Resan till England
Denna gång kan ni läsare följa med mig Dieter Dunedal västerut närmare bestämt till England. (Storbritannien) Året är 1973 och detta var min första resa till England vilket sedermera skulle bli många fler, jag körde även många transporter till Aberdeen i Scotland.
Jönköpings stadsbud önskade ånyo mina tjänster men vid den tiden var jag anlitad av Gustavssons blomsterodling i Skultorp men när våren kom och folk hade planterat sina blommor i trädgårdarna var jag ledig från blomster transporterna ett par månader och kunde då stå till Jönköpings stadsbuds förfogande om jag ville och det var mestadels flyttningar det handlade om och det blev ju lite variation mot blomster transporterna.
Jönköpings Statsbud anlitade mig för en flyttning från Stockholm till London och Birmingham åt en viss Lennart Nilsson som var en berömd fotograf och det intressanta med den här transporten var hans tavlor.
Lennart Nilsson. (Fotograf)
Alla känner säkert inte till vem fotografen Lennart Nilsson är men han var en berömd fotograf och känd över hela världen framför allt för de bilder han tog inuti kroppen på människor bland annat hans foto där ett barn blir till, (där ser man ett foster i magen på en kvinna som redan suger på tummen.) Han gav sedermera ut en bok med samma namn.
Nog om detta! Nu skulle jag lasta tavlor i närheten av Dalagatan och hörnet Grevgatan i Stockholm åt Lennart Nilsson "tavlor och tavlor"! "det var stora grejor" ca 2X2 meter men det var inga tunga grejor utan jag och Lennart kunde lasta dessa utan vidare. När vi kommit ungefär halvvägs med lastningen kom en kvinna fram (inte vilken som helst.) det var Astrid Lindgren som bodde runt hörnet på Dalagatan 46. Hon sa hej till oss och sa att "Jag går in och sätter på kaffet."
Fika med Astrid Lindgren och Lennart Nilsson.
Efter en stund ropade Astrid att kaffet var klart! Och nu satt jag där med 2 världskändisar vid samma bord och drack kaffe. Detta var ju i början av 1973 och hade jag vetat att Lennart Nilsson och Astrid Lindgren skulle bli så berömda så hade jag nog bett om en autograf eller tagit ett gemensamt foto vid kaffebordet! "Nåja det var ju inte alltid man hade kameran i beredskap"
När vi lastat färdigt tavlorna, berättade Lennart att Astrid ofta tittade in till honom för en pratstund över en kopp kaffe. Nu fick jag reda på vart tavlorna skulle. Birmingham. Ca 20 mil nor om London.
Hemma i Skövde frågade jag en granne Kurt-Åke Bogren om han ville följa med. Han svarade "jag har ju semester så det går bra". (han fick betalt av Jönköpings Stadsbud) Kurt-Åke har varit med mig tidigare till Rumänien och det skulle bli fler resor han följde med på. bland annat till Frankrike, Danmark, och Italien. Kurt-Åke var en bra och trevlig reskamrat, han tog initiativ. Vilket jag tyckte var bra.
På väg till Göteborg.
När jag kom hem fanns pappren på lasten redan där. De var skickade med posten från Jönköping. Vilket var bra så slapp jag köra dit. Nu var Jag och Kurt-Åke ivriga på att komma i väg ingen av oss hade ju varit i London tidigare och ingen utav oss förstod nog inte heller hur stort London är. Jag hade en biljett för flyttbussen och 2 personer från Göteborg med Tor Lina M/S Tor Anglia till Felixton i England. I Göteborg letade vi oss fram bland oljecisterner och containrar till Skandiahamnen. När biljetten och tullhandlingarna var klara, backade jag ombord flyttbussen.
Vad väntade oss nu! Jo 37 timmar på Nordsjön! Tur var väl att ingen av oss förstod vad som väntade oss. Då hade jag nog tackat Nej?
37 Timmar på Nordsjön.
Vi var de enda chaufförerna på båten. Efter att vi tilldelats en hytt och gjort oss lite hemmastadd. Bar det i väg till restaurangen för att äta vilket ingick i biljetten (alla måltider ingick).
Allt var fridfullt ut ur Göteborgs skärgård vilket var en fin resa. Nu började vi lämna Sverige bakom oss och vi var på öppet vatten. Ingen av oss hade hört talas om hur Nordsjön kunde vara. Jag var ju någorlunda van att åka båt i mitt arbete med att hämta blommor i Belgien och Danmark och då handlade det om resor med färjor mellan, Trelleborg - Travemünde och Göteborg - Fredrikshamn.
På
färjan till England med M/s Tor Anglia fanns en biograf, så efter en god måltid
bestämde vi oss att kolla på en film innan läggdags, rätt som det var då vi
satt och kollade på filmduken började den röra sig lite konstigt! Eller var det
vi i våra plysch fåtöljer. Nej det var hela färjan som började rulla kraftigt,
Kurt-Åke och jag tittade på varandra och vi undrade oroligt om vi skulle lämna
salongen där vi satt. Det började att kännas lite olustigt i magen och huvudet
så vi lämnade biosalongen och knallade ner till hytten, där vi bäddade ner oss
för att försöka att sova. Någon sömn blev det dock inte tal om, men där emot
toalettbesöken blev många och all den goda maten vi hade ätit, matade vi nu
fiskarna med i Nordsjön
Det gick inte att sova i den höga sjögången och vi tog oss med viss svårighet upp på däck där vi lyckades hitta en liten vrå där det inte blåste lika mycket och vi kunde andas lite frisk luft men vi kände ändå av den hårda saltstänkta vinden som piskade mot fartyget.
Jag sa till Kurt- Åke " fy för fan att ramla i här" "ja" svarade han bara för vi var i övrigt väldigt tystlåtna hade väl ingen energi kvar att prata med varandra.
Nåväl äntligen framme.
Felixston- Harwich.
Efter 37 timmar på det stormpiskade havet var vi äntligen framme i Felixston-Harwich och jag införtullade lasten. Den engelska tullen var mycket noggranna med vad man förde in. Det var ju en ö vi befann oss på, här ville man inte ha in div djursjukdomar som mull o klöv eller rabies, England är ju ett land med stort bestånd av får och att få in dessa sjukdomar kunde få katastrofala följder.
Äntligen var det klart med tullen. Nu hade vi Immigration Office kvar, en stämpel i passet där datum och tid framgick för inresan för att veta hur länge vi gästade landet och inte stannade för länge eller för alltid.
Allt var klart och vi åkte ut på väg 120 och sedan på motorvägen A12 till London. (har jag glömt något?) "Ja vist ja"! "Här ska man köra på vänster sida" Här räknade man även avstånden i Miles och Inch. 1 Inch=3 miles. 1 Miles 1,6 Kilometer. Vi räknade ut att vi hade ca 16 svenska mil på vägen till London med alla viadukter där höjderna på passagerna räknades i tum och Inch. Hur ska vi göra nu? Frågade vi oss ska vi chansa på att våra ögonmått lotsar oss igenom viadukterna? "Nej det går förstås inte" utan Kurt-Åke fick gå ut och läsa av höjderna vid första viadukten så vi fick en uppfattning om höjden med Svenska mått mätt, någon miniräknare hade vi inte med oss så jag körde sakta fram till viadukten och Kurt-Åke räknade ut hur hög viadukten var och omvandlade de Engelska måtten i meter och centimeter, som tur är visste vi att 1 tum är 2,54 Centimeter.
In i London.
Nu var vi i London och Kurt-Åke hade fult upp med att läsa kartan. "Vilket han gjorde bra" Vi kom till stadsdelen Hammersmith i närheten av Hyde Park där vi skulle lossa flyttlasset på 35 kubik vilket gick ganska fort. Tavlorna var det ingen brådska med så vi tog en buss till den stora och berömda "stan" för att se oss om lite.
En tur förbi Big ben var ju ett måste.
Den svarta bilen är en Bentley R-Typ ca 60 talet.
Den silverfärgade bilen är en Ford Capri, som tillverkades mellan 1969-1974.
Downing Street 10 . År 1973
Så här nära kom man 1973 vilket inte går i dag utan gatan är avspärrad redan vid infarterna.
Nu var det dags att åka tillbaka till lastbilen och lägga oss för att sova för dagen efter skulle flyttlasset av i Hammersmith i närheten av Hyde Park. Vi kom bra till med lastbilen så det gick snabbt att lossa och vi var klara med lossningen vid middagstiden därefter skulle vi packa upp allt porslin och linne, ja allt vad som fanns med i kartongerna men då sa frun i huset "att det behöver ni inte utan det gör jag själv ""Åk ni till Birmingham" hon visste att vi skulle dit. För tavlorna stod ju längst bak, ni kan hämta kartongerna när ni kommer tillbaka från Birmingham. Ok vad bra tyckte vi!
Till Birmingham
Vi hade ca 20 mil (svenska mil) att åka och det var motorväg M40 Som gällde, sent på kvällen kom vi fram och anlitade en taxi som vägvisare till adressen vi skulle till för på den tiden fanns inga gps. Vi övernattade i lastbilen utanför huset där vi skulle lossa.
På förmidagen efterkommande kunde vi bära in tavlorna och det var snart gjort därefter bjöd personalen på galleriet på tee. Vilket inte var vad vi egentligen velat ha utan en kopp kaffe hade smakat bättre men vi höll förstås god min och tackade för teet och sa Tenk you end God Bay. Nu bar det i väg till London igen.
Nu var mitt åtagande med tavlorna över och en speditör (åkeri) hade i uppgift att fortsätta med att transportera tavlorna till olika städer i England.
Vi skulle lasta ca 15 kubik i London på ett magasin Denna sändning var emballerad och klar. Vi var framme på sen eftermiddag och magasinet låg väster om London. I närheten av flygplatsen Heathrow. Dit vi kunde åka och äta Fishs and chips.
Nästa dags morgon var det en lätt lastning, man behövde inte stuva så tätt heller och vi var heller inte långt ifrån där vi skulle hämta de nu urplockade flyttkartongerna som den välvilliga damen i London så snällt erbjudit sig att göra. Vi var framme hos henne och hämtade kartongerna vid middagstid och frun i huset bjöd på en god kopp kaffe. Här kunde vi ställa lastbilen och ta bussen in till London för av den "stan" ville vi se mer av.
London
Här står jag i randig tröja vid Piccadilly Cirkus 1973.
Tower Bridge över floden Themsen och Jagaren HMS Belfast till höger.
Några bilder med gatulivet och London taxi även två vånings bussar som vi åkte i.
Trafalgar Square 1973
Jag och Kurt-Åke försökte att se så mycket av London som möjligt.
"Vi hade ju tur med vädret"
En karta var bra att ha?
Buckingham Palace och Victoria Memorial 1973.
Royal Festival Hall.
En båttur på Themsen var sevärt.
Victoria
Memorial.
Nu hade vi sett det mesta av London.
På
kvällen ville vi uppleva publivet i Sohos nöjeskvarter kvarter som ligger i
närheten av Trafalgar Square. Här fanns massor med pubar, "Ja allt vad du kunde
önskade dig" Jass, Rock n Roll, Säckpipor, allsång. m.m.
Efter några pint öl (en pint = 0,5 liter) kunde vi hänga med i sången på puben. "God save the Queen" "Nej" "riktigt så allvarligt var det inte" Fram på småtimmarna tog vi en taxi till Hyde park, där lastbilen stod. "Och nu ska det bli skönt att sova i något som står stilla". För nästa dags kväll ska vi åter korsa Nordsjön i 37 timmar "om vädret är bra" Annars kan det ta längre tid!
Resan hem från London blev odramatiskt. Äta gott, lite sömn, mata fiskarna dock inte med maginnehållet denna gång, kolla på bio. Ja i princip att få tiden att gå tills vi nådde land igen. Skönt att vara hemma en stund igen tills nästa resa.