags för det. Efter en god måltid bar det iväg mot München och vidare till Gränsen. 

Heldragen linje.

Efter att ha kört några mil började Autobahn bli väldigt dålig med skarvar och nivåskillnader. Det fanns en lösning på problemet, men den var förbjuden. Man körde helt enkelt med de högra hjulparen på den högra heldragna linjen för att minska hoppandet och studsandet hela tiden. Detta straffade sig snart. Efter någon mil, vid en parkering, blev jag stoppad av polisen. Jag visste ju vad det gällde. Jag har råkat ut för detta tidigare. Nu var det bara att ta med passet och plånboken och vänta på vad böterna skulle bli. Först frågade han om jag pratade tyska, vilket jag naturligt-vis gjorde. Han förklarade att när jag passerade under bron över motorvägen, hade de en privat polis-bil som noterade alla som körde på heldragen linje. Här fanns inga bortförklaringar utan det var bara att acceptera. Han hade ett block med olika valörer i (ungefär som biljetter till buss). Längst upp började det med 10 DM. Sedan högre valörer längre ner. Han drog en på 40 DM = 180 SEK ( Surt sa Räven) Han sa Gute fart! Och jag drog vidare.

Gränsen Tyskland-Österrike.

Nu var jag i Nürnberg och här kunde jag välja väg. Via Passau eller Salzburg. Men efter som det stod Salzburg i TIR carnet hade jag inget val. Jag var tvungen att följa det som stod i detta, annars blir det att åka tillbaka till den rätta tullstationen. Nåväl, nu var jag framme vid gränsen och en laufsetel sträcktes fram till mig. Nu var det bara att gå till de olika luckorna i tullstationen. Efter att jag fått mina stämplar bar det iväg till den österrikiska tullen. Även här var det en del stämplar jag behövde. Efter några timmar i div, köer kunde jag kliva upp i hytten och köra in i ett av Europas vackraste länder, Österrike. Här hade jag varit många gånger förut med flyttningar från Sverige. Här gick vägen till vänster till Wien, men jag skulle till höger mot Villach och gränsen mot Jugoslavien. Dit hade jag ca 20 mil. Vid gränsen i Sentilj fick jag mina stämplar i TIR carneret och nu hade jag "bara" 174 mil kvar till Aten.

In i Jugoslavien.

Här i Jugoslavien fanns det inte längre vägar man var van vid som i Tyskland-Österrike (Autobahn). Bara bitvis. På väg till Ljubljana, Zagreb, Belgrad och Nis hade jag följe av massor av jugoslaviska och turkiska gästarbetare från Tyskland. De var på semester och på väg hem till sina släktingar i Turkiet. I sina Ford Taunus bilar, Många av dem arbetade på Ford. Opel. Mercedes. och Audi i Tyskland. Dessa bilar var i regel överlastade med kylskåp, rostfria diskbänkar, tvättmaskiner m.m. Många var även på väg i motsatt riktning till Tyskland efter semesterns slut. Dessa var överlastade med div grönsaker. Vitlök, meloner, paprika, ja i princip allt som odlades i dessa länder. Tyska Ford Taunus kallades i folk-mun för turkiska Rolls Royce. Det skedde livsfarliga omkörningar med dessa överlastade bilar. Man såg många frontalkollisioner där det låg köksutrustning och grönsaker i en enda röra. (se foto) 

Svåra olyckor i Jugoslavien 

Min turkiska kollega framför mig vid en frontalkollision

Krock med lastbil och personbil

En lastbil ligger upp och ner i diket

Mycket olyckor vid vägkorsningar.

Vid vägkorsningarna var det blommor och kors med Jesus bilder på där dödsolyckor hade skett. Jag fick slå av rejält på farten, för att inte bli inblandad i någon olycka. Jag hade följe med en annan chaufför som körde en trailer från Turkiet. Detta var ju bra efter-som han kunde vägen och låg före mig. Vi hade stannat tidigare vid en olycka och pratat med varandra ! ja pratat o pratat! vi förstod vad det hela gick ut på. Du kör före och jag efter! Nåväl, det var många stopp på vägen, och det tog lång tid att förflytta sig några mil. Vi stannade och tankade och tog raster ihop. Jag hade ett kort som hette DKV. Det är ett speciellt kort för åkerier som man kan betala det mesta med. Diesel. Bogsering. Färja. Verkstads-reparationer. Vägavgift. Ja, allt tänkbart. Det fungerade i alla öst-stater och i hela Europa. detta kort är ett måste om man kör i dessa länder. Efter mycket om och men kom jag efter två dagar till staden Nis. Där övernattade jag och den Turkiske chauffören. Här stod även lastbilar från Iran, Turkiet, Bulgarien, Grekland, Och många andra länder också. Nästa dags morgon skildes våra vägar. Han körde till vänster mot Bulgarien och jag till höger mot Grekland och Aten, dit jag hade ca 88 mil. Nu började värmen ta ut sin rätt. Det fans ingen AC (klimatanläggning) i bilen. Halvvägs till Aten kom jag till den grekiska gränsen Gevgelija.

In i Grekland.

Här tog det tid att komma igenom gränsen, men det gjorde inget, efter-som jag träffade tre killar en från Sverige och två från Finland. De var på väg till Volos i Grekland där färja går till Turkiet. Det var roligt att prata svenska igen. Det var ingen ide att stressa, utan det fick ta den tid som behövdes för tullen. Jag och de tre killarna hade parkerat bredvid varandra och vi bestämde oss att stanna här för natten. Nästa dag på eftermiddagen kom speditören med papperen som var stämplade och klara. Men vi stannade kvar en natt till för att det var säkrare att stå här än efter vägen. Vi lagade till en måltid och tog några öl. De berättade att de var på väg till Saudi ( Saudi Arabien). De skulle ta färjan från Volos till Izmir i Turkiet. Då sparade de tid genom att slippa åka genom Bulgarien och halva Turkiet. För min del hade jag 55 mil kvar till Aten. Vi slog följe på morgonen och passerade Thessaloniki efter 5 mil. Här var inte trafiken som man var van vid. De körde lite hur som helst. Man fick vara väldigt skärpt och ha bra uppsikt på trafiken. Sent på eftermiddagen skildes vi åt. Killarna med trailrarna körde till vänster till Volos och jag till höger mot Aten Jag stannade till strax innan Lama vid havet, där jag kunde parkera över natten. Med havsutsikt! Efter en varm natt vaknade jag tidigt på mårgonen och tog ett dopp i Medelhavet. SKÖNT. Efter att lagat frukost (kaffe, knäckebröd, och kalles kaviar) bar det iväg till slutdestinationen.

På väg till (Saudi) Saudiarabien.

Ett skönt dopp i Medelhavet på morgonen efter frukost

Aten, (Athinai)

Jag hade en liten karta över Aten och hade även fått adressen till hotell Alexandros på T Vassou 8 där Cullbergbaletten skulle bo. Jag hade gått om tid att köra fel om så skulle vara, vilket jag gjorde! Det var inte lätt att hitta. Men efter att ha snurrat runt lite hit o dit kom jag så småningom till hotellet. Det låg på en liten tvärgata, där det var omöjligt för mig att komma in med lastbilen, så jag stannade på den stora gatan Vassileos Sofias. Där var det gott om plats och bara ca 100 meter till hotellet. Det var inte heller långt från Lykavitos berget där teatern låg. Nu hade jag varit på väg i fem dagar, och satt nu i lastbilen i ett varmt och soligt Aten !Ja vad mer kunde man önska sig! Allt hade ju gått bra.

Jag sov i flyttbussen över natten på den stora genomfarts gatan. Någon värme behövdes inte, det hade varit bättre med kyla. Men någon AC fanns inte i lastbilen. Cullbergbaletten skulle komma med flyget på fredag, så jag hade två dagar till godo. Jag besökte sevärdheterna i Aten. Akropolis, Plaka, m.m. I Plaka köpte jag en typisk grekisk urna med motiv av krigare med spjut. Även vaktavlösningen vid parlamentet var sevärt. Jag hyrde även en bil, en WW bubbla, och åkte till Korintkanalen vid ön Peleponnesos. Även ett besök i hamnstaden Pireus där, jag tog ett bad i Medelhavet. Den tredje dagen, lördag morgon, skulle vi upp på berget Lykavitos med sina 278 över havet. Detta var den högsta punkten i Aten. Nu var det dags att bestiga berget. 

Lyckabettusberget med sina 287 meter över havet

Upp på berget.

Att komma upp på berget var inte det lättaste. Serpentinvägen upp var nog inte tänkt för flyttbussar på 12 meter. Nåväl, jag fick trixa lite i kurvorna. Genom att backa och lägga ut fram ändan eller bakändan av lastbilen över kanterna. Det fanns inga räcken som tur var, annars hade det nog varit problem att komma runt. Genomsvettig kom jag nu upp på toppen av berget. Efter en timmes väntan kom tulltjänstemannen med sin stämpel till TIR canet. Nu var stämpeln klar och jag kunde bryta plomben. Allt såg bra ut, och vi började lasta av det som behövdes för kvällens föreställning. "Sankt Göran och Draken". "Soweto" "Romeo och Julia". Jag var med och rullade ut mattorna, som var det första man gjorde för att de skulle räta ut sig, och bli platta jäms med golvet som bestod av trä. Detta skulle visa sig bli ett stort problem. Efter någon timme hade vi börjat tejpa matskarvarna. Nu var det mitt på dagen och de få greker som var med åkte hem. (SIESTA). Även vi behövde en paus, för det var fruktansvärt varmt här. Teatern låg ju i en utslocknad vulkan (som i en gryta). Här stod luften stilla, och det behövdes en svalkande dusch. När vi var klara, flyttade jag lastbilen en bit bort bakom läktarna i skuggan. Där skulle den stå i tre dagar. Jag bodde i den under tiden vi var i Aten. Jag ville det för att det kunde vara en risk att lämna den här utan tillsyn. Det fanns heller inga vakter, som kunde ha uppsikt över vår utrustning. Då var det bra att jag fanns där. Min sömn blev heller inte den bästa. Det var helt enkelt för varmt på natten. Jag vaknade många gånger, och gick även och duschade kallt mitt i natten. Man var lite som en vakthund på berget i Aten! 

Akropolis.

Jag i gröna byxor och vit skjorta 1978- Nu hade jag tid över för att se på Athen i 2 dagar.

Vaktavlösning vid parlamentet och den okände soldatens grav.

Föreställningen på kvällen. St Göran och draken 

Nu var det dags! Kl var 19,00 och föreställningen skulle börja med "Sankt Göran och Draken". Jag satt i publiken och där var även en delegation från svenska kulturministeriet på 20 personer, med kulturminister Jan-Erik Wikström som högsta personen. Även det grekiska kulturministeriet var där. efter-som det var ett kulturutbyte mellan Sverige och Grekland. den Svenska delegationen kunde väl inte gå och titta på Cullbergbaletten i Stockholm (det var väl för nära). Nåväl nu var klockan 19,00 och Mats Ek iklädd en kostym med pinnar och spröt åt alla hål! skulle komma inspringande från vänster sida av scenen. Nu hände något märkligt! Han skulle stanna i mitten av scenen, men kunde inte stanna utan drattade om-kul. Han kanade liggande på rygg ut på höger sida av scenen. Vad hände? Jo, mattorna hade legat i solen och blivit fruktansvärt varma. På kvällskvisten blev det ju svalare, så plastmattorna hade börjat svettas. Det hade helt enkelt blivit små kondens-droppar på mattorna, och detta gjorde att det blev lika halt som på skridskobana. Nu fick jag, Ronald Sundberg, Giuseppe Carbone, alla som var lediga, dra bort mattorna från scenen och ut på planen. Där låg de huller om buller. Nu kunde föreställningen fortsätta. Hur gick det med Mats Ek? Jo, han klarade sig bra. De är ju så mjuka och vältränade i kroppen. Men nya pinnar och spröt fick tas fram. Nu skulle det börja om. Det trägolv som låg under mattorna var inte gjort att dansa balett på. Det lät ihåligt och vid varje hopp eller språng av dansarna kom en resonanston från golvet (som ett eko). Föreställningen fick kortas av. Det var farligt. Någon kunde skada sig på trägolvet.

Lyckabettus teatern

Till Svenska Ambassaden

Efter föreställningen var vi bjudna till Svenska Ambassaden för en drink. Ja även jag fast jag stod nog i den lägre rangen bland dessa politiker och ambassadörer. Birgit Cullberg var alltid noga med att även jag tillhörde gruppen. Här stod jag nu högst uppe på takterrassen på höghuset och tog en drink vid flygeln, när en dam ur den svenska delegationen kom fram och frågade, var jag kom ifrån. Skövde, sa jag. Jaha, sa hon. Jag kommer från Brunnsbo vid Skara. Tänka sig, att här stod man i Aten och pratade (västgötska)

Svenska Ambassaden längst upp. I huset fans flera ambassader  

Nästa dag hade vi ett tufft arbete framför oss med alla mattorna som vi dragit ut i sanden. Vi var tvungna att tvätta bort sanden på dem och lägga de på tork på scenen. Sedan rullade vi ihop dem, och ställde mattorna i flyttbilen som stod i skuggan. Där fick de stå till strax innan föreställningen skulle börja Detta gjorde att de inte var så varma. Scenen var ju klar med belysning och allt annat, Så en timme innan föreställningen skulle började tog vi ut mattorna och hjälptes åt att tejpa ihop dem. Solen hade ju gått ner och kunde inte värma mattorna. Och se det funkade! Efter föreställningen tog vi bort mattorna igen och ställde dem i lastbilen. Nåväl, nu var det sista kvällen och vi packade ihop. Tulltjänstemannen var på föreställningen och kunde plombera lastbilen. Vi skulle ta oss ner för Lykavitos-bergets serpentin-väg. Nu uppstod samma fenomen som med mattorna på scenen Det hade bildats fuktiga pärlor på vägen. Asfalten innehöll även mycket olja, och det blev fruktansvärd halt. Rainer Fagerström åkte med mig ner, och vi satt tysta och tittade på varandra när lastbilen kanade i kurvorna på det hala underlaget. Vid nästa kurva hade Rainer flyttat sig in till mig !Han satt ju på yttersidan mot stupet! Som tur var fanns det en liten sträng med grus på ytterkanten av vägen, där jag fick fäste med däcken. Nu hade vi balanserat oss ner på grus-strängen. En lite blek Reimer Fagerström hoppade av vid hotellet, och sa. "Jag skulle nog ha åkt med de andra i taxin ner" Jag torkade svettpärlorna i pannan och sa. "Bukarest nästa".  

Serpentinvägar i Bulgarien 

Till Bukarest i Rumänien.

Nu var kl 23,30 och jag passade på att ta mig ut ur Aten när det var lite trafik. När jag hade kommit ut ur stan slog jag läger för natten. Frukosten nästa morgon bestod av kaffe och bröd inköpt i Aten, Pålägget blev ost på tub som jag hade i kylskåpet. Nu hade jag 125 mil till Bukarest i Rumänien. Det blev samma väg tillbaka till Thessaloniki. Där fick jag svänga till höger mot Istanbul och sedan till vänster mot Sofia i Bulgarien. Det är ju inga Autobahn här så vägarna var inte de bästa. Även mycket bergspass med serpentin-vägar. Jag hade visserligen tid på mig 4 dagar. Men det tog tid att klättra upp till 1,800 meter, och sedan köra sakta ner för bergen. Det fanns även en så kallad Telmabroms på lastbilen. (Det var en klump som bromsade elektriskt på kardanstången.) Det gick åt mycket ström från batterierna när man använde den nerför. Så man fick tänka sig för när man kom ner från bergen och inte stänga av motorn direkt. Då hade man inte fått igång den igen. Det hade tagit för mycket ström av batterierna. Den fick vara igång en stund så att batterierna laddades igen. Jag fyllde även på vatten i mina medhavda dunkar här uppe i bergen. Det hade jag lärt mig sedan tidigare resor till dessa länder. Här uppe var vattnet rent. Det kom direkt ut ur berget. På många ställen hade folk slagit in rör i berget där vattnet rann ut. Och många av ortsbefolkning kunde hämta sitt vatten här.

Här var det krokigt och brant nerför i Bulgarien. Inga räcken heller.

In i Bulgarien.

Nu var jag vid gränsen till Bulgarien. Före gränsen fick jag åka till en desinfektions plats. Där fick jag åka genom en bassäng som var ca 15 meter lång 3 meter bred med desinfektionsmedel i. Här satt en äldre dam med huckle på huvudet och en borste på skaft och skrubbade lastbilen ca 2 meter upp runt om. Det stod en skylt med bokstäver på, som jag tyvärr inte kunde läsa. Men när det var färdigt kom en utsträckt hand fram, från den äldre damen, Det betydde det som stod på skylten! Att man skulle betala. Nåväl, jag hade inga bulgariska lev, så jag tog upp 5 DM och en ask (paparosi) cigaretter. Hon bugade och tackade och satte sig igen och väntade på nästa bil. Detta hade jag gjort förut, efter-som jag hade har varit i Bulgarien tidigare. Det var nämligen så att Bulgarien var ett stort kött-producerande land. Och ville inte ha in rabies eller mull o klövsjukan även andra sjukdomar i landet. Det kunde ju vara så att man körde på en räv, ett vildsvin eller något annat djur. Då kunde det finnas kvar blod på kofångaren eller andra delar på lastbilen, och ett djur i Bulgarien kunde komma och nosa eller slicka på det, och på så vis var smittan sprid in i landet.

Nu var jag vid tullen och det var inga problem. En stämpel i passet och en i TIR carnet, och jag var på väg till Sofia, Rumäniens huvudstad. Här hade jag varit förut. Det fanns en ringväg runt staden. Där var det populärt för polisen att inkassera lite extra pengar. Man kunde stannas för allt möjligt fortkörning (utan mätinstrument). Det var ju huvud-vägen till Istanbul i Turkiet. Poliserna stannade nästan bara utländska lastbilar. De visste att vi hade både cigaretter och västerländsk valuta. För att inte bli stående för länge, var det bara att ta upp en ask Marlboro (cigaretter) eller väst valuta. Jag hade lärt mig ett litet trick att undgå detta. Jag väntade tills det kom en utländsk lastbil och jag lade mig strax bakom. Lite mer mot mitten. När den framför blev stannade, fans det ingen möjlighet för mig att stanna, efter som jag låg så nära. Detta lyckades jag med några gånger, och sparade in lite mutor (pengar och cigaretter).

På väg till Rumänien.

Nu hade jag ca 32 mil till Rune, gränsen mellan Bulgarien och Rumänien, och några mil utan-för staden Sofia var det dags att börja klättra igen. I staden Butovgrag var jag åter på 1,000 meters höjd med serpentinvägar utan vägräcken och branta stup. Längre bort kunde man se berg som var 2,400 meter höga. Jag närmade mig staden Pleven, som jag körde förbi utan problem. Nu var det 8 mil kvar till gränsen mellan Bulgarien och Rumänien och gränsen skildes av floden Donau. Efter att kommit fram till den bulgariska tullen och fått mina stämplar, Bar det iväg över bron som gick över floden Donau. Mitt på bron satt 2 flaggor, en bulgarisk och en rumänskt. Här var gränsen. Nu hade jag parkerat och var på väg till ett gammalt hus där tullen låg. Efter att jag lämnat Tir caneret och mitt pass stod jag och väntade på att få dessa stämplade och återlämnade till mig.

Men då kom en tullare med lite mer glitter o medaljer på bröstet och sa: "out to camion" (ut till lastbilen). Jaha, tänkte jag. Han vill väl se hur en flyttbuss från höga Norden ser ut. När vi kom till lastbilen började han att kräva att jag skulle lasta av för kontroll. Nix, sa jag. Detta är en transport som går på regerings-nivå mellan Sverige och Rumänien. Jag hade ju ett TIR carner. Han gav sig inte. Han ville väl ha mutor, i form av pengar eller cigaretter, eller bara visa sin makt, Jag sa till honom att jag behövde låna telefonen för att ringa till Svenska ambassaden i Bukarest. Detta fick jag göra, och jag kom till en sekreterare och förklarade situationen. Hon kopplade mig till ambassadör Lars Hedström. Det var hans fru som svarade, och jag förklarade för henne att jag inte kunde komma igenom tullen. Hon sa, att Lars Hedström inte var hemma. Han och den rumänska kulturdelegationen var på flygplatsen, för att möta den svenska kulturministern och Cullbergbaletten. Hon sa att jag skulle vänta där. Hon skulle ta kontakt med ambassadören och förklara situationen. Jag försökte en sista gång förklara för tulltjänstemannen att det var en viktig transport, och att den gick på regerings-nivå. Föreställningen skulle vara först nästa dag på Operan i Bukarest. Nåväl jag gick till-baka till min flyttbuss och gjorde i ordning lite mat (konserver),och lyssnade på musik (kassettband).

En Fattigmans berättelse.

Det var ju inte mycket rörelse vid gränsen. Bara några enstaka mindre lastbilar och häst och vagn med ved eller hö på. jag började lägga märke till en man, som strök om-kring lite vid min flyttbuss. efter en stund kom han närmare och lade två fingrar mot munnen, som man gör när man röker. Aha, han var ute efter (paparosi) cigaretter. Han hade knappt kläder på kroppen och haltade kraftigt. Jag tog upp en ask cigaretter och öppnade fönstret på höger sida där ingen kunde se honom. Han bugade och skyndade sig bort mot ett bostadsområde. (Var det dagens goda gärning eller?) Nu började det skymma och jag stod kvar här och väntade. Då kom samme man tillbaka med ett litet paket i handen. Han kom fram till lastbilen och jag vinkade att han skulle komma in. Han kom och satte sig i flyttbussen och jag drog för gardinerna so att ingen kunde se honom. Då hade det blivit stora problem för honom, efter-som rumäner inte fick prata med västerlänningar. I paketet hade han en bit bröd och en bit svål (späck). Han kunde tyska något så när, och han berättade att diktatorn Nicolai Ceauşescu hade jämnat deras by med marken (i norra Rumänien vid gränsen till Ungern,) och tvångsförflyttat hela byn hit för här fans en masonit fabrik och de behövde arbetskraft. Nu förstod jag varför det var brunt i luften och på marken. Det var röken från fabriken.

Han hade svårt att gå efter en arbetsskada i höften Han berättade också att hans pojke på 9 år hade svåra problem med sina luftrör. Hans andra 2 barn och fru arbetade på fabriken och fick försörja familjen. Det var knappt att de kunde äta sig mätta på vad de fick i lön. Vi kunde inte prata så mycket mer, för att inte utsätta honom för repressalier om de hade kommit på honom. Jag tog upp plånboken med DM (tysk valuta) och gav honom 10 DM ca 450:- sek och 2 askar cigaretter. Han blev över sig av lycka, och sa, att nu kan jag gå med min son till läkaren och få medicin. Han kunde byta bort cigaretterna mot medicin och betala läkarbesöken med pengarna. Han gick ut och bugade sig för den gåva han hade fått. Jag satt länge tyst och hade nästan glömt situationen jag hamnat i. 

Rumäniens minister och blåljus.

Nu började det bli mörkt på platsen där jag stod och väntade på att saker och ting skulle hända. Det var bara 7,5 mil till Bukarest, men föreställningen skulle vara först nästa dag. I fjärran såg jag blinkande blå lampor som kom allt närmare. Nu var det två polisbilar och en svart bil i mitten som kom i hög fart fram till tullstationen. En man kom fram till mig och frågade på Svenska.

Varför jag stod kvar här, det var den svenska ambassadören Lars Hedström. Jag förklarade vad anledningen var, och han översatte till den rumänska kulturministern och hans sekreterare. Nu hade även tullarna kvicknat till när de fick se dessa högt uppsatta personer. Jag fick peka ut den tulltjänsteman som inte ville släppa igenom mig. Den rumänske kulturministern och hans sekreterare tog med sig tulltjänstemannen in på tullstationen och man kunde höra ända ut hur diskussionen gick. Han tullaren fick sig en rejäl utskällning, vad jag förstod. Det skadade inte. Han ville väl ha betalt av mig. (tji fick han) Nåväl, nu kom ministern ut. han kom fram till mig och sträckte fram mina papper, och på engelska frågade han hur fort jag kunde köra med lastbilen. Ja sa: ca 110-120 km. You follow me = Du följer mig. Nu bar det iväg med två polisbilar och en svart limousin före och sedan jag, Dj...lar vad det gick! Mitt i vägen! Det var ju i princip en enda lång raksträcka i 7 mil till huvudstaden Bukarest. Väl framme i staden fick jag parkera vid Operan, och fick sedan skjuts av den ena polisbilen till hotell Lido, som låg på Boulevard Magheru mitt i centrum. Jag fick inte sova i flyttbussen för de ville väl veta var man befann sig. Det var även lättare för sekuritates att hålla kål på mig.

3 Dagar i Bukarest.

Efter att checkat in fick jag en sömlös natt. Jag hade fått ett rum ut mot gatan där spårvagnarna körde och gnisslade. Efter frukost ville jag gå till min flyttbuss vid teatern , men då kom 2 killar i kostym fram till mig och sa. "We can drive you to the Opera". Dessa grabbar var inte vilka som helst, utan från den beryktade rumänska Sekuritates. Detta var en av de största säkerhetstjänsterna i Östeuropa och i perioder mycket brutala. Väl framme vid teatern skulle jag backa lastbilen till dörren där rekvisitan skulle in. Då ser jag att min högra backspegel är borta men som tur var bara spegelglaset. Jag visste att dessa är hårdvaluta i Rumänien. De användes på toaletterna hemma i bostäderna. Det var ju lite bråttom dagen innan, annars brukar jag plocka bort dessa när jag parkerar över-natt. Nu hade vi lastat av rekvisita för att spela "Bernardas hus". "St. Göran och Draken". "Soweto". Jag talade med teaterchefen angående min backspegel. Det skulle ordnas. Han skämdes nog lite. Nu hade jag parkerat flyttbussen. Då kom det en militär-bil och släppte av soldater med automatvapen. Nu placerades en soldat framför och en bakom vid flyttbussen som vakter. TACK FÖR DETTA. Nu fick jag faktiskt gå tillbaka till hotellet utan bevakning? Nej de hade nog uppsikt över mig fast jag inte märkte det. När jag kom till hotellet träffade jag mannen som hade hand om mitt rum. Jag undrade om jag kunde byta rum. Han följde med mig in på mitt rum och pekade på en liten miniräknare som jag hade på nattduksbordet. Detta var hårdvaluta. Nåväl, vi förhandlade fram att jag fick ett nytt rum, och även få välja maten jag skulle äta. Han blev överlycklig och var nog den enda på hotellet som hade en miniräknare. Jag hade miniräknare och digitalklockor med mig som jag köpt tidigare på mina resor till Barcelona i Spanien. Där såldes de billigt nere vid hamnen där vi alltid parkerade när vi var där. Några hade jag gömt i lasten, men en hade jag alltid på mig ifall jag behövdes att muta mig fram.

Inbjudan till svenska ambassaden 

Övervakad av Securitates.

Nu hade jag fått ett nytt rum och sovit bra. Efter frukost följde jag med bussen som körde Cullbergbaletten den korta biten till teatern. Då slapp jag grabbarna från Securitates, men inte helt förstås. De körde efter bussen med sin bil. Vi hade också en kille och en tjej som var med oss hela tiden och de kunde svenska. På teatern var det stor uppståndelse på grund av att någon hade kapat av nylon-repen till de råer (rör med lampor på) som satt uppe i taket. De hade aldrig sett sådant material förut. Här fanns bara hampa. Problemet var nu att få ner lamporna efter-som repen inte räckte till. Scenmästare Zbigniew Oieniezny hade tillräckligt med nylon-rep i reserv men frågan var. Vem f-n hade kapat repen? Nu blev det stor uppståndelse. Alla som arbetade på teatern radades upp på scenen i ett led. Deras teaterchef bad oss att gå bakom sen, vi hade ju inte med detta att göra, men var ändå nyfikna på vad som skulle hända. Teaterchefen var urförbannad. Han fick fram den skyldige och försvann med honom. Vem vet vart? Vi bytte nylon-linorna och arbetade vidare med att sätta upp scenen. Jag tejpade plastmattornas skarvar. När jag var klar, gick jag tillbaka till hotellet utan att bli förföljd, TROR JAG. När jag kom upp på rummet låg där en inbjudan från den svenske ambassadören Lars Hedström. Nu hade jag ätit middag och planerade att ta en promenad. Jag var ju ledig och kunde göra vad jag ville trodde jag. Min promenad avslutades med att grabbarna i den svarta ladan (rysk bil) från Securitates körde upp jämsides och erbjöd mig skjuts.

Han vevade ner rutan och sa! "Kan vi köra dig någon stans?" (på engelska). Jag sa,, att jag går tillbaka till hotellet. Jag var väl på väg åt fel håll där västerlänningar inte fick vistas. På kvällen kom en bus och hämtade oss för att köra till den Svenska ambassaden. Området dit vi åkte var som en stad i staden. Hela stadsdelen var omringad av soldater med vapen och militärbilar. Nu var man i goda händer om det händer! Skämt åsido! Hela ensemblen var samlad. Även de 20 personerna med kulturminister Jan-Erik Wikström i spetsen från Sverige. Här åt man snittar och drack cocktails. Efter en busstur tillbaka till hotellet satte vi oss i baren och tog en drink , och diskuterade vi dagens bravader.

Lite udda bilar 

På väg till Cluj-Napoca.

Sista kvällen i Bukarest skulle vi lasta. Efter föreställningens slut, när vi nästan var klara, kom en kille fram till mig och pekade på mina flytt-filtar som fanns i lastbilen. Hans kompis lade händerna mot varandra och gungade fram och tillbaka, ungefär som man gungar ett barn i famnen. Aha nu förstod jag han hade nyligen blivit pappa och ville ha en filt till bäbisen, ! Jag sa ta två om du vill! Han bugade och tackade länge. Jag fick inte köra förrän nästa dag, så lastbilen fick stå kvar till nästa morgon. När jag hade ätit frukost (och utan bevakning tagit mig till lastbilen) Hade jag 50 mil till nästa mål, Cluj-Napoca.

Jag hade åkt den sträckan förut ett par gånger och visste att detta var ingen lätt väg över bergskedjan Karpaterna, med bergstoppar så höga som 2 518 meter. Det var riktigt skönt att lämna Bukarest bakom sig, och känna sig litet mer fri? Jag hade 12 mil till Pitesti. Här åkte jag på slättland med mycket oljeborrtorn och jordbruk. Jag hade 4 dagar på mig och kunde ta det lugnt, och det behövdes när man fick trängas med hästar och oxar med kärror på vägen. Jag fick dela upp körsträckan och den första anhalten var Rmnicu Vilcea. Jag stannade vid en kontrollstation så att securitates visste var jag var. Staden låg några mil norr om staden Pitesti, och här började även bergskedjan Karpaterna. jag slog läger här för att nästa morgon börja klättringen uppför berget  "utvilad". Vakterna var alltid nyfikna så de kom alltid fram när det luktade kaffe. Nåväl, de kunde inte rå för att det var en diktatur de levde i, så en kopp kaffe var de värda. De hade ju vaktat min lastbil under natten.

Draculas hemvist Karpaterna.

Jag hade tankat upp flyttbussen för att vara på den säkra sidan ifall man blev stående på grund av bergskred och vägar som har kollapsat på berg sidorna. Efter frukost bar det iväg uppför. Här fick man ratta rejält i kurvorna för att komma runt. Jag stannade till där det kom vatten ur rör i berget, och fyllde på dunkarna med färskt vatten. På eftermiddagen hade jag tagit mig upp på toppen av berget, och där satt två poliser i en polisbil. Den ena av dessa gick ut och stannade mig. Han ville stämpla en varning på ett papper, att jag körde ner på egen risk. Jag hade varit med om detta vid tidigare transporter när jag passerade Karpaterna. Jag beslutade mig för att stanna här. Det fanns en liten plats att parkera på. Jag var även bevakad här, vilket kändes tryggt på sätt och vis. Poliserna meddelade centralen att jag stod här och inte hade försvunnit (för att spionera?). Efter att ha öppnat några burkar konserver, dukade jag upp med pytt i panna Bullens varmkorv och tog en öl till middag. Här i alla öststater var det 0 promille bakom ratten, och detta respekterades sällan av de inhemska invånarna, men samtidigt fanns det ju inte många bilar heller. De som fanns hette Dacia och var byggda på licens på reno. Lastbilar fanns inte överhuvud-taget Det fanns några gamla ryska ombyggda bilar med flak. De gick på bensin och fick vevas i gång. Nåväl här stod jag på Draculas berg och tog en öl och tittade på solnedgången och lyssnade på svenska musik-kassetter.

Mycket dåliga vägar.

Jag var tvungen att köra mycket sakta, eftersom jag var väldigt orolig för att få punktering på denna sträckan. Det hade betytt katastrof. Visserligen hade jag ett reservhjul, men att byta här hade inte varit lätt. Här gick folk långa sträckor för att komma till sina arbeten, eller för att förflytta sig till andra byar. Efter en lugn natt var det dags att ordna frukost. Kaffe-doften lockade åter vakterna mot min lastbil. Jag bjöd på varsin kopp kaffe, och de tittade sig om-kring så att ingen såg detta. De fick ju inte ha kontakt med västerlänningar. Efter att ha vinkat till poliserna, "Hej då" bar det iväg nerför Karpaternas sluttningar. Här ställdes lastbilens bromsar på prov. Det var bra att det fanns telmabromsar på lastbilen. De avlastade de befintliga bromsarna.    

Pytt i panna och bullens varmkorv duger bra. 

Allt gick bra på väg ner. Inga större missöden inträffade. Jag såg många fattiga byar och människor. Inte bara här, utan i hela Bulgarien och Rumänien var det som att backa 40 år till-backa i tiden. Nåväl nu var jag åter på slättland och min nästa stad var Sibiu. Här blev jag åter registrerad att jag kommit fram. Jag passerade den första bommen, där poliserna stod, och jag var på väg ut ur staden. Vid nästa kontrapunkt stannade jag för att laga min middag, som bestod av medhavda konserver och en obligatorisk koltablett, som jag tog varje dag. Det sista man ville få var ju magproblem. Jag fortsatte mot Alba Julia. Där jag stannade över natt vid kontrollstationen. Nästa dag bar det av till teatern i Clij-Napoca, där vi skulle spela i två dagar. Jag kom fram till teatern där Cullbergbaletten var, och avlastningen började med rekvisita för "Romeo o Julia" "Adam och Eva"och "Soveto". Efter lossningen förklarade jag för teaterchefen vad som hände med min backspegel i Bukarest. Han sa:"Det är redan ordnat"(på tyska). I Clui-Napoca var nästan alla tysktalande, vilket var bra för mig efter som jag kunde tyska. Här i staden hade vi en kvinna och en man som såg till att jag/vi inte for omkring hur som helst. De kunde även perfekt svenska.

Jag hade inte haft kontakt med min familj sedan jag lämnade Aten. Nu var det den 17: september på morgonen, och jag undrade om jag kunde ringa hem från hotellet där vi bodde. Det skulle gå bra men inte med en gång, utan de skulle säga till när det var möjligt. Jag väntade och väntade! På kvällen hade jag gått upp till mitt rum, när det knackade på dörren vid ca 21,30. Där stod en man från hotellet och sa att nu kunde jag ringa, om jag kom igenom på linjen. Jag sa att det kvittar. Det var ju heller inte säkert att jag skulle nå dem hemma. Dröjsmålet med telefon var väl att de inte hade någon bandspelare för att banda samtalet. Så att man inte sa något ofördelaktigt om landet. Det hade väl inte gjort något vad man hade sagt. Det sa man ju i alla fall när man kom hem. Så fattigt och kontrollerat landet var för oss och för befolkningen likaså! Nåväl, det var bara att hålla god MIN och vara TYST. Man var ju i en DIKTATUR, där vad som helst kunde hända.   

Försäljning av inlagd svamp och honung. 

Sista föreställningen för Cullbergbaletten.

Nu var det den 18: september och sista föreställningen, som slutade kl 22,00. Vi lastade rekvisitan och jag fick stänga dörrarna till flyttbussen. Jag fick inte köra förrän nästa dag, när tullen hade varit där och plomberat lastbilen och stämplat TIR caneret. Vid 10-tiden på förmiddagen kom tullaren med stämpeln och plomben. Skönt. Nu bar det iväg hem, jag hade 18 mil till Oradea gränsen mot Ungern och 270 mil hem. Längs vägen till Oradea satt äldre damer på trälådor och sålde hantverk. Jag stannade och köpte några dukar och ett handgjort schackbräde m.m. När jag nu var i norra Rumänien där fattigdomen var än mer synlig, tänkte jag på den haltande mannen och hans pojke nere vid gränsen till Bulgarien. Vid gränsen gick allt snabbt. Nu hade jag kommit igenom gränsen till Ungern.

In i Ungern.

Nu var jag i Ungern och på väg på den ungerska tundran (Puszta), ett slättland med mycket jordbruk. Vägen var spik rak på många ställen, och ej heller några backar att tala om. Jag behövde ej växla ner för ofta heller, utan det rullade på rätt bra. På de vidsträckta åkrarna såg man massor av människor som arbetade. Man såg inga maskiner utan allt gjordes för hand. Någon enstaka traktor såg man här och där. Jag hade 30 mil till Budapest, vilket jag inte skulle klara före mörkrets inbrott i dag, så jag fick stanna ca 5 mil före Budapest. Det var lika bra det för det var krångligt att ta sig igenom staden efter-som man körde rakt igenom centrum. DET var lättare när det var ljust och man kunde ta riktmärke på vissa byggnader. Här korsade jag Donau mitt i centrum på Lanchid bron (kettenbrucke). Färden gick vidare mot Wien dit jag hade 26 mil. Jag passerade Györ, och tog sikte på Bratislava, som jag passerade på min högra sida. Även tullen gick förvånansvärt fort. Det var ju inget att förtulla. Bara 2 stämplar i TIR caneret. Här möttes 3 länder. Ungern. Österrike. Och Slovakien. Jag följde Donaus strand till Wien, och vidare till Linz och Salzburg på gränsen till Tyskland. Jag stannade på tullens parkeringsplats över natten för att få min vilotid, som jag kunde visa upp med färdskrivardiagram för den tyska polisen vid gränsen.

Ungerns tundra (puszta) 

220 Mil Hem!

Nu var jag i Tyskland och hade ca 100 mil till färjan i Puttgarden. Det rullade på ganska bra på Autobahn. Jag stannade i Kassel för att äta (inga konserver längre) och ta en paus. Jag kom till Lubeck där jag stannade över natt. På morgonen körde jag upp till färjan i Puttgarden, och vidare till Rödby i Danmark. I Röndene vid BP macken stannade jag och hälsade på grabbarna, som jag kände sen tidigare. Jag tankade upp med diesel, efter-som det var billigare där än i Sverige. Efter en röd pölse bar det iväg igen till Helsingör.

Nu hade jag kommit till Helsingborg och Sverige igen, och var på väg till Stockholm dit jag hade ca 58 mil. Jag övernattade på macken i Örkelljunga, och fortsatte nästa dag till Stockholm. Där fick jag vänta till nästa dag, för att lossa på Jungfrugatan och Filmstaden ute i Solna. Lossningen tog hela dagen, och det var kväll innan vi var färdiga så jag stannade över natt i Stockholm. Efter 32 dagar var jag nu på väg HEM.

Med en upplevelse rikare och även en oförglömlig resa var det snart dags för nästa. Men vart vet man aldrig förrän telefonen ringer igen. Telmabromsen beskrivning; Den består av ett antal elektriska spolar vilka skapar ett magnetiskt kraftfält som genom virvelströmmar bromsar den axel där bromsen sitter när strömmen kopplas till spolarnas lindning. Hela paketet sitter på kardan stången efter växellådan. Dokument som man behövde för denna transport. Returintyg= Detta intygade att all utrustning återvände till ursprungslandet och inget lämnades kvar. TIR= Transport Internationell Router. Och Internationellt körkort var ett måste.

+ Chauffören Dieter Dunedal; Vilket trevligt gäng vi var!

Program i Bucarest Rumänien

Text och bild av Dieter Dunedal