Transport till Moskva
Transport till Moskva i Sovjetunionen (Rysland) på andra sidan järnridån 1982.
En spännande resa från Stockholm till Moskva. på andra sidan järnridån under kalla krigets dagar. Verktyget en Volvo B58 Flyttbuss. Lastbil. Chaufför och tillika textförfattare jag Dieter Dunedal.
En sovjetisk lastbil hade upptäckts på det militära övningsområdet P 4 i Skövde.1984
I Tidningen. SLA. Skaraborgs läns allehanda.
Jag Dieter Dunedal blev tillfrågad att utföra en flyttning för Svenska Dagbladets och tidningen Aftonposten i Norge. För Sovjetkorrespondenten Bobby Scheutz från Stockholm till andra sidan järnridån under kalla krigets dagar. Närmare bestämt till Moskva i augusti månad 1982. Oj tänkte jag åter en ny utmaning. Jag har alltid tyckt om när man får förfrågan på nya Ställen o länder att åka till. Det är alltid en utmaning och ett äventyr på samma gång. Även frågade jag en granne Ingvar Persson (Som drev Schönborgs plåtslageri i Skövde) och hade semester om han ville följa med. "Ja gärna" Detta var ju en ovanlig transport efter som inte många lastbilar släpptes in i Sovjet. Utan det mesta gick med container eller egna lastbilar. Sovjet ville väl inte heller ha in västerlänningar som kunde berätta hur det var där.
Ingvar Persson står här i vit skjorta vid flyttbussen i Värtahamnen i Stockholm 1982 .
Visum till MOCKBA (MOSKVA)
Vi skickade in visumhandlingarna till Sovjets ambassad i Stockholm i god tid. För man fick vara bered på att det kunde ta lång tid. Särskilt efter som jag var föd i Väst Tyskland och hade tidigare haft ett annat efter namn (Cibulski). Mina misstankar besannades, jag fick komplettera handlingarna med vad min Mor hette som ogift. Och även de släktingar som fans kvar i livet (en morbror) och även de som inte fans längre. Även vilka städer de hade bot i (Hildesheim och Düsseldorf). Jag gjorde så gått jag kunde med att söka efter dessa i Väst Tyskland. Tyvärr fanns inte många kvar efter som många dött i andra världskriget. Det var väl för att kontrollera om någon varit med i nazistpartiet eller Gestapo. Nåväl! Efter några veckor kom ett besked att 2 visum låg på Sovjets Ambassad i Stockholm för avhämtning personligen. Nu kunde jag pusta ut! Detta var ju de viktigaste handlingarna för att kunna utföra flyttningen.
Den 11 Augusti började vi att packa porslin och övriga husgeråd. Bobby Scheutz hade mycket böcker vilket inte är ovanligt för en journalist. Allt packades i flyttkartonger även blommorna som jag ställde sist i flyttbussen. Det var nämligen så att Plantor och blommor inte fick flyttas mellan länderna. Detta upplyste jag Bobbys fru om. Men jag sa att vi kan chansa? Även var hon fäst vid blommorna, hon blev nöjd med mitt svar. Jag förstod att det inte skulle gå att lura tullen i Sovjet. Jag hade ju en innehållsförteckning där allt var upptaget. Även blommorna. Att inte ta upp blommorna bedöms som osant intygande. Och detta gör man över huvudlaget inte till Sovjet då hade vi fått stora problem. Nåväl! På eftermiddagen hade vi lastad det mesta, utan sängarna och lite porslin som familjen kunde äta frukost på. Även bjöd familjen på frukost vilket var bra. Då slapp vi flytta på flyttbilen. Strax före lunch var vi klara att köra,
Bobby Scheutz hade skrivit på alla papper jag behövde för tullen i Värtahamnen i Stockholm. Det var heller ingen brådska. Färjan skulle inte gå för en på kvällen samma dag.
Med Färjan SILVIA REGINA Till Finland.
Nu åkte vi till Tegeluddsvägen som ligger ett sten kast från Värtahamnen där vi åt en mindre lunch. Vi räknade med att äta buffé på färjan vilket vi inriktade oss på. Nu var vi vid färjeläget och pappersarbetet med tullen började. TIR carnet skulle stämplas och bilen plomberas även andra papper skulle stämplas. Ett så kallat TIR carnet. Betyder att man kan åka med lasten från avgångs orten till bestämmelse orten, utan att behöva förtulla vid varje gräns eller, att öppna bilen för kontroll vid varje gränsstation.
På eftermiddagen
började lastbilarna att samlas på kajen där färjan stod. De flesta från Finland
även ett par från Sverige, vi var den enda flyttbussen. Även var biljetterna
klara! En enkel till Helsingfors. Med Färjan SILVIA REGINA. Resan ut ur
Stockholm skärgård är en fantastiskt och vacker upplevelsen. Vi satt länge i
restaurangen och åt av buffén och tog ett par öl. Även satt vi och pratade med
andra chaufförer, som var med på färjan. Nu var vi mätta och belåtna och letade
oss ner till våran hytt. Efter att jag sovit lite oroligt och nervöst på natten,
Man hade grubblat lite för mycket på hur det skulle gå nästa dag.
Framme i Helsingfors Finland.
Efter en stadig frukost körde jag av färjan. Vilket inte alltid fungerar så bra efter som flyttbussen har en log markfrigång. Ramperna på färjan fick justeras lite och vi var av färjan utan att skrapa i. Nu var vi på land igen och på väg E18 till Kotka. Sedan vidare till gränsen Vaalimaa mellan Finland och Sovjet. Här fick vi vänta till nästa dag efter som våra visum först var giltiga från den 14/8-1982 och slutade den 21/8-1982. Åter en orolig natt där vi stod vid den Finska gränsen. Ingvar lagade lite käk på kvällen på våra medhavda konserver, och vi lyssnade på musikkassetter bl.a. ( låt inte din skugga falla här) med Anne Louise Hansson, Snurrade på rätt bra! Vi funderade lite över var vi skulle gömma våra pengar, som vi hade tänkt använda som mutor i fall det behövdes. Även för att handla några souvenirer om det fans. Nästa dags morgon var det (GRANDE FINNALE). Nu skulle det ske! Att köra genom järnridån in i Sovjet.
Fotot föreställer: Detta är ingenmansland land, Längst fram till vänster efter kurvan var tullen för Sovjet. Till höger ser man bostäder och administrations byggnader för tullmyndigheten i Sovjet.
GRÄNSEN TILL SOVJET.
Ut ur Finland in i Sovjet.
När jag erhållit de erforderliga stämplarna i TIR carnet vig Finska gränsen. Var det fritt fram att börja rulla in i ingenmansland. Det är en remsa mellan länder där inget fick växa högre än max 15-20 centimeter. Med en stor förväntan rullade jag fram till den sista Finska bommen och kontrollen. Bommen över vägen gick upp och nu fans ingen återvändo. Här fans vakter i vakttorn som höll kol på oss med kikare förmodar jag. Nu var vi 500 meter från den Sovjetiska tullen och Gränspolisen. Här var det 2 Ryska lastbilarna före mig det kändes rätt bra då hade man tid att kolla hur det fungerade. Jag körde fram när det var min tur och en uniformerad tull tjänsteman stannade oss. Och nu var det bara att lyda order. Och svara NJET på det mesta, Vi fick lämna pass och alla handlingar till honom. Han sa något och pekade med handen att vi skulle stanna här i bilen. Efter en stund kom tre andra uniformerade tjänstemän med medaljer på hela bröstet fram och pekade på att jag skulle öppna bilen. Plomben bröts och nu ville de se blommorna (vilket jag anade) blommorna togs ut och konfiskerades. Nu blev det en konversation på dålig Engelska och Tyska från tullarnas sida. Även genomsöktes bilen med en schäfer hund som nosade runt i hytten. Hunden dröjde sig kvar vid våra kastruller under sängen. Han kände väl av den svenska ärtsoppan och av bullens varm korv som vi hade lagat till kvällen innan.
Nu fick jag växla in Rubel (Rysk valuta) även
uppge vad jag hade i väst valuta. Detta var viktigt efter som man var tvungen
att ha samma summa in som ut igen. Så att man inte växlade svart eller betalade
med västvaluta. Naturligt vis hade jag gömt både Dollar och DM. För jag visste
att hela öst sidans valutor var värdelösa. Alla ville ha väst valuta. Bilen fick
nya plomber och även papperen var stämplade. Jag fick order att åka till tullen
i Moskva för en noggrannare kontroll. Vilket jag hade annat att so skulle ske.
TIR carnet var ju utställt till slut destination Moskva. Ett vägtull pass
utfärdades och nu fick vi även instruktioner på hur vi skulle köra. Nu hade det
blivit middag och vi stannade lite
bortanför tullen för att laga mat. Även hade de uppsikt över oss vilket
vi tyckte var bra. Nu var vi i kamraternas land. Några kamrater såg vi inte till, men vad gjorde det. Vi hade
i alla fall inte tänkt att gå med i kamratföreningen!
Jag Dieter Dunedal Framme vid vägskylten och
räknade bokstäverna
Här nedan, En Sovjetisk militärförläggning på väg till Moskva. Här levde jag nog farligt. Hade de set att jag fotade den. So hade jag hamnat i Sibirien i många år. Detta klassades som spioneri.
Kör Instruktioner i Sovjet.
Vi fick inte köra efter mörkrets inbrott och även stanna vid varje väg bom när man blev uppmanad att göra det. Dessa bommar fanns vid varje by eller stads in eller utfarter för att kontrollera bilar och personer. Dessa vakter var starkt beväpnade med automatvapen Nu var vi på väg mot Viborg och ST. Petersburg (även tidigare Leningrad), och vidare mot Moskva dit vi hade ca 90 mil. Efter att kört några mil förstod jag att inte köra när det var mörkt. Det var ju ingen motorväg precis. På vägen var det bara delvis med asfalt även div gropar och hål i vägen. Även gick folk lite hur som helst det fanns även oxar och hästar med vagnar på vägen. Nåväl det gick sakta men säkert framåt. Nu kom vi till ST. Petersburgs utkanter och det var inte lätt att hitta. Man hade svårt att tyda d.v.s. skyltarna efter som de var skrivna med ryska bokstäver. Jag kom på ett sätt! Det enda var att räkna tecknen och jämföra med våra bokstäver. Leningrad blev 9 st det stämde med deras bockstäder på ryska. Detta funkade någorlunda men ändå körde jag fel och rätt genom staden.
Det blev rätt bra
ändå för det blev lite saitsing genom stan. Förbi vinterpalatset oj vilken
byggnad. Folk undrade nog vad detta var för ett fordon som hade förirrat sig in
där. Efter lite irrande hit o dit kom vi
ut ur stan. Nu började mörkret falla över oss och jag frågade vid nästa kontrollstationen om vi kunde övernatta där.
NJET blev svaret, varvid jag körde vidare någon mil. Och stannade på en öppen
plats där en annan rysk lastbil stod parkerad.
Vakt avlösning vid Lenin mausoleum.
Övervakad av polisen.
Här lagade vi kvällsmat, Stekpannan kom fram och en pytt i panna och koltabletter fick duga. Där satt Jag och Ingvar och lyssnade på medhavda kassetter med musik och tog en öl. Vi pratade om att det hade ju gått rätt bra än då. (vi hade ju rent mjöl i påsen?) Nästa morgon vaknade vi tidigt och blev överraskade av att det stod en Lada (rysk bil). Framför flyttbussen även stod det polis på den? Efter att gått ut och försökt att titta in i bilen, hade jag även svårt att se in i den. Efter som rutorna var fulla med imma på insidan. Jag såg konturerna av en person som halvlåg och sov i framsätet. Det var en polis som hade stått där och vaktat oss hela natten. VARFÖR. Jo på grund av att vi inte hade kom fram till nästa kontroll stationen där vi skulle ha prickats av. Nåja jag startade min lastbil och började att laga frukost. Då kvicknade han till i bilen, Lite halvfrusen kom han ut och vi försökte att förklara att vi hade frågat på förra polisstationen om vi fick stå där och fick. NJET. Nu började kaffe doften från våran bil att sprida sig, och polisen sniffade in lukten med ett leende. Jag hämtade en mugg med kaffe och bjöd även på en cigarett (papirossi på ryska) Detta luckrade upp stämningen rejält, han fick behålla asken. Nu hade vi fått den första kamraten. (skratt) Både cigaretterna och kaffe var hårdvaluta. Han såg sig även omkring så att ingen kunde se honom, när han tog emot dessa gåvor. Det hade väl kostat honom hans arbete som polis. Efter frukost var vi klara att köra vidare mot Moskva dit vi hade ca 65 mil.
Problem vid kontrollen.
Vi kom till nästa kontroll stationen. Där blev det problem. En vakt med medaljer högt o lågt kom och tog våra pass o färdhandlingarna. Han såg ut som en julgran det var bara lamporna som fattades. Detta var väl på grund av att jag inte kommit dit vid utsatt tid. Eller att jag kört efter mörkrets inbrott. " Men nu hände något" En bil kom och körde förbi bommen. Då blev det fart på vakterna! Då kastade han in passet och papperen till mig igen. Och de satte igång att jaga personbilen. Skönt tänkte jag. Det blev min räddning. Annars hade jag fått böta eller? Vad vet ja. Men jag kan tacka den som körde förbi bommen. Nu stannade vi bara för att laga mat eller ta en kaffe paus. Denna gång fick vi övernatta vid en kontrollstation. Som vi även tyckte var tryggt att vi var övervakade. Här vågade vi inte bjuda på kaffe eller cigaretter på morgonen. Det var för många som övervakade varandra.
In i MOSKVA (MOCKBA)
Vi fick fråga oss fram till tullen. Jag hade fått en förklaring vid gränsen att den låg på södra sidan an staden. "Stad och Stad" detta var inte vilken stad som helst den var STOR och svår att hitta i. Till slut tog vi en taxi som kunde köra före oss tre askar cigaretter och 5 DM (tysk valuta) var saken klar. Det var tur att vi gjorde så för det var svårt med alla dessa konstiga bokstäver på skyltarna. Jag fick backa intill en lastbrygga och lämna ifrån mig alla papper och nu lastades allt av.
Det tullen verkade vara mest intresserade av var böcker. Och
mycket riktigt hittade de en bok med krigsfartyg som de beslagtog. Även div
kartböcker var intressanta. Förövrigt var allt i ordning även papperen, TIR
canet var stämplad och passen lämnades till baka. Stämpeln i TIR carnet är
viktiga för de ska lämnas tillbaka till tullen i Sverige. TIR är franska och
betyder Transports International
Routiere. Nu skulle vi "bara" till adressen där vi skulle lossa. Enklast
var att försöka att få tag i en taxi igen, vilket jag gjorde. Lite cigaretter
och DM och snart var vi i innerstan av Moskva. Adressen där vi skulle lossa låg
i närheten av centrum inte långt från Röda Torget. Även låg här en del
ambassader, jag fick intrycket av att detta var ett område för västerlänningar. Även var här beväpnade
vakter vid infarten till området. Efter att besiktigat lossnings stället,
parkerade vi en bit bort fast, fortfarande på gården med bevakning vilket
kändes tryggt. Jag hade ju lägenhets numret så jag tog hissen upp till våningen
och ringde på dörren. En dam med förkläde och ett huckle på huvudet (ja en
typisk rysk kvinna) jag frågade om detta var rätt lägenhet för familjen Bobby
scheutz. Jag fick svaret "nix polemai"= (inget förestå) och dörren stängdes,
och jag gick tillbaka till bilen. Vi skulle ändå inte lossa för en om 2 dagar
när Bobby Scheutz med familj anlände.
Lenin och jag.
Två dagar i Moskva.
Nu hade vi 2 hela dagar på oss att besöka sevärdheterna i Moskva. Flyttbilen stod omgärdad av en mur som gick runt hela kvarteret, och infarten var bevakad av militärer och det kändes tryggt. Det fanns också även ambassader i området. Nu hade vi bara gång avstånd till röda torget och Kreml. Även Lenin mausoleum och varuhuset Gum låg vid Röda Torget. Vi bestämde oss för att gå till ett ställe där man kunde äta något annat, än våra medhavda konserver. Vakterna släppte ut oss, och de hade nog fått information om att vi skulle komma och stanna några dagar. Det var också viktigt att ha passet med sig, ifall man blev stoppad på gatan. Nåväl, vi började knalla mot Röda torget. Vi ville ha med oss någon souvenir från Moskva. Vi fick tag i en docka som heter BABUSHKA. Denna kunde man plocka isär so att det blev flera mindre dockor (13st).För övrigt fanns det inget av intresse att köpa. Det så kallade största varuhuset i Moskva, Gum, som låg vid röda torget var "tomt." Där fanns en kö som ringlade sig upp till andra våningen. Där hade det kommit in 2 olika sorters skjortor. En med röda ränder och en med blå ränder . För övrigt fanns det inget i det stora varuhuset. Något som var till vår stora fördel som turist Var, att om man skulle in på sevärdheter så kunde man bara vissa passet. Då fick man gå före i kön. "Mycket bra" Sparade mycket tid.
Jag i vit tröja på Röda torget framför Lenin mausoleum 1982
Köpa kläder.
För att korsa dessa sexfiliga gator var man tvungen att gå i undergångar under gatan. Det fanns även en fil i mitten på gatan som vi funderade över. Varför körde inga bilar där. Vi fick senare veta att den endast var till för parti höjdarna. Nu var det en kille som följde efter oss. Ungefär i min längd o storlek. När vi gick ner i tunneln kom han upp jämsides med mig och sa: "HAJ MISTER AIE VANT TO BAIE JU CLOSE". Aha, nu förstod jag varför! Jag hade Levis jeans (byxor och jacka) på mig. Dessa kläder var hårdvaluta i Moskva, efter som dessa inte fanns att köpa här. No thanks, sa jag. Och därmed var affären avklarad. Jag kunde ju inte gå i kalsingarna på stan. Det var brist på västerländska varor. Kläder. Kaffe. Frukt. Kött. Skor. Ja nästan allt som vi hade hemma. Hade man väst valuta kunde man handla i speciella affärer där det fans västerländska varor. Hårdvaluta var även. Miniräknare. Digitalklockor. Kassettband med musik från väst. Guld. Kaffe. Levis jeans. Schampo. Och mycket mer!
BORSJTJ ( RÖDBETSOPPA).
Nu hade vi hittad ett stort hotell och skulle äta något gott. Ack vad vi bedrog oss. Vi blev erbjudna borsjtj (rödbetssoppa) med smetana i ( en sorts syrlig grädde).Jag frågade på engelska att vi ville ha något bättre, vilket jag visste att det fans bara man betalar med annan valuta. Jodå servitören pekade på min klocka och sa "NO problem". Jag ville inte bli av med den, Jag tog fram några Dollar Under bordet. Så att ingen såg och han förstod vinken. Han kom först upp med 2 fingrar, sedan hela handflatan med 5 fingrar= 10 Dollar för 2 portioner, och vi hade nu fått en kött bit med potatis och rödkål, och även var sin koltablett. Som jag alltid har med mig för att behålla köttbiten. Nu utforskade vi stadens centrum med Kreml och Vasilij katedralen. Ja här fanns mycket att se! Även hade vi fått sällskap i två dagar av en snubbe som skuggade och bevakade oss hela tiden. Killen hade en kostym och paraply och en tom kameralåda på magen som han aldrig använde. Även sken solen och inget regn i sikte. Han skulle väl vara en förklädnad turist. Nåväl vi brydde oss inte så mycket om killen han beskyddade ju oss samtidigt. Mot kvällskvisten gick vi tillbaka till flyttbussen, och för att komma in på gården fick vi visa passen för vakterna. Det var inga problem vi var ju tidigare registrerade.
Lenin.
Små tidnings och alkohol kiosker.
På vägen hem, ja inte till Skövde utan till flyttbussen (lastbilen) passerade vi små kiosker där man kunde köpa vodka och tidningar. Ja tidningar var vi inte intresserade av efter som vi inte kunde läsa vad som stod där. Men en flaska Vodka var ju inte fel från Vodka landet. Jag ville ju ha en suvenir som var typisk för Sovjet. Vilken denna flaskan var, en halv liter 40% procentig russian vodka. Den blev inte urdrucken utan har ståt här hemma i ett förråd tills nu. Lägg märke till hur mycket det har dunstat med åren. Och även förslutningen samma som våra sockerriks flaskor. Har man öppnat den så var det väl bara att dricka ur allt! Att försluta den igen går inte. Vodkan hade och har än i dag en stor betydelse i öst förmodar jag. Ett sätt att bedöva folket som hade en dåliga levnadsstandarden i Sovjet. Inte bara Sovjet utan hela öst sidan var vodkan billig för folket.
En Rysk bil som hette Chaika (Yanka) står utanför Moscow Suites Smolenskaya Hotellet. I detta hotellet bodde bara prominenta personer bla. Svenska ishockey landslaget, som man kunde övervaka. Här med Ingvar Persson i bakgrunden
Gamla damer i arbete !
En förbannad rysk förman, på väg till mig! Det var nämligen
så att man inte fick ta kort var som helst i Moskva. Överhuvud taget inte på de gamla kvinnor som arbetade på gatan.
Som jag hade gått förbi, jag undrade varför så gamla kvinnor arbetade med ett
så tungt arbete. När jag hade passerat damerna försökte jag att ta ett foto i
smyg. Men döm om min förvåning när han, den förbannade förmannen kom fram och skällde ut mig.
Jag låtsades fatta "Nada" Och gick vidare, jag tyckte synd om dessa gamla
damer! I bakgrunden ser man det stora hotellet där vi åt och alla västerlänningar fick bo.
Jag vid Vasilijkatedralen.
Lossning av flyttningen.
Nu backade jag intill ytterdörren till huset och nu hade även Bobby med familj anlänt. Det var ju ingen stor flyttning, eftersom lägenheter inte var så stor, 3 rum o kök och ett litet rum för den ryska hemhjälpen. Hennes rum var ju redan fult så där hade vi inget att göra, Jag stannade där nere och lastade in i hissen och Ingvar tog emot där uppe. Det rullade på rätt bra och in i halva lossningen skulle vi bjudas på mat uppe i lägenheten. Nu hade utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius kommit för att hälsa familjen välkommen. Malcolm jobbade på STV och Sveriges Radio. Vi satte oss ner vid köksbordet och den ryska hushållerskan kom med en enkel förtäring. Nu hända något ovanligt den ryska hushållerskan kunde pratade perfekt Svenska. Vilket hon inte kunde då jag ringde på tidigare.
Foto.
Lastning av en trä container. Inga truckar här inte, allt går med hand kraft. Lägg märke till flyttbussen i bakgrunden
Jag frågade Malcolm. Han svarade att såna hushållerskor har vi alla hemma hos oss för att spionera på oss. Han sa även att alla lägenheterna var avlyssnade även telefonerna och telex. Han sa lite skämtsamt! Att vill du inte att de ska höra vad du säger får du köra ner huvudet i toastolen och spola samtidigt. "Skratt". Malcolm Dixelius var Moskvakorrespondent 1979-1984. Nu hade vi lossat bohaget och allt var i ordningstält. Det hade blivit sen eftermiddag och vi stannade även kvar där vi kände oss trygga med bevakningen. Jag frågade Malcolm om det gick att ringa hem. För att fråga om det fans retur lass hem. Eventuellt från Finland eller någon annan stans längs vägen.
Ingen TELEFON men TELEX.
Jag och Malcolm gick till hans kontor, vilket låg i samma område. Han sa att det är nog ingen ide att ringa, utan du får använda min Telex. Han sa även att det spelar ingen roll vilket du använder båda är avlyssnade. Och förresten, skriv inget ofördelaktigt om Moskva. Jag fick endast skriva på engelska eller tyska. Så att KGB kunde läsa det. KGB= Kommittén för Statssäkerhet. Jag sände ett meddelande till Kungsholms Express i Stockholm som hade telex. En timme senare fick jag en remsa tillbaka och Malcolm förtydligade svaret åt mig. Det fans inget lass retur. Men ring när du kommer till Finland.
Vad är en Telex.
En Telex består av en skrivare tangentbord och remsläsare. För att skicka ett meddelande skrev man först in det på ett
tangentbord samtidigt som texten skrevs på en pappersrulle stansades en
hålremsa med meddelandet. För att skicka meddelandet matades hålremsan in i
Sändarutrustningen. Varvid det skickades som elektriska signaler till
mottagaren. Hos mottagaren skrevs meddelandet ut på papper eller som
hålremsa. Krångligt? Inte då! Men i
dagens tekniska samhälle.
På väg hem.
Nästa morgon bar det iväg ut ur Moskva. Jag hade fått lite tips av Malcolm, att vi skulle hålla oss på de stora sexfiliga vägarna som gick norr ut. Så småningom kom vi till vägen mot ST.Petersburg. Det var ju bara! Att räkna bokstäver på skyltarna igen. Vid första kontrollen ut ur Moskva blev vi stannade och de ville kontrollera våra pass så att allt var i ordning. Även var vi hade varit och vart vi var på väg. Vi började att känna igen vissa riktmärken, och förstod att vi var på rätt väg. Nu satt man och tänkte att allt hade gått bra, och hoppades att flyttbussen inte skulle krångla. Efter att kommit fram till gränsstationen i Sovjet, blev vi kontrollerade igen om de olika valutorna (pengarna) stämde. Och det gjorde de! Den ryska valutan fick ju inte stämma utan man hade ju handlat en del. Ja fast med Dollar o DM. Även Cigaretterna var ju hård valuta. Jag hade tagit bort och gömt mellanskillnaden, den mängd Rubel och det vi handlat för. När de kontrollerade plånboken stämde det. Nu fick jag lämna tillbaka den Sovjetiska Rubeln och fick ett tillgodo kvitto. Dessa får du tillbaka när du kommer nästa gång?
Man fick nämligen inte föra ut Rubel ur landet. Nåväl nu var vi bara glada att vi kunde komma över till Finland. Vi stannade även på en mack och restaurang, där jag kunde ringa till Stockholm angående retur last. Vilket inte fanns. Jag ringde även hem, och meddelade att allt var i sin ordning. Vi hade ju inte kunnat ringa eller meddela oss när vi var i Sovjet. Även kunde vi äta ett riktigt mål mat.
Inget bra val.
Jag valde dagens rätt och Ingvar tog lever. Vi hade ju även lessnat lite på konserverna. Nu hade vi närmat oss Helsingfors, och Ingvar mode inte bra. Kan det ha varit middagen som bestod av lever. "Ingvar sa att det var nog inget bra val, jag ordnade biljetterna och tullen den gick väldigt fort. Efter som flyttbilen var tom. När vi kom ombord på färjan mådde Ingvar än sämre, han spydde och fick även stanna i hytten. Medan jag gick upp och åt även köpte jag något att dricka till Ingvar. Nästa dags morgon var vi tillbaka i Värtahamnen i Stockholm och på väg hem. Ingvar modde bättre men hade svårt att välja mat, när vi stannade på macken. NALLES I ARBOGA. Efter att käkat lite rullade vi hemåt. Vi kom hem sen eftermiddag och på kvällen träffades våra familjer.
Märta och Ingvar Ing-Britt
Vi bodde ju grannar. Och vi delade ut våra inköpta dockor BABUSHKA. Även åt vi litet god mat (även Ingvar). Med varsin drink i handen satt vi på terrassen i den sköna Augusti kvällen. Och kopplade av och berättade om våran resa. För våra Fruar som naturligt undrade. Hur vi hade haft det där borta på andra sidan järnridån. Även barnen hade sitt nöje med att plocka isär sina babusjka dockorna. Vi var även glada att allting hade gått så bra. Och en stor erfarenhet rikare.
KGB.
KGB. Agenten som övervakade oss. Lägg märke till den ende med paraply och ett tomt kamera fodral. Han följde oss i vått och torrt ! Jag hade tänkt att fotografera ett annat objekt men vände kameran snabbt mot honom. Därför blev det lite suddigt. Han försökte även att vända bort huvudet. Men jag var snabbare. Nästa dag var det en ny KGB Agent som skuggade oss.
Volvo B58 Chassi med Överväxel påbyggnad av Skandia Karosser i Markaryd Luft fjädring och Parabel fjädring Skåpet var även bygd för hängande kläder i olika våningar och volymen var 60 m3 Totallängd 12m.Hytten var utrustad med 2 sängar. Värmare. Garderob för kläder. Gasolspis. Kylskåp. Kostade 1978- 310 000:- kr